Avgörandets stund för Syriza och Grekland

Publicerad av Per Olsson

Tema: EU och EMU, Nya arbetarpartier

Nu är det upp till bevis för Syriza för att bryta med Trojkan. För det krävs att arbetare och ungdomar mobiliseras till kamp. (foto: )
Nu är det upp till bevis för Syriza för att bryta med Trojkan. För det krävs att arbetare och ungdomar mobiliseras till kamp. (foto: )

Efter månader av resultatlösa förhandlingar mellan den grekiska regeringen och Trojkan – EU, den Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) –  står det klart att det inte finns något utrymme för det som Syriza kallar en “hedersam kompromiss”.
Trojkan och marknaden kräver ”en villkorslös kapitulation”. Syrizaregeringen står inför ett historiskt avgörande: Antingen underkastelse eller mobilisering till strid mot Trojkan och marknadens utpressning.

Det har nu gått över fyra månader sedan den breda vänsterkoalitionen Syriza vann valet i Grekland. Det var en valseger som väckte starka förhoppningar om att det nu skulle vara slut på sju år av extrem åtstramning och djup kris. Omedelbart efter valet kunde också Syriza inkassera ett ökat stöd, vilket få – om ens någon – annan regering har kunnat göra.
I slutet av februari var det över 80 procent som hade en positiv syn på regeringen. Stödet för Syriza hade ökat från dryga 36 procent i valet den 25 januari till nära 50 procent, och 65 procent ansåg att landets utveckling nu gick i rätt riktning mot 21 procent strax innan valet.

Men den Syrizaledda regeringen tog inte fasta på stödet genom att mana till massmobiliseringar, med demonstrationer, strejker och ockupationer av arbetsplatser, för att stoppa valutaflykten och Trojkans utpressning. Inte heller vädjade man om stöd från arbetare i andra europeiska länder.
Syriza hade varken förberett partiets medlemmar eller massorna på vad som krävs för att stå upp mot Trojkan. Det gjorde att man inte stod redo politiskt att möta det krig mot regeringen som Trojkan inledde så fort valet var över.
Det var och är naturligtvis inte fel att möta Trojkan vid förhandlingsbordet och manövrera för att vinna tid. Men förhandlingar ensamt skulle inte blidka Trojkan och hindra kapitalisterna från att tömma sina grekiska konton och flytta sina tillgångar till andra länder.

Medan Syriza har talat om att man ville nå en överenskommelse med ”våra europeiska vänner” och svurit euron sin trohet samt gjort smärtsamma eftergifter, bland annat i form av fortsatta privatiseringar och löften om att inte införa kapital- och valutakontroll. Trojkan och marknaden har tillåtits ta ett allt fastare strypgrepp om landet. Samtidigt har ekonomin fortsatt att krympa.
Resultatet av Syrizas vacklan och eftergifter har blivit att man har förlorat stöd, även om man fortfarande ses som ”den bästa regering vi kan få” och att regeringen nu förhandlar med Trojkan ur en försvagad position.

Klockan har nu passerat fem i tolv. Den grekiska statskassan är tömd och det finns inga pengar att betala den växande skulden med. I juni ska Grekland betala IMF 1,6 miljarder euro (13,5 miljarder kronor) plus 3,5 miljarder euro (31,5 miljarder kronor) till ECB. Om dessa lån ska betalas betyder det nya hårda nedskärningar. IMF är bara beredd att diskutera en avbetalningsplan om den grekiska regeringen skär ytterligare i pensionerna och avskedar fler statsanställda.
EU och ECB reser ännu hårdare villkor, vilket motiveras med den fortsatta lögnen om att Grekland ”lever över sina tillgångar”. Så sent som i måndags (den 25 maj) sa den tyska finansministern Wolfgang Schäuble att han inte ser något behov av att diskutera ”alternativ” eller betala ut mer stöd till Grekland, då ”Grekland inte har levererat vad man har lovat”, det vill säga inte genomfört nedskärningar och privatiseringar i den mån som EU önskar.

Enligt Greklands finansminister Yanis Varoufakis ”kan inte regeringen, och kommer inte, att acceptera ett botemedel som under fem år har visat sig vara sämre än sjukdomen”. Men varje överenskommelse med Trojkan, som är Greklands huvudsakliga långivare idag, betyder just mer av samma förödande högerpolitik och att Grekland blir fast i krisen.
Kanske kan rädslan för att ”en revolt och blod på gatorna”, som en chef vid den grekiska centralbanken varnade för i brittiska The Guardian, få Trojkan att göra vissa smärre eftergifter vad gäller takten på avbetalningarna. Men även små eftergifter verkar idag sitta långt inne.

Hökarna inom EU, med den tyska regeringen i spetsen, kräver villkorslös kapitulation för att statuera ett varnande exempel och visa vem som beslutar om den politiska färdriktningen. Till sist kan det betyda en provokation för mycket och att Syriza-regeringen tvingas säga nej till Trojkan och ställa in betalningarna.
De närmaste dagarna blir avgörande. Om Syriza kapitulerar skulle det vara ett svek som skulle följas av uppgivenhet och demoralisering. Svekets negativa följder på kampen skulle kännas långt utöver Greklands gränser. Det skulle också betyda Syrizas splittring och  urartning. En folkomröstning eller nyval skulle inte rädda partiet, utan möjligen bara göra partiets dödskamp mer utdragen.
Den gångna helgen lovade inrikesminister Nikos Voutsis, som också är ledare för Syrizas parlamentsgrupp, att:
– Den politik som leder till extrem nedskärning och arbetslöshet i Grekland måste slås ned. Vi kommer inte att fly den kampen.

Nu är det upp till bevis och äntligen ta den kamp som det hittills bara har pratats om. Det betyder att Syrizaregeringen säger nej till Trojkan, vägrar betala skulden (ställer in betalningarna), inför valuta- och kapitalkontroll, manar fack och gräsrotsorganisationer att ta över arbetsplatserna och bostadsområden samt sänder ut en maning om stöd från arbetare och unga världen över, inte minst i Europa.
Eller som Xekinima (CWI i Grekland) skriver i sin tidning med samma namn:
”Än är det inte för sent. Istället för att retirera måste Syriza berätta sanningen för Greklands arbetare och medge att ett genomförande av partiets vallöften kräver ett nej till Trojkan. Det i sin tur betyder att Grekland kommer att tvingas lämna euroområdet. Syriza  måste söka en socialistisk väg framåt och förstatliga banker och storföretag under arbetarnas demokratiska kontroll och styre för att kunna planera ekonomin i enlighet med folkets behov. Syriza måste ta striden och vara beredd att utkämpa den fullt ut!” ■