”Det finns ingen hjälp att få”

Publicerad av Louise Strömbäck

Tema: Vården

Högerpolitiken slår hårdast mot dem i störst behov av psykiatrisk vård. (foto: RS Borås)
Högerpolitiken slår hårdast mot dem i störst behov av psykiatrisk vård.

Uppdrag gransknings reportage Mellan stolarna, som sändes i SVT den 18 mars, visar den mörkaste sidan av högerpolitikens nedskärningar på den psykiatriska vården. Bland annat visades ett klipp av en kvinna som slängdes ut på gatan efter att hon nekades hjälp.

Psykiatrireformen, som Socialdemokraterna genomförde år 1995, skulle innebära bättre levnadsvillkor för personer med psykiska funktionshinder med egna bostäder, ökad delaktighet i samhället, bättre vård och socialt stöd. Men i verkligheten har reformen inneburit att det är betydligt svårare för psykiskt sjuka människor att få den hjälp de behöver.
Bland annat hamnade många svårt sjuka personer i öppenvården under 1990-talet efter reformen, vilket innebar att de själva blev ansvariga för att hålla kontakten med psykiatrin.
Samma sak gäller personer som idag behöver hjälp, stöd eller vård. I regel måste personer som lider av psykisk ohälsa mer eller mindre tjata för att få hjälp, vilket många inte orkar eller klarar av.

SVT:s reporter Anna-Klara Bankel och fotograf Emil Larsson befann sig utanför en polisarrest när de såg hur en kvinna kastades ut på gatan där hon sedan låg kvar, gråtandes. Bankel gick fram och försökte hjälpa kvinnan när en grupp poliser kom ut.
Kvinnan hade blivit hämtad av polis vid S:t Görans psykiatriska akutmottagning. ”Jag söker hjälp, men det finns ingen hjälp att få i det här landet. Jag fryser”, sa kvinnan. Polisen tog med henne in på stationen igen, då hon inte ens klarade av att själv ställa sig upp. Hon ska åter ha blivit skjutsad till S:t Görans sjukhus, men vad som sedan hände är oklart.
Anna-Klara Bankel träffar i sitt reportage även flera drogmissbrukare, varav många är bostadslösa. De använder allmänna toaletter som tillflykt för att kunna ta sina droger och för att ha någonstans att sova. De som deltog i intervjuer ville förmedla budskapet att man hamnar i deras situation när det inte finns andra utvägar, men att drogerna bara bedövar smärtan tillfälligt för att sedan snarare förvärra den. Det handlar om ett självmedicinerande, då riktig hjälp inte finns att få.

Åsa, en kvinna som intervjuades, hade inte haft någon inkomst alls under flera månader och var på väg att vräkas från sin lägenhet. Hon svalt då hon inte hade pengar till mat. Hon försökte få hjälp och behandling för sitt heroinmissbruk och en tid efter intervjun försökte Bankel få tag på henne för att följa upp hur det hade gått.
Efter mycket sökande fick hon reda på att Åsa först hade förlorat sin pojkvän och därefter blivit våldtagen. Efter det dog hon i en överdos. Nyheten kom naturligtvis som en chock.
De människoöden som skildras är mörka och visar den sanna problematiken med nedskärningarna på den psykiatriska vården i Sverige. Det finns inte resurser och inte tid, och de som har drabbats värst är de som behöver hjälpen mest.

När välfärden rustas ned drabbas svaga grupper hårdast. Psykiatrin måste rustas upp och ges de resurser som krävs för att alla människor ska få den hjälp de behöver, utan väntetider, byråkratiskt krångel eller negativt bemötande. Vård är en mänsklig rättighet – ingen handelsvara. ■