P-O Edin vill totalrenovera Sverige

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Sveriges ekonomi

Endast stora offentliga investeringar kan minska arbetslösheten, menar förre LO-ekonomen P-O Edin . (foto: Elias Theodorsson)
Endast stora offentliga investeringar kan minska arbetslösheten, menar förre LO-ekonomen P-O Edin . (foto: Elias Theodorsson)

LO:s tidigare chefsekonom P-O Edin argumenterar i en ny rapport för att dagens kroniskt höga arbetslöshet på 7-8 procent främst beror på den underefterfrågan i den svenska ekonomin som har rått ända sedan chockterapin i början av 1990-talet. I en delrapport inför nästa års LO-kongress föreslår han därför en mycket kraftig ökning av de offentliga investeringarna, som finansieras genom statlig upplåning. “Totalrenovera Sverige” lyder rubriken.

Rapporten är ett välkommet inlägg mot den svångremspolitik som länge har dominerat såväl Sveriges S-ledda regeringar som Alliansens. 

Att vare sig rekordlåga räntor eller de piskrapp mot de arbetslösa och sjuka i form av sämre arbetslöshetsförsäkring och jobbskatteorättvisor, som Edin märkligt nog kallar försök att ”förbättra arbetsmarknadens funktionssätt”, inte har kunnat vare sig locka eller piska fram fler jobb är uppenbart.

”Så länge den ekonomiska efterfrågans nivå och struktur inte radikalt förstärks kommer arbetslösheten att ligga kvar på dagens nivå”, är rapportens huvudbudskap.

I rapporten saknas dessvärre ett klassperspektiv som skulle kunna göra både analysen och åtgärdsförslagen ännu vassare. 

Edin gör till exempel en genomgång som visar att sparandet har ökat kraftigt i alla de tre privata delsektorerna finansiella företag, icke finansiella företag samt hushåll och ideella organisationer. 

Resultatet sammanfattas med den intressanta iakttagelsen att Sveriges privata sektor som omfattar både företag och hushåll har gått från stabila och betydande underskott på 1960- och 70-talen till stabila och betydande överskott de senaste 22 åren efter ett kraftigt sving på 8-9 procent av BNP, samt att detta är huvudorsaken till den kraftigt ökade arbetslösheten. Att överskottets extremt sneda fördelning påverkar resultatet är något han dessvärre inte går in på.

Att hushållens skulder ökat med 260 procent under de 22 åren mellan 1990 och 2012 bagatelliseras av Edin med att hushållens finansiella tillgångar (värdet av hus och aktier etcetera) har ökat med hela 480 procent och deras finansiella nettoförmögenhet med hela 820 procent! Att denna relation mellan skulder och tillgångar kan se helt annorlunda ut för de rika och kanske ett välbeställt mellanskikt än för lågt avlönade arbetare och fattiga är inget han diskuterar, eller att det också kan tyda på en riskabel finansiell bubbla i en parasitär spekulationsekonomi.

Trots detta görs intressanta påpekanden som att de icke finansiella företagens överskott förstärks av en strukturellt lägre nivå på nyinvesteringarna i dagens mer tjänsteproducerande ekonomi än tidigare. Att en klimatmotiverad omställning till en mer hållbar produktion borde tvinga företagen till betydligt högre investeringar eller att överskotten också borde stödja betydligt högre lönekrav i kommande avtalsrörelser är dock självklara poänger som inte görs.  Oavsett sådana invändningar gör P-O Edins rapport en slagkraftig plädering för att efterfrågan främst måste höjas genom omfattande offentliga investeringar, som det också finns ett ovanligt stort utrymme för i ett Sverige där överskottet i bytesbalansen är mycket stort, den statliga upplåningsräntan är historiskt låg och den offentliga skulden långt mindre än tillgångarna.

Staten borde enligt P-O Edin satsa cirka tre procent av BNP per år på ett investeringsprogram för verkliga värden i kunskaper, infrastruktur och fler människor i arbete, som både skulle halvera arbetslösheten och räcka till en totalrenovering av Sverige. 

Detta skulle enligt rapporten kunna ske genom att gå från negativ nettoskuld på 25 procent av BNP via ett årligt budgetunderskott på tre procent till en verklig nettoskuld på 25 procent, som fortfarande skulle vara en av världens lägsta. 

De 120 miljarder kronor om året som i så fall skulle lånas upp till en nästan försumbar räntekostnad skulle samtidigt via fler i arbete etcetera ge den offentliga sektorn ytterligare 80 miljarder kronor mer per år att röra sig med, det vill säga sammanlagt 200 miljarder kronor.

Detta skulle enligt P-O Edins eget räkneexempel kunna betala:

  • skolan, med 40-60 miljarder mer per år;
  • en totalrenovering på 20 år av allt fast kapital i offentliga sektorn på 35-40 miljarder per år (till vägar, järnvägar, va-­system, elnät, skolor, fängelser, sjukhus, förvaltningsbyggnader, datasystem, miljöanläggningar, kultur- och fritidsanläggningar);
  • en kraftsamling för ”den mest lönsamma investeringen” att ta emot och integrera flyktingar på arbetsmarknaden för 15-20 miljarder;
  • en förbättring av anställningsbarheten av dem som står längst från arbetsmarknaden på 10 miljarder;
  • ökat bostadsbyggande för 5-10 miljarder kronor per år:
  • 100 000 fler anställda i den offentliga sektorn via de 80 bonusmiljarderna.

Argumentationen skulle kunna göras än mer slagkraftig genom att kopplas till det livsnödvändiga behovet av en klimatmotiverad omställning av såväl produktionen som hela samhällets sätt att fungera.

P-O Edins rapport är oavsett sina brister intressant. Men för den totalrenovering av Sverige som verkligen krävs behövs ett nytt fundamentalt systemskifte för att bryta kapitalets makt i den ekonomiska och sociala politiken, något som också kräver ett fundamentalt socialistiskt makt- och ägandeskifte i banker, storföretag och regeringspolitik. ■