Obygden, järnvägen och skogsbaronerna

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Skellefteå kommun Tema: Historia, Kultur

 (photo: )

Sara Lidman är en Sveriges största författare genom alla tider. Rikedomen i språket, berättelsernas tyngd, humorn och allmänbildningen ger hennes romaner ett eget liv. Det har varit ett privilegium att i sommar läsa om Jernbanesviten, fem romaner som kom ut åren 1977-85 om livet i byarna i nordvästra delen av det som idag är Skellefteå kommun. I slutet av 1990-talet skrev hon två uppföljande romaner om samma bygd. Alla sju finns samlade i två volymer, Jernbanan 1 och 2 (Bonniers förlag).

Romanerna tar sin början med en beskrivning av nybyggarnas liv åren innan 1880. Unge Didrik Mårtensson i Månliden läser lokaltidningen och börjar drömma om järnvägen. I Lillvattnets socken dör vart tionde barn innan ett års ålder.
Det tar två dagar att ta sig till Skellefteå 5-6 mil bort – men bara på vintern, i hästsläde på snön. Sommartid finns inga farbara vägar, till fots är enda sättet att ta sig fram. Alla minns Storsvagåren, en tid då de flesta svalt och många dog. Fortfarande finns många tiggare och extremt fattiga.
Sara Lidman kom från byn Missenträsk, som hon i sina böcker kallar Ecksträsk (X-träsk). Det är också mina trakter, omkring fem mil från de byar i Arvidsjaurs kommun där jag tillbringade en stor del av min uppväxt. Det gör antagligen upplevelsen starkare, inte minst tack vare språket.
Trots att hon beskriver decennierna före och efter år 1900, och själv växte upp på 1920- och 30-talen, är språket till stor del min barndoms språk – I ha vöre där ji å (Jag har också varit där). Mina far- och morföräldrar var också nybyggare som dikade myrar, röjde mark från sten och rötter, kärnade sitt eget smör, släppte ut hästen i skogen på sommaren och sov i bäddsoffor i köket, husets enda uppvärmda rum.
En del från den tiden gäller fortfarande, som när Lidman skriver att det bara finns ett dygn per år som är ”på en gång snöfritt och myggfritt och ljust”.

Sara Lidman förklarar också några av de typiskt norr- och västerbottniska namnens ursprung: ”Och för ett blidka marken, hade man börjat övergiva faderns dopnamn och kallade sig något på -mark, -bäck eller -å, något på lid eller sten, på tall eller björk, på gran och kvist eller holm. Så hette man Lid-mark och Lid-gren, Lid-ström och Lid-man, Marklund och Lundmark, Tallgren och Grankvist, Lundholm och Holmlund, Berglund och Lundberg.”
Didrik Mårtensson ser Jernbanan som framtiden, räddningen från nöden och tiggeriet. ”Jag nästan hatar barmhärtigheten – bara för att den räknar med fattigdomen. Likasom kelar med den. När den i stället borde avskaffas. Med alla medel avskaffas.”
Didrik var en bra talare och kunde få med sig folk. Och han uppmuntrades av Skellefteås överhet, köpmän och ämbetsmän. Dessa hade dock sin egen dagordning – att få tillgång till de stora skogarna och billig arbetskraft därtill. Träbaroner var den nya kapitalistklassen i Norrland.

Nybyggare kunde få laglig rätt till det som varit statlig mark ”eftersom Kronan ju vill hava folk boende och odlande lite varstans i hela riket”. I många fall, som när Didriks far beslutade sig för att bosätta sig i Månliden, var syftet att utveckla ett bestående jordbruk och befolka bygden. Skogsbolagen, däremot, kunde betala en ripjägare 100 kronor per år i fem år (ett stort belopp på den tiden) för att uppföra några hus och kojor. Därefter skrev länsman ett intyg som gav en lagfart, inklusive ett stort skogsområde.
Den nye ägaren fick sedan betala av sin skuld till bolaget genom att sälja skogen för nästan ingenting. Sedan anställdes han för att avverka den skog han själv under en kort tid varit ägare till, och betalades med skuldsedlar i den lokala affären, medan träbaronerna blev miljonärer.
I början såg inte Didrik motsättningen mellan sin egen järnvägsplan och träbaronernas plundring. Han trodde så mycket bättre om de moderna makthavarna i Skellefteå. Inbjuden till länsmansbostaden såg han för första gången tapeter och gafflar (i Månliden åt folk med träsked och morakniv). I hela Lillvattnets socken fanns bara en fastig­het med målade ytterväggar.
Men Didrik har en annan moral. Hans pappa Mårten tillhörde de nyreligiösa som var omhändertagande, gav tiggare husrum och satte stopp för sedvänjan att alltid reta barn och svaga. Mårten var också nykterist, något som gick i arv till hans söner.

Både Mårten och böckernas andra huvudperson, Didriks hustru Anna-Stava, är till och med kritiska till Martin Luther, vars budskap i Katekesen är grunden i kyrkans budskap vid den tiden. De kritiserar ”Luthers uppdelning av mänskligheten i Öfverheten och storhopen. Hur nåden allena till sist var för de rika medan lag och straff blev de fattigas arvedel.”
Rätt snart genomskådar Didrik de höga tjänstemän han kommer i närmare bekantskap med. Det gäller exempelvis vägmästaren, som ska staka ny väg i Lillvattnet, men ser det som en straffkommendering: ”De löjliga fyra månader som det är snöfritt! Folk kan väl hålla sig hemma då! Slöseri med allmänna medel att bygga vägar för hjulfordon i sånt här myrland!”
Herrarna såg dem som bodde i byarna som mindervärdiga och utan behov av kommunikationsmedel. Men Didrik undrade om det var vägmästarens lön som var slöseriet:
”Haver ni då så hög lön, sa Didrik och blev inte tilltalad på fem dagar därefter av vägmästaren.”

Didriks konflikt med herrarna är ett genomgående tema och trappas upp Jernbanesviten igenom. Hans nästan naiva tro på Jernbanan gör att han ger frikostiga krediter i sin nyöppnade byaffär och handlar själv på kredit. Skulderna växer, och samma dag som järnvägsstationen hemmavid ska invigas, där Didrik varit en självklar talare, slås han istället i bojor för att avtjäna ett nio månaders fängelsestraff.
Rättvisan, ”hon är endast för de rika”, konstaterar Anna-Stava senare.
Andra delen kommer i nästa nummer av Offensiv.