Svenskjävel skrapar på ytan

Publicerad av Ammar Khorshed

Tema: Filmer

Bianca Kronlöf och Henrik Rafaelsen gör gedigna skådespelarinsatser, men filmen lämnar mycket att önska. (foto: Pressbild)
Bianca Kronlöf och Henrik Rafaelsen gör gedigna skådespelarinsatser, men filmen lämnar mycket att önska.

Sedan jag såg trailern till Ronnie Sandahls film Svensk­jävel har jag gått och längtat efter ett tillfälle att få se den. Tyvärr levde den inte på långa vägar upp till mina högt ställda förväntningar.

Skildringen av livet som ung svensk gästarbetare i Oslo – som jag själv har upplevt under tre somrar – var tunn. Istället är Svenskjävel rakt igenom ett banalt relationsdrama som så många andra.
Dino (spelad av Bianca Kronlöf) är en ung tjej som bestämt sig för att likt många andra svenska ungdomar arbeta i Oslo. Hon har alkoholproblem och bryter armen när hon är ute och slirar. Det gör henne inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden för unga gästarbetare i Norge, en arbetsmarknad som mest liknar daglöneri.

Bemanningsföretaget Work Life skickar Dino till ett vikariat i en sushirestaurang i Oslos finare kvarter. Ägaren Steffen Dahl (spelad av Henrik Rafaelsen) blir förskräckt och undrar hur Work Life kunde skicka någon med gipsad arm, som inte kan utföra några arbetsuppgifter på restaurangen. Istället får Dino bli barnvakt hos Steffen, vars fru Marianne är bortrest till Botswana i tjänsten. Så börjar Dinos och Steffens relation bortom det professionella.
Bianca Kronlöfs och Henrik Rafaelsens skådespeleri är gediget. Filmen försöker vällovligt att beröra teman som könsroller, mobbning och rasism, men lyckas i bästa fall endast med att skrapa på ytan. Om ens det. Däremot är skildringarna av klassföraktet träffsäkra.
Men att gästarbetande ungdomar tvingas ta de sämst betalda jobben och samtidigt föraktas av de mer privilegierade är knappast något unikt för Norge. Ungdomar behöver inte korsa gränsen för att mötas av en arbetsmarknad som kräver full flexibilitet, det vill säga total otrygghet för arbetarna, nedpressade arbetsvillkor och löner samt svårigheter att finna anständiga jobb och bostäder.
Att sova med tre främlingar i samma rum med garderoben nedtryckt i en hockeytrunk under tältsängen, tjafsa över vems ketchupen i kylen är och micrad fryspizza med ketchup till middag blir för min egen del en uppskattad nostalgitripp.

Filmens behållning är ögonblicket då Dino vid middagsbordet kläcker kommentaren ”Vi ser på Norge som en utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto. Vi unnar er det”, som svar på Steffens medelklass-väns spydiga klassförakt mot svenska gästarbetare.
Trots mina förväntningar – eller kanske på grund av förväntningarna – blir omdömet lågt. Svenskjävel lyckas enligt min mening varken med att underhålla eller förmedla något budskap och jag måste tyvärr
avråda er som har bättre saker för er från att se filmen. ■