Högerpolitiken sänker Europa

Publicerad av

Tema: EU och EMU, Världsekonomin

Den europeiska kapitalismen har tvärbromsat. Även den tyska ekonomin visar minussiffror. I augusti föll den tyska exporten och industriproduktionen på årsbasis med 5,8 respektive 4 procent, det största raset sedan krisåret 2009.
”Bara  ett mirakel kan hindra Tyskland från att hamna i recession under det tredje kvartalet”, kommenterade brittiska Guardian den 10 oktober med hänvisning till att landets BNP har varit sjunkande både första och andra kvartalet i år.
Stagnationen i Tyskland är en av anledningarna till varför Internationella valutafonden (IMF) nyligen på nytt skrev ned sina prognoser för världsekonomin. Tyskland är Sveriges viktigaste handelspartner och varje dämpning i den tyska ekonomin märks omedelbart i minskad svensk export.
Om Tyskland – EU:s i särklass största ekonomi – fortsätter nedåt  står Europa utan sitt hittills enda tillväxtlokomotiv. Frankrike och Italien, som är EU:s andra respektive tredje största ekonomi, kan inte ta över Tysklands roll. Den franska ekonomin växer inte alls och arbetslösheten är rekordhög. Den italienska kapitalismen fortsätter att krympa och kan dra med sig den nya regeringen i fallet.
Den europeiska kapitalismen har länge hållits under armarna av den till synes aldrig sinande tillgången på billiga pengar. Räntorna har varit rekordlåga och med hjälp av den Europeiska centralbankens (ECB) stödinsatser kunde eurokrisen tillfälligt dämpas.
Men samtidigt som regeringar och kapitalister inte ser några andra alternativ än att centralbankerna fortsätter att skruva upp pengakranarna i hopp om att
efterfrågan ska öka, tilltar riskerna för nya finanskriser orsakade av en ny vändning i den så kallade skuldkrisen, globala börsras och fortsatt prisfall på råvaror.

År av extrema åtstramningar har medfört att den europeiska kapitalismen nu är på väg att mot en deflationskris, som påminner om den i Japan sedan 1990-talets början. När export och produktion nu faller i exempelvis Tyskland kan inte raset kompenseras genom ökad konsumtion och investeringar.
Nya siffror visar också att de tyska investeringarna har varit fallande sedan slutet av 1990-talet – från 21 procent av BNP till dagens 17 procent. Det är en följd av åtstramningarna och kapitalisternas vägran att återinvestera sina vinster.
Den tyska regeringen har oavsett politisk färg envist försvarat åtstramningarna. För bara några veckor sedan skällde den tyska förbundskanslern Angela Merkel ut ECB-chefen Mario Draghi för att han vågat andas om att åtstramningspolitiken kanske borde mildras.
Men om åtstramningspolitiken i  Europa också bidrar till Tysklands fall kan även Merkels högerregering vara beredd att vidta åtgärder för att öka den inhemska efterfrågan genom att lätta på åtstramningen. Men dessa krisåtgärder under galgen kommer som bäst att fungera som tillfällig smärtlindring.
En verklig lösning kräver kamp för en socialistisk politik – för arbetarregeringar som är beredda att kasta av sig EU:s och eurons tvångs­tröja, bryta med kapitalismen och forma ett demokratiskt och socialistiskt Europa. ■