Den enda vägens politik?

Publicerad av Stefan Lundqvist

Tema: Filmer

IMF och dess chef, Christine Lagarde, är lika rädda för att en ny finanskris som över den sociala oron som blir en oundvilklig konsekvens av de ökade klyftorna och orättvisorna. (foto: Ryan Rayburn / International Monetary Fund, Flickr CC)
IMF och dess chef, Christine Lagarde, är lika rädda för att en ny finanskris som över den sociala oron som blir en oundvilklig konsekvens av de ökade klyftorna och orättvisorna.

John Maynard Keynes och Milton Friedman var nationalekonomer vars skilda ekonomiska doktriner fick stor betydelse för kapitalismen och politiken under efterkrigstiden fram till nu. Nu är det Thomas Pikettys idéer som tycks gälla – till viss del även bland ekonomer i nyliberala spjutspetsen Internationella valutafonden (IMF).

Den enda vägens politik, som visades i SVT i förra veckan, vill visa hur stora kriser i det kapitalistiska systemet oftast utvecklar nya ekonomiska teorier som står i diametral motsattsställning till den skola som dominerat tidigare, men som varje gång förs fram som ”Den enda vägens politik”.

Programmet berättar om hur Keynes idéer under trettiotalsdepressionen och efter andra världskriget fick gehör om en aktiv stat som kickstartade ekonomin upp ifrån lågkonjunktur, hög arbetslöshet och kris med hjälp av statliga investeringar i infrastruktur och reformer. Samtidigt utjämnades inkomstskillnader med hjälp av skatteskalor där de rika fick betala mer än vanliga löntagare. 

De socialdemokratiska regeringarnas politik fram till mitten av sjuttiotalet präglades av denna ekonomiska politik. Kraven på makt över ägandet, ekonomisk demokrati, växte sig starka inom arbetarrörelsen. Men på sjuttiotalet sjönk tillväxten i världsekonomin.

I Sverige fick vi stor industrikris och tiotusentals jobb försvann. Politikerna sas inte längre kunna välja mellan hög arbetslöshet eller inflation. Nu hette det plötsligt att politikerna inte kunde och inte heller skulle försöka styra ”de fria marknadskrafterna”. Nyliberalismen, som inte var speciellt ny, var nu tillbaka.

Ledstjärnan denna gång var ekonomen Milton Friedman, som fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne år 1976 och vars teorier först handfast sjösatts i militärdiktaturens Chile. ”Den enda vägens politik” handlade nu om att öka kapitalets, de så kallade fria marknadskrafternas, makt på bekostnad av politikens makt. 

Reagan och Thatcher blev de främsta politiska förkämparna för teorin. Den offentliga sektorn skulle skäras ned och privatiseras och skatterna för höginkomstagare, kapital och företag skulle sänkas. På så sätt skulle det privata näringslivet få råd att investera och anställa flera. Skattesänkningarna skulle betala sig själva i ”dynamiska effekter” då fler fick jobb, hette det. 

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gav upp sina ideėr om ett ickekapitaliskt ekonomiskt system. Skatterna på höga inkomster sänktes och finansmarknaden avreglerades. Marknadskrafternas makt har sedan dess fortsatt att sätta dagordningen för politiken. Nedskärningar och privatiseringar är sedan länge vardag för varje kommun och landsting.

Så kom den stora finanskrisen år 2008. Bankkollapsen gjorde att tongångarna blev annorlunda även från kapitalismens finansmatadorer.

Krav på regleringar blev åter ett måste, även för de instititutioner som missionerat och drivit nyliberalism. Statliga investeringar i infrastruktur blir nu åter på modet. SVT-dokumentären visar hur Moderaterna på något år svängde från att vara dogmatiska motståndare till att idag vara stora förespråkare till att bygga nya tunnelbanelinjer i Stockholm. Partierna tävlar också med varandra om vem som ämnar satsa mest på järnvägsutbyggnad. 

I denna tid har den franske ekonomen Thomas Pikettys bok Kapitalet i tjugonde århundradet fått stor uppmärksamhet och kallats för årtiondets bok och han själv för den nye Marx. Själv säger han att han är för en reglerad kapitalism med demokrati och reformer. 

Piketty har gjort en stor forskningsinsats där han visat hur avkastningen på kapital vuxit snabbare än ekonomin och hur detta omfördelat inkomster från löntagare till kapitalägare. Enligt Piketty är dagens förmögenhets- och inkomstskillnader snart lika stora som i början av 1900-talet. 

De senaste tjugo årens ekonomiska politik har varit ett ensidigt gynnande av höginkomsttagare. Piketty menar att det är politiska beslut som har ökat ojämlikheten och att det krävs nya beslut för att vända den utvecklingen. Samtidigt säger han att inget parti ännu lyckats göra detta. Han förespråkar kraftigt höjda marginalskatter och ”konfiskatoriska” nivåer på riktigt höga inkomster.

”Oxfams siffror visar att världens 85 rikaste personer, inte fler än vad som ryms i en av Londons dubbeldäckare, har lika stora tillgångar som 3,5 miljarder människor. Det vill säga hälften av den fattigaste delen av jordens befolkning.” 

Citatet skulle kunna komma från ett av årets Första maj-tal, men orden är faktiskt IMF-chefen Christine Lagardes. IMF är den institution som mer än någon turnerat jorden runt och beviljat skuldtyngda stater lån med hårda nyliberala villkor om minskad offentlig sektor, avregleringar, skattesänkningar på kapital och ökad lönespridning.

Michael Kunhoff, forskare på IMF, menar att löntagarna får en så liten del av kakan att de inte kan betala för alla varor och tjänster som skapas. Något som Karl Marx konsterade redan på 1800-talet.

Samtidigt samlas så mycket pengar hos de allra rikaste att de i sin tur inte kan hitta några vettiga investeringar. Lösningen blev att kapitalägarna via bankerna lånade ut sina pengar till löntagarna som använde pengarna till att konsumera, och lånebubblan växte. Kunhoff är övertygad om att nya finanskriser är oundvikliga om vi inte får en jämnare inkomstfördelning.

Programmet konstaterar att pendeln verkar ha svängt, att ”Den enda vägens politik” återigen visat sig vara fel väg. 

IMF:s uttalanden handlar enligt min mening nog mer om en mycket stor oro för att den nyliberala politiken har gått bortom all kontroll. Framtidscenariot om en ny finanskris som utvecklas till en kollaps skrämmer dem lika mycket som den sociala oron, de ökade klyftorna och orättvisorna gör. 

IMF-eliten vill ha mer stabilitet och kontroll och därför vill de ha en ny ekonomisk teori som är lämplig för detta – men deras förslag är så klart inte socialism och en demokratiskt planerad ekonomi efter människors behov. ■