25 år efter murens fall: Nya kalla krigsvindar över Europa

Publicerad av Per Olsson

Tema: Sovjets fall

 (foto: )

Den gångna helgen var det precis 25 år sedan som Berlinmuren rasade samman och med den föll det stalinistiska systemet i Östeuropa och Sovjetunionen.
Massornas kamp mot stalinismen 1989-91 och vad som sedan hänt skildras i Aftonbladets Wolfgang Hanssons reportagebok Den döende kommunismen (Historiska Media, 2014). En bok som är betydligt bättre och mer intressant än vad titeln låter ana.

Wolfgang Hansson fanns på plats när muren föll och blev ögonvittne till stalinismens fall i DDR (Östtyskland). Han fanns också på plats när stalinismen bara någon vecka senare kollapsade i dåvarande Tjeckoslovakien och sedan i Rumänien under julhelgen 1989.
Med stalinismen fall rasade också den världsordning som skapades efter andra världskrigets slut. Tyvärr sätter Wolfgang Hansson likhetstecken mellan stalinism och ”kommunism”. Men stalinismen hade inget med socialism att göra, utan var ett totalitärt system där en privilegierad byråkrati styrde i arbetarnas namn. Den byråkratin blev till sist ett absolut hinder för en utveckling mot socialism och ett klasslöst samhälle – kommunismen. Istället banade stalinismen vägen för kapitalismens återupprättande.

På 25-årsdagen av Berlinmurens fall den 9 november försökte borgare av olika kulörer låta lika triumfatoriska som Wall Street Journal gjorde när de för ett kvartsekel sedan skrev i en jätterubrik på sidan 1; ”Vi vann”. ”Vi” i det här fallet är kapitalismen och Väst.
Men kapitalismen har inte haft mycket att erbjuda massorna i det forna DDR och andra stalinistiska stater. Vidare har det gamla kalla kriget ersatts av ett nytt kallt krig mellan de imperialistiska makterna.
Det var inte heller en önskan om ett återinförande av kapitalism och marknadsekonomi som fick människor i Östeuropa och Sovjetunionen att revoltera 1989-91, utan viljan att sopa undan diktatur och förtryck för att skapa vad många kallade ”äkta socialism” – verklig demokrati och jämlikhet.
Wolfgang Hansson erkänner själv att han togs med överraskning när massan som protesterade i samband med att DDR-regimen firade 40 år i oktober 1989 börjar sjunga Internationalen.

– Vi vill ha socialism, men en annan socialism. Vi vill inte ha kapitalism, säger en av de unga som deltog i demonstrationen som kom att bli upprinnelsen till revolutionen i DDR.
Vid den tidpunkten var stalinismen i sönderfall och det rådde en allt mer ohållbar motsättning mellan regimens klyschor och verkligheten. Stagnationens grå stämpel återspeglades också i att de styrande helt hade tappat fotfästet. Många av de styrande hade redan börjat lämna det sjunkande skeppet och de som fanns kvar förstod överhuvudtaget ingenting av vad som skedde.
 ”Regimens män [i DDR] verkar inte ha en aning om vad som väntar dem”, skriver Wolfgang Hansson. Mindre än en månad senare fanns inget kvar av den gamla regimen. I angränsande Tjeckoslovakien var regimen så desillusionerad och svag att den föll ihop i samma veva som massorna började gå ut på gatorna.
”När vi reste fanns inte minsta tecken på folkresning. När vi lämnar landet [efter tio dagar] har folket i praktiken segrat och genomfört ännu en oblodig revolution i det tidigare av Sovjetunionen helt dominerade Östeuropa. Det är världshistoria i rörelse så snabb att den nästan inte går att fatta”, summerar författaren.

I Rumänien, där Nicolae Ceaușescu härskande, var det många som dödades i kampen mot stalinismen. Tusentals fick offra sina liv för att fälla Ceaușescu, en grotesk figur som hade mycket gemensamt med de absoluta kungadömenas feodala monarker, men som var populär bland topparna i Väst eftersom han var på kant med Moskva.
Det lyxliv som Ceaușescu och hans familj levde i saknade motstycke och regimen skyddades av en säkerhetstjänst som var beredd att försvara den härskande klickens privilegier med vapen.
Men i Rumänien liksom i andra länder var det just ur den gamla regimen som den nya kapitalistiska ordningen hämtade sina rekryter. Efter att Ceaușescu störtades blev en av hans chefsbödlar, general Victor Stâculescu, en ”stenrik affärsman”.
När Wolfgang Hansson återvänder till Östeuropa tvingas han konstatera att det inte blev så mycket av Västs löfte om ett ”blomstrande landskap”. ”Många av de gamla kommunistpamparna har blvit rika affärsmän, korruptionen är utbredd och rasismen har slagit rot”. Samtidigt ”blåser kalla krigets vindar än en gång in över Europa” och bakom nya murar intensifieras kapitalismens plundring och utsugning. Det i sin tur ger upphov till massrevolter som exempelvis ”den bosniska våren” i februari i år mot privatiseringar, massarbetslöshet och fattigdom.
Tjugefem år efter murens fall är den globala kapitalismen i ett tillstånd av kris och stagnation och klockan tickar allt snabbare för klimatet. Kampen för verklig socialism och en demokratisk planerad ekonomi har kanske aldrig varit så nödvändig som nu. ■