Kapitalism, kultur och den revolutionära konstnärens roll

Publicerad av Rob McDonald

Tema: Kulturpolitik

Kultur och konstnärliga uttrycksformer är viktiga för den socialistiska kampen och för att sprida socialistiska idéer. (foto: Juan Pedro Flores González)
Kultur och konstnärliga uttrycksformer är viktiga för den socialistiska kampen och för att sprida socialistiska idéer.

Konst och kultur är inte en medelklassdrömmares menlösa svärmerier eller svamlerier av en galleriägare från överklassen. Konst är inte något ouppnåeligt eller något som alltid är för dyrt för arbetarklassen, som kapitalismen så gärna vill få oss att tro. Konst är det sammanfattade uttrycket av mänskligheten, med alla dess sjukdomar och all dess sundhet.

För revolutionära socialister som åtar sig livsuppgiften att förändra hela samhället är konsten därför inte en sekundär uppgift. Att kunna förstå, och sedan nyttja, konst, kultur och konstnärer i kampen mot det kapitalistiska systemet är en nyckel för att inspirera nya generationer. Kampen för konst tar sig idag många olika uttryck. Strider för ungdomslokaler, krav på en fritid åt alla och för arbetares grundläggande rättigheter inom de kreativa yrkesgrenarna, då många konstnärer och artister arbetar under osäkra anställningsformer.

För att undersöka kapitalismens roll och konstnären inom den, behöver vi också ha ett bredare perspektiv kring var vi har kommit ifrån. Som en målare behöver sina penslar, eller en fotograf sin kamera, behöver även vi verktyg i form av ett historiskt perspektiv och en politisk metod. Om vi undersöker kapitalismen är de marxistiska verktygen av yttersta vikt.
Marxister ser inte på den mänskliga utvecklingens historia som något statiskt – den rör sig tvärtom från en plats till en annan. Precis som en bil behöver en motor behöver människan också en slags motor för att kunna förflytta sig. Motorn i det här fallet är hur människan skapar och distribuerar rikedom och resurser – dess ekonomi. Detta är grunden för hur samhället styrs och vilka intressen som premieras, från tidig civilisation till nutid.
I toppen av den ekonomiska basen finns ”överbyggnaden” av vårt samhälle – våra regeringar, lagar, traditioner och så vidare. Kittet som håller samman allt detta är vår kultur; hur vi agerar tillsammans och hur vi reagerar i relation till vår historia. Kultur är egentligen summan av den mänskliga erfarenheten i rörelse. På ett sätt är konsten det fysiska uttrycket för kulturens position i samhället.
Konst i dess bredare mening spelar inte bara rollen av att hålla samman samhället, utan den påverkar också den samhälleliga utvecklingen. Men den kan bara göra det om samhället vi lever i tillåter konsten att frodas, om människans frihet till att skapa inte hindras.
Det marxistiska tillvägagångssättet hjälper oss också att förstå den konstnärliga processen. Det kan finnas ett fokus på ”Eureka”-tillfällena när en skapar konst. Det kan vara enkla kreativa lösningar, eller en plötslig klarhet som uttrycks i ett konstverk. Problemlösandet bör inte ses som något separerat från konstnären som skapar, då de är sammanlänkade. På det sättet är vi alla konstnärer.
Men konst är ett mycket mer komplext och mångfacetterat fenomen. Stora konstverk hålls ofta upp som något skapat av ett geni, vilket är en falsk och känslomässig respons. Stora konstverk är bara höjdpunkten av den givna perioden. Det är skapat av en talangfull person, men det har bara varit möjligt på grund av de händelser som inträffade innan och vid sidan av.
Hur långvarig effekten av ett konstverk är beror på dess sociala betydelse och om det fortfarande har någon relevans i olika perioder av historien. Vissa konstverk har mer långvariga effekter och kan tilltala och påverka genom epoker. Andra är blott en påminnelse om var vi har varit. Därför är historien om konsten också historien om de samhällen och kulturer som skapade den. Oavsett om det är en grottmålning, en klassisk romersk mosaik, religiösa målningar eller till och med Banksys gatukonst, representerar de alla de samhällen de kommer ifrån. Även om de kan ha gemensamma konstnärliga trådar är de roller som dessa konstformer spelade och spelar väldigt olika.

Grottmålningar går tillbaka åtminstone 40 000 år. Nya upptäckter pekar dock på att de kan ha skapats ännu tidigare och i ett bredare geografiskt område än vad man tidigare har trott. De var eleganta och spelade en klar och tydlig roll i dessa tidiga samhällen.
Djur och händer är centrala i målningarna vilket återspeglar det dagliga livet för dessa människor och de metoder de använde sig av för att leva, till exempel vikten av djur och händer som den produktiva kraften. Det är sannolikt att den här konsten till viss del formade de mytiska troendeformer och ritualer som organiserade de tidiga samhällena.
Romerska konstnärer skapade bland annat komplexa och vackra mosaikgolv. De var hantverkare som använde matematik och vetenskap i sina verk. De förlitade sig på geometriska former och teknologiska inno­vationer, som till exempel cement. Utvecklingen i slavekonomierna och de feodala samhällena skapade enorma innovativa underverk och skönhet, särskilt inom arkitekturen.
Men en stor del av den konsten gäckade fortsatt det stora folkflertalet, och användes till största del för att ikonisera ledare och upprätthålla den härskande klassens makt. Därmed inte sagt att folklig konst och protestkonst inte existerade.
Det är begränsningarna i en civilisations ekonomi och samhälle som skapar den elitistiska tendensen inom konsten. Banksys verk är likaså en reflektion av samhället, men ganska annorlunda i sitt budskap och tillvägagångssätt jämfört med de trender som nämndes tidigare. Varför?
Utvecklingen av kapitalismen förändrade konsten fullständigt och bidrog till en explosion av konst samt förändrade fundamentalt hur man ser på konst.
Kapitalismen utvecklade massivt samhällets produktivkraft. Detta ledde till en explosion av ny teknik, särskilt i reproduktionen av bilder. Ny teknologi vände upp och ner på tidigare uppfattningar om konst, kultur och samhället i stort. Dessa utvecklingar ökade konstens tillgänglighet och gav upphov till en ny förståelse för konsten. Konst blev något mer familjärt. Parallellt exploderade spektrat av olika genrer och konstnärliga rörelser, många i stark opposition till kapitalismen. Detta bände bort konsten från eliten och breddade dess mening och betydelse i samhället. Kapitalism och masskampen den frambringar skapade också en del ”fritid” till större delar av samhället än vad som tidigare hade varit möjligt.
Betänk utvecklingen av målningar och teater till fotografier och film – och vidare till att nå massorna via TV och internet. Idag kan en person själv producera animerade filmer på sin dator. Vi kan hämta inspiration från en encyklopedi av konstnärlig och historisk kunskap genom några enkla knapptryck. På bara några sekunder kan vi skicka något vart som helst över hela världen. Med detta i åtanke måste vi acceptera att konst är en annorlunda sak idag än vad det var i tidigare civilisationer. Dessa element av massdeltagande och masskultur i konsten har viktiga konsekvenser för konstens framtid.
Genom att erkänna de positiva aspekterna av kapitalismen – dess utveckling av den samtida konsten – kan vi samtidigt inte ignorera de klassbaserade konflikterna som är en naturlig del av det kapitalistiska samhället. Resultatet blir att kapitalismen visar oss konstens möjligheter, för att sedan trycka in den i en tvångströja av sociala ramar.
Kapitalismen reducerar konstens värde till en handelsvara. Vinst dikterar vilken konst som är framgångsrik. Viss finkonst är skyddad som en statussymbol för de rika, men som helhet är konsten begränsad av den kapitalistiska filosofin – behovet av vinster.
Kreativitet är användbart för den kapitalistiska ekonomin. Men den fungerar på basis av klassexploatering. Konstnärer och kreatörer kommer på idéer, men dessa ägs och kontrolleras av de förmögna parasiter som tjänar pengar på dem.
Därför är personer som är verksamma inom de kreativa yrkesgrenarna i konflikt med kapitalismen inte bara ekonomiskt, utan också vad gäller förmågan att verkligen kunna uttrycka sig själva. Kapitalismens dominerande ideologi tuktar den konstnärliga potential som mänskligheten besitter till en ”marknadsförbar” produkt.
Även om bra konst fortfarande skapas har kapitalismen nått vägs ände vad gäller dess historiska och progressiva roll – ekonomiskt och konstnärligt. Det kan vi se på de ledande verken inom ”modern” konst. Många kostar miljontals kronor, förlitar sig på ett tomt chockvärde och verkar som bäst predika förtvivlan. Eller, det oändliga antal kopior som ompaketerats tills dess att allt liv har dränerats från det, vilket vi kan se i den kommersiella populärmusiken. Det mänskliga uttrycket reduceras till en klibbig gegga.
Många konstnärliga rörelser det senaste århundradet har varit inspirerade av kampen mot kapitalismen, och återspeglar den sociala kamp som pågår inom samhället. Stora historiska händelser som till exempel den ryska revolutionen har också förändrat förhållandet till konst. Många underbara verk skapades under sådana perioder. Det finns också värdefulla lärdomar att dra från dessa rörelser och hur de agerade i samklang med eller utanför den sociala kampen under den givna perioden.
Även om man bortser från faktumet att konst är en naturlig aktivitet för alla människor, identifierar sig miljontals idag som konstnärer. Man kan verka inom de kreativa yrkesgrenarna, skapa egna konstverk, stödja konsten eller till och med dedikera sina liv åt en konstnärlig hobby.

Dagens masskultur bjuder in alla till att vara konstnärer. Men klassamhällets splittring och vinstbegärets trångsynthet nekar oss möjligheten att till fullo delta. Förmågan att på djupet engagera oss i konst tas ifrån den stora majoriteten av arbetarklassen. Detta gäller också medelklassen. Även om den generellt är mer förmögna till att delta i konstnärliga strävanden, blir den i allt högre grad nekad dessa möjligheter på grund av den pågående ekonomiska krisen.
För att överhuvudtaget ha en chans att försörja sig tvingas därför konstnärer i allt högre grad till yrken med otrygga anställningsformer då det sällan finns arbeten inom den egna yrkeskategorin. Konstnärer får även ofta ”betala för att spela” – det vill säga, de betalar för att framföra sin konst istället för att få betalt för den. Särskilt för musikframträdanden, stand-up och kulturen inom konstgallerier, men även inom andra konstgrenar. Detta betyder dock inte att konsten från den stora massan avstannar. Konstnären dras ofta långt bort från vinstbehovet när den skapar. En del gör det som en hobby, andra ägnar sitt liv åt att kommunicera genom sitt skapande.

Bra konst behöver inte ha ett tydligt socialistiskt budskap, eller ens ett politiskt tema. Många konstnärliga rörelser idag använder det sociala och urbana förfallet som tema.
Andra fantiserar om en bättre värld.
Konstnären behöver kommentera samhället, och framför allt annat uttrycka hur hen ser på världen via sin konst. Men att vara en konstnär och försöka att uttrycka sig själv försätter en i konflikt med den alienerande kapitalismen. Revolutionärer behöver bemöta denna alienation och organisera motståndet mot den. Och det finns mycket att kämpa för. Idag är konst och kultur ständigt utsatta för allvarliga attacker, då det alltid är det första att bortprioriteras under en kapitalistisk kris. Det finns ett antal organisationer som skulle kunna organisera konstnärer och försvaret av konst.
Många kulturarbetare är redan till viss del organiserade i specialiserade eller generella fackföreningar. Däremot är de flesta facken extremt begränsade när det kommer till problem som inte direkt påverkar det stora flertalet medlemmar. Många kulturarbetare lämnas utanför på grund av arbetsbristen. De  tvingas ofta till lågavlönade brödjobb, utanför sitt yrkesområde med otrygga anställningar  – och ofta är de inte organiserade i något fack. Men med ett kämpande ledarskap inom facken i stort skulle detta kunna förändras. Det finns också många konstnärskollektiv och politiska projekt med potentialen att organisera försvaret av konst, men dessa är ofta urvattnade och agerar ensamma. Det finns lokala kampanjer som kämpar för att försvara lokaler i närområden, ofta sammankopplade med ungdomars behov.
Alla dessa grupper agerar till viss del till försvar av konst och kultur, men för att få genomslagskraft behöver vi bygga en större rörelse som kan föra samman dem alla bakom ett begripligt och kampinriktat program. Kampen för att försvara kulturen går hand i hand med kampen för ett socialistiskt samhälle. De nuvarande omständigheterna bidrar till att fler och fler drar radikala politiska slutsatser. Många kommer att välja konsten som sin uttrycksform, vilket är viktigt.

För socialister kan inte konst reduceras till en abstrakt eller filosofisk fråga. Kapitalismen är en mästare på propaganda och använder konstnärliga metoder för att upprätthålla lögnen om att kapitalismen är den enda modellen för den fortsatta mänskliga existensen. I en tid där nästan alla kan producera material av hög kvalité vore det fel att inte använda alla medel till hands. Vi måste ha siktet inställt på att vara i förgrunden av den mänskliga kommunikationen för att sprida våra idéer. Varför ha socialism i svart och vitt när vi kan ha socialism i färg?
Leo Trotskij var ledare för den socialistiska ryska revolutionen, författare och livslång kämpe mot stalinismen och dess idéer. Mitt under en av de svåraste tiderna för revolutionärer förstod han behovet av att organisera konstnärer. Han försökte detta via pamfletten Manifesto: Mot en fri, revolutionär konst, skriven tillsammans med konstnärerna Anton Breton och Diego Rivera. Detta tidiga försök blomstrade aldrig, men har nu en större chans till framgång. Idag är en rörelse kanske mer trolig att komma ifrån kämpande artister underifrån snarare än från namnkunniga i toppen, vilka länkar samman kampen för konst med arbetarrörelsens kamp i stort.

Vi behöver förstå konstens roll i det mänskliga livet, både politiskt och icke-politiskt. Genuina socialister söker aldrig att ha kontroll över konsten eller konstnärer; vi söker att lära oss från konsten och att organisera konstnärer. Kampen för socialism är en kamp som behöver konsten. ■