Nedräkning för Grekland

Publicerad av

Plats: Grekland Tema: EU och EMU

 (foto: )

När detta skrivs (tisdag den 23 juni) tycks en uppgörelse mellan Greklands Syrizaledda regering och Trojkan (EU, Europeiska centralbanken ECB och Internationella valutafonden IMF) vara nära. Detta efter att den grekiska regeringen har presenterat en ny sparplan med nedskärningar och skattehöjningar på totalt 8 miljarder euro (74 miljarder kronor) under perioden 2015-2016.

Den föreslagna sparplanen innehåller bland annat svekfulla försämringar av pensionerna. Redan i år blir det svårare att gå i förtidspension. Vidare ska pensionsåldern höjas och stödet till de sämst ställda pensionärerna (ekas) kommer att fasas ut.

Men ännu har EU-ledarna inte gett något i utbyte till den grekiska regeringens eftergifter. Det kan därför inte uteslutas att de kommande dagarnas förhandlingar bryter samman och att Grekland tvingas ställa in betalningarna samt lämna eurozonen (Grexit).
Syriza:s svek och reträtter har dock ökat sannolikheten för en uppgörelse. Världens aktiebörser och finansmarknader började redan i måndags att ”fira” att ett avtal är på väg. Enligt EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker ”kommer det ett slutgiltigt avtal under veckan”.

Efter Syriza:s valseger inledde Trojkan, understödd av finansmarknaderna, ett regelrätt krig för att omintetgöra genomförandet av den nya regeringens löften. Trojkan ville statuera ett varnande exempel och visa vem som bestämmer. Syriza:s ledning hade varken förberett sina medlemmar eller sina väljare för den utpressning som man utsattes för. Samtidigt ledde den giftiga kombinationen av korrupt kapitalism och effekterna av Trojkans högerpolitik till att ekonomin fortsatte att krympa, växande skuldberg och bankkris.
Att i det läget, som Syriza­regeringen gjorde, envist hävda att Grekland skulle betala sina skulder och bli kvar i euron var som att måla in sig i ett hörn.

Skulle Syrizaregeringen kunna införa sina vallöften krävdes maningar till masskamp och internationellt stöd för ett krisprogram innehållande en vägran att betala lånen, kapital- och valutakontroll samt ett förstatligande av banker och storföretag. Det, tillsammans med  bygget av demokratiska kommittéer som kan utgöra embryot till en ny statsmakt, skulle göra att Grekland kan kasta av sig eurons och kapitalismens tvångströja.
Självfallet skulle det inte vara fel att gå in i förhandlingar för att ge tid till förberedelser för den kamp som krävs. Men Syriza såg inte förhandlingarna som ett medel för att avslöja motståndarna och få tid till att bygga upp ett fastare stöd, vilket stadigt försvagade regeringens ställning vid förhandlingsbordet.

Även om det blir en uppgörelse väntar nya kriser. Det kommer inte att dröja länge innan Trojkan reser krav på nya nedskärningar i utbyte mot smärre eftergifter och/eller viss skuldavskrivning.
I vilket fall är inte sista ordet sagt. Om vänstern inom och utanför Syriza, efter att först ha röstat nej till uppgörelsen i parlamentet, kan organisera ett motstånd på gatorna, arbetsplatserna och bostadskvarteren skapas förutsättningar för en fortsatt kamp mot åtstramningspolitiken. Det i sin tur kan lägga grunden för bygget av ett revolutionärt socialistiskt massparti som kan rädda Grekland undan en fortsatt humanitär katastrof.