Döden, kärleken och aktuella frågor

Sara Lidmans Jernbanesvit, del 2

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Skellefteå kommun Tema: Historia, Kultur, Infrastruktur

Rallare som bygger järnväg. I Jernbanesviten finns många idag aktuella frågor. (foto: )
Rallare som bygger järnväg. I Jernbanesviten finns många idag aktuella frågor. (foto: )

Döden är ständigt närvarande i den tid som Sara Lidman berättar om i Jernbaneböckerna, både bland gamla och unga. Osentimentalt refereras det till hur folk talade om prästen Kilén, som just hade dött: ”Men han gatt dö, ‘n Kilén, innan he var nåt som fastna av hans förkunnelse. Ja, det är så där här i världen. Duger man int till att leva så får man väl krypa av.”

Men Sara Lidmans böcker har framför allt ett starkt kärleksbudskap. Direkt efter kommentaren om prästen som inte dög till att leva, fortsätter berättelsen med kommentaren att ”Didrik reste sig och beslöt att leva…”
Pappa Mårtens kärlek till mamma Lena är livslång med en styrka som bara motsvaras av attraktionen mellan Didrik och Anna-Stava. Den senare kände stark oro innan bröllopet:
”Om det nu blir vi! Han kanske aldrig skulle märka det om jag finge åt bröstet och doge. Hon grät och var nitton år och bedyrade att mer hårt prövad människa inte fanns.” Men mormodern förstod styrkan i deras kärlek: ”Jag tål inte se ditt näsdropp! Du som skulle kunna binda honom med ett hårstrå!”

Sara Lidmans böcker berättar om hårt arbete, och särskilt om kvinnorna. Bibeln, som man som läsare känner att Sara Lidman kunde lika bra som den tidens kristna, predikade kvinnans underordning. ”Människan och hans hustru, som det hette i första Mosebok.”
Stora barnkullar med närmast årliga födslar var en enorm börda. För huvuddelen av männen var kvinnans kropp en del av egendomen. ”Men sen man gift sig kan man orädd ligga ihjäl bruden… i all vördnad förstås…”.

En del män ”har bara ett i sinnet… hur han ska kunna plåga queejna [kvinnan]”. Den djupt religiösa Anna-Stava tror att orsaken ligger i att människan fördrevs ur paradiset: ”Vi är alla vredens barn”.
Det finns inga ofelbara personer i Sara Lidmans romansvit. Huvudpersonerna är oftast varmhjärtade, men också formade av sin tid. Våld är inte ovanligt, särskilt i barnuppfostran, vidskeplighet/kristendom omfattas av de flesta och gräl över småsaker präglar inte sällan vardagen.
Sara Lidmans romaner om Jernbanan är klassiker om en annan tid, men också universellt aktuell om arbete, familjeliv och klassamhället. Hon var också aktivist och politiskt till vänster, på arbetarfamiljernas sida, i Västerbotten och internationellt.
I Jernbanesviten, från Din tjänare hör till Lifsens rot, återfinns många idag aktuella frågor, även om stora händelser som arbetarrörelsens pionjärtid, första världskriget och ryska revolutionen endast finns i bakgrunden för livet i böckernas byar.

Mediakritik – Doktor Ström fördömer Skjellet-avisen:
”Dessa skämtsamheter om turkar och judar! Dessa lustigheter om hur engelska gentlemän för ett stop cognac kunna lura skeppslaster av elfenben från negrer ’som alls icke förstå dess värde’. Dessa följetonger om grevar och baroner som jaga för nöjes skull och intaga supé och höja sina glas. Dessa rapporter om kungahusets förehavanden. Huru de äta, resa och vila. Huru de förlova sig och döpa arvingar. Huru de i nåder må. Jag pissar på konungens mående när jag vet hur allmogen har det. Skjellet-avisen är som en säck nerspydda herrskapskläder som delas ut bland de fattiga.”

Svar till dem som inte vill inte ha Jernbanan, av rädsla för ”främlingar, fiender och sodomiter”:
”Och Didrik svarade lekfullt att hur må vi inte ha tett oss själva när vi kommo som främlingar för en knapp mansålder sedan, från kusten och ända hit till Lillvattnet? Hur förfarade måste inte traktens flickor och fäder, ja till och riporna ha blivit, mörkhåriga som vi voro – en del av oss. Men efter en tid godkände de oss såsom komna i goda avsikter.”
Någon äkta kontakt mellan lokalbefolkningen och de verkliga rallarna finns dock inte i de senare böckerna. Rallarna var högt kvalificerade yrkesarbetare, med en annan ”världsligare” livsstil än de gudfruktiga byborna.
Nicke ställs inför rätta för att ha tjuvskjutit en älg och döms till tio dagars fängelse:
”Och vågar domstolen lita däruppå att svaranden icke gör sig skyldig till upprepad tjuvjakt efter denna resan? Jajamensan. Nästa gång barna se ut som om dem skulle svälta ihjäl ska jag frakta ner dem på tinget och rada upp dem för herrarn. Men då blev det förakt för domstolen och tio dagar till.”

Om kärlek:
När Rönnogs fästman August Engman dör i lungsot: ”Han var visserligen besviken att behöva dö så tidigt. Men det hade varit värt att leva ändå, alla dagar, och att ha mött henne, sett henne, hållit i henne.”

Kommunistiska Manifestet:
”I det här underbara lilla häftet, sa Didrik [...] och drog upp det Kommunistiska Manifestet ur bussaronens djup. Och han bläddrade i häftet och här ska vi se och höra vad Karl Marx säger, en profet som vida övergår doktor Mårten Luther.”

Kvinnans lott, Emmas självmord:
”När Emma tagit bort sig och byns kvinnor hotade sina män genom att sörja henne sammanbitet, som om de upptäckt en skatt i sin grannes åker.”