Stoppa Erdoğans nya krig mot kurderna

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Turkiet Tema: Militärisering

Erdoğan och hans parti AKP har inlett ett nytt krig mot kurderna. (foto: )
Erdoğan och hans parti AKP har inlett ett nytt krig mot kurderna. (foto: )

I namn av krig mot ”all terrorism” och med den Islamiska statens (IS) blodiga terrordåd, som dödade 32 unga socialister i Suruç den 22 juli, som förevändning, har den turkiska regimen under president Erdoğans ledning inlett ett nytt krig mot kurderna.

Hundratals flyganfall har ägt rum, parat med stenhård repression mot all inhemsk opposition. Förutom några få, mest symboliska attacker, mot förövarna i IS riktas dessa framförallt mot de turk-kurdiska PKK-styrkornas baser i norra Iraks bergstrakter och i sydöstra Turkiet. Att två turkiska poliser som anklagats för stöd till IS skjutits ihjäl under en vedergällningsaktion av en lokal PKK-grupp har, liksom heta kurdiska och turkiska vänsterdemonstrationer mot den turkiska statens tysta stöd till IS, använts som förevändning för upptrappade krigshandlingar.
I utbyte mot att upplåta den turkiska flygbasen Incirlik till USA och dess allierade i flygkriget mot IS lyckades Turkiet under ett särskilt Natomöte den 28 juli också få fullt stöd av USA och Nato för sin egen version av kriget mot terrorismen, inklusive för att upprätta en så kallad säkerhetszon i Syrien.
”Ingen form av terrorism får någonsin tolereras eller rättfärdigas”, sade Nato:s generalsekreterare Stoltenberg och försökte två sina händer utan att nämna vare sig IS eller PKK. Sveriges utrikesminister Margot Wallström betygar att ”Turkiet är en viktig partner för EU i kampen mot terrorism och extremism”, samtidigt som hon liksom Nato vädjar om att Turkiets repression ska vara ”proportionerlig” och möjliggöra ett återupptagande av fredssamtalen med PKK.

Den maktfullkomlige turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğans uppenbara huvudsyfte med en buffertzon i Syrien är att blockera kampen för kurdiskt självstyre i de tre syriska kantoner i Rojava där PKK:s systerparti PYD och dess närstående gerillakrigare i YPG/YPJ har fört en framgångsrik kamp mot IS. Det är en kamp som Turkiet länge försökte sabotera genom att blockera gränsen för stöd till de kämpande kurderna.
Efter att YPG i juni tog kontroll över den strategiska gränsstaden Tal Abyad, där IS haft en öppen port till Turkiet, sa Erdoğan att Turkiet ”till varje pris” skulle stoppa bildandet av en kurdisk ”stat” i norra Syrien (vilket inte heller PYD:s krav på självstyrande regioner innebär).
Vita huset har nu också meddelat att amerikanskt flyg får sättas in även mot Assadregimens styrkor för att försvara USA-tränade rebeller. Det är av allt att döma ett led i förberedelserna av denna buffertzon i Syrien: 10 mil mellan gränsstäderna Azaz och Jarabalus och 3-5 mil in i landet ner mot den syriska storstaden Aleppo.

I den säkerhetszon, som skulle skära av den kurdiska kantonen Afrin i väster från Kobanê och Cizîrê i öster, vill Turkiet bannlysa YPG/YPJ och samtidigt bygga upp en militär filial i form av en turkmensk armé som en till Turkiet lojal del av de ”moderata rebeller” som Vita huset drömmer om att träna och utrusta.
Turkiet hoppas att detta, tillsammans med det upptrappade materiella och finansiella stödet till den nya syriska rebellarmén Jaish al-Fatah där jihadistgrupper som Ahrar ash-Sham och till och med al-Qaida-anslutna al-Nusra-fronten spelar ledande roller, ska tippa balansen i det syriska kriget mer till nackdel för Assadregimen än för IS.
Turkiets flyganfall mot PKK-baser i norra Irak har dessutom avlivat inte bara hundratals kurdiska soldater och civila, utan också den tvååriga fredsprocessen mellan den turkiska regeringen och PKK.
Allt detta innebär en extremt allvarlig vändning av Mellanösterns kris, som kan bädda för en än mer blodig fortsättning i såväl Syrien och norra Irak som i Turkiet som i värsta fall kan kastas ner i ett nytt inbördeskrig. Samtidigt avslöjar USA:s och Natos motsägelsefulla stöd till Turkiets våldsamma inträde i Mellanöstern att Väst inte stödjer den kurdiska frihetskampen.
Det är uppenbart att Erdoğans turkiska AKP-regim bestämt sig för att spela det militära och turknationalistiska kortet som ett sätt att försöka vända på spelet och ta revansch efter det förödmjukande bakslaget i det turkiska parlamentsvalet, då det pro-kurdiska vänsterpartiet HDP med råge lyckades ta sig över tioprocentsspärren och försätta regeringspartiet AKP i parlamentarisk minoritet. Därmed föll också Erdoğans planer på en grundlagsändring som skulle innebära ett centraliserat presidentstyre i egna händer.
Erdoğan står nu inför valet att antingen acceptera en koalitionsregering med de turknationalistiska extremisterna i MHP, vilket innebär fortsatt krig mot kurderna, eller att utlysa ett snabbt nyval i hopp om att trycka ner HDP under tioprocentsgränsen igen och återta egen majoritet.

Flygattackerna mot PKK åtföljdes inom Turkiet av en våg av repression, som inleddes med att polisen stormade lägenheter i hela landet.
Medan syftet sades vara att gripa IS-anhängare var dessa bara några dussin och snabbt frisläppta av de mer än 1 300 arresterade. Över 1 000 arresterade var PKK-anhängare, andra kurder och vänsteraktivister inom HDP. Polisens försök att förhindra begravningen av en alevitisk vänsteraktivist, som skjutits ihjäl av polisen, ledde till flera dagar av gatustrider och undantagstillstånd i stadsdelen Gazi i Istanbul.
Polisens repression åtföljdes också av att mer än 100 kurdiska eller vänsterinriktade nyhetsbyråer och webbsidor stängdes.
Åtal har väckts mot HDP:s båda ordförande: Figen Yüksekdağ för ett tal hon höll på treårsdagen av upproret i Rojava den 19 juli och Selahattin Demirtaş, som anklagas för att ha uppviglat till våld när han manade till protester mot den turkiska regimens försök att sabotera det kurdiska försvaret av Kobanê mot IS attacker.
Men samtidigt visar genombrottet för HDP, som ännu inte sviktar under trycket, att det är fullt möjligt att detta slår tillbaka mot Erdoğan själv, splittrar den härskande klassen ytterligare och även börjar att undergräva den turkiska kapitalismens ställning.

Det är idag uppenbart att mycket av nyckeln till den våldsamma spiralen mot allt värre sekteristiska krig och inbördeskrig i Mellan­östern nu ligger i vad som händer i Turkiet. Det är därför av yttersta vikt att PKK inte låter sig provoceras till vedergällningsaktioner som kan spela Erdoğan i händerna och att Turkiets kurder, liksom alla genuina arbetar- och vänsterrörelser av alla nationaliteter inom och utanför HDP, förmår att utveckla en stark enhetsfront för ett demokratiskt och socialistiskt alternativ till den turkiska regeringens reaktionära krigspolitik.
Med en tydlig appell till Turkiets arbetare som förenar kampen för demokratiska och nationella rättigheter med kampen för jobb, bostäder och social trygghet till alla på basis av gemensam egendom av regionens rika resurser kan en mäktig pol byggas upp som bryter alla sekteristiska barriärer.
På denna grundval kan också ett socialistiskt program utvecklas som kan ena alla Mellanösterns folk i kamp mot alla reaktionära och sekteristiska tyranner. Denna
måste baseras på idén om en frivillig förening av demokratiska och socialistiska stater med full respekt för såväl kurdernas som för alla andra folkgruppers demokratiska och nationella rättigheter, inkusive full nationell självbestämmanderätt.

För socialister i Sverige och internationellt är solidariteten med kurdernas och den demokratiska vänsterns och arbetarrörelsens kamp i Turkiet och i Mellanöstern viktigare än någonsin, något som också måste paras med en svidande kritik mot den svenska regeringens anpassning till USA:s, Nato:s och nu även Turkiets krigspolitik. ■