Leo Trotskij (9 oktober 1938): Vad är meningen med kampen mot ”trotskismen”?

Publicerad av Offensiv

Tema: Stalins terror, Ryska revolutionen

Fram tills sin död den 20 augusti 1940 försvarade Leo Trotskij marxismens idéer och metoder och tog strid mot Stalins diktatoriska byråkratiska styre. (foto: )
Fram tills sin död den 20 augusti 1940 försvarade Leo Trotskij marxismens idéer och metoder och tog strid mot Stalins diktatoriska byråkratiska styre.

”Under fyrtiotre år av mitt medvetna liv har jag varit en revolutionär, under fyrtiotvå år har jag kämpat under marxismens baner. Om jag finge leva om mitt liv, skulle jag naturligtvis söka undvika det och det misstaget, men mitt livs allmänna inriktning skulle jag inte vilja ändra. Jag skall dö som en proletär revolutionär, som marxist, som en dialektisk materialist, och följaktligen som en oförsonlig ateist. Min tro på mänsklighetens kommunistiska framtid är inte mindre glödande. Tvärtom är den fastare nu än den var i mina ungdomsår…
Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom”, skrev Trotskij i sitt testamente i februari 1940, bara ett halvår innan han mördades.

Trotskijs kamp mot den stalinistiska diktaturen och bildandet av Fjärde Internationalen år 1938 säkrade framtiden för den revolutionära socialismens idéer och metoder. Trotskij arbetade från år 1933 med att grunda den Fjärde Internationalen, vilket formellt skedde på en kongress fem år senare.
I det Övergångsprogram som antogs på grundningskongressen sammanfattade Trotskij och hans anhängare sitt program mot det kommande världskriget och för internationell socialism.
Men Fjärde Internationalen bestod samtidigt ofta av små organisationer som förföljdes av både stalinister och fascister, liksom av socialdemokrater och statens repression. Många ledande trotskister mördades under slutet av 1930-talet och andra världskriget. I några länder fick trotskismen trots detta masstöd – i till exempel Sri Lanka, Vietnam och Bolivia. I andra, som i Sverige, fanns ingen trotskistisk tradition alls.
Den organisation som tog namnet Fjärde Internationalen efter andra världskriget var en samling organisationer som utan Trotskijs ledning och erfarenhet begick rader av misstag. Man tappade tilltron till arbetarklassen och tonade ned det revolutionära programmet i det nya världsläge som hade uppstått efter andra världskrigets slut år 1945, med halva Europa under stalinismens kontroll och kapitalismens uppsving i Väst efter att socialdemokraterna och stalinisterna (kommunistpartierna) hade avlett den revolutionära arbetarkampen som följde efter krigets slut.

Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI (Committee for a Workers’ International), en internationell socialistisk rörelse som utgår från Trotskijs analyser, liksom av Marx, Engels, Luxemburgs och Lenins.
Vi strävar efter att bygga den globala masskraft som krävs för att bekämpa kapitalismens förtryck, krigshot samt den accelererande miljö- och klimatkrisen och för att skapa en socialistisk värld.

Borgerliga historiker framställer alltid Trotskijs kamp mot urartningen i Sovjetunionen som en fråga om personlig ambition. I denna artikel förklarar Trotskij de verkliga orsakerna samt ger en förklaring till stalinismens framväxt och dess blodiga terror.
Trotskijs artikel publicerades för första gången på svenska i Marxismen idag, nr 12, mars 1999, och därefter i en nyarbetad, kompletterad version av marxistarkiv.se, vilken Offensiv nu publicerar något förkortad.
Originalet finns i Writings of Leon Trotsky (1938-39).


”Jag har i ett antal brev och samtal blivit tillfrågad om betydelsen av den nu pågående kampen i Sovjetunionen mellan stalinister och trotskister. Jag uppskattar dessa frågor därför att de ger mig en möjlighet att besvara dem offentligt med största möjliga klarhet och noggrannhet.
För det första måste man klart och tydligt förstå att när en politisk kamp av stor betydelse utvecklas, i synnerhet om den drar in tio- och hundratusentals människor, kan den omöjligen förklaras i termer av några ’personliga’ motiv. Inte så få ytliga och beräknande människor tillskriver kampen mellan trotskister och stalinister till personliga ambitioner och motiv. Det är en absurd ståndpunkt att framföra. Personliga ambitioner kan bara motivera individuella politiker.
Men i Sovjetunionen har tusentals och åter tusentals människor som kallats ’trotskister’ blivit avrättade och avrättas fortfarande. Offrar dessa människor sin ställning, sin frihet, sitt liv och ofta sina familjers liv bara på grund av en enda individs ambitioner, nämligen Trotskij? Motsatsen, att den stalinistiska politiken kan förklaras i termer av Stalins personliga ambitioner, är lika absurd att tänka sig. Denna kamp har för länge sedan överskridit Sovjetunionens gränser.
För att på ett riktigt sätt kunna förstå meningen med den konflikt som för närvarande splittrar arbetarrörelsen i hela världen måste man innan man går vidare förkasta allt tomt prat om personliga motiv och börja ta itu med de historiska orsaker som skapat konflikten.

Hela världen är bekant med orsakerna till och problemen med oktoberrevolutionen som bröt ut i Ryssland 1917, om än bara de generella grunddragen. Den var de förtryckta massornas första lyckade revolution, under ledning av proletariatet. Revolutionens mål var att avskaffa klassutsugning och ojämlikhet, att skapa ett nytt socialistiskt samhälle grundat på kollektivt ägande av jorden, gruvorna och fabrikerna och åstadkomma en rationell och rättvis fördelning av resultatet av arbetet mellan samhällsmedborgarna.

När vi genomförde denna revolution sade många socialdemokrater (opportunistiska reformister) till oss att vi inte kunde lyckas, att Ryssland var ett alltför underutvecklat land, att kommunismen var omöjlig där, etc. Vi svarade på följande sätt: Naturligtvis är Ryssland, sett för sig självt i isolering, ett alltför efterblivet och ociviliserat land för att på egen hand kunna bygga upp ett kommunistiskt samhälle. Men, tillade vi, Ryssland är inte ensamt. Det finns mer avancerade kapitalistiska länder i världen, med en mer utvecklad teknologi och kultur och ett mycket mer utvecklat proletariat.
Vi, ryssarna, inleder den socialistiska revolutionen, det vill säga, vi tar de första djärva stegen framåt, mot framtiden. De tyska, franska och engelska arbetarna kommer dock att påbörja sin revolutionära kamp direkt i hälarna på oss, kommer att ta makten i dessa länder och kommer sedan att hjälpa oss med hjälp av sin överlägsna teknologi och kultur. Under ledning av proletariatet i de mer utvecklade länderna kommer också folken i de efterblivna länderna (Kina, Indien, Latinamerika) slå in på den nya socialistiska vägen. På så sätt kommer vi att gradvis grunda ett socialistiskt samhälle i världsskala.

Som ni vet infriades inte våra förhoppningar om en tidig proletär revolution i Europa. Varför inte? Det berodde inte på att de arbetande massorna saknade vilja. Tvärtom började proletariatet i alla europeiska länder kämpa mot den imperialistiska borgarklassen efter det Stora kriget 1914-18 [Första världskriget], och de visade sig vara fullt ut benägna att ta makten. Vad höll tillbaka den? Ledarna, de konservativa
arbetarbyråkraterna.
För att kunna nå sitt mål måste arbetarklassen skapa sina organisationer: fackföreningarna och det politiska partiet. Under denna process reser sig ett helt skikt av byråkrater, företrädare för fackföreningar och andra organisationer, fullmäktigeledamöter, journalister med flera upp ovanför de exploaterade skikten.
De reser sig ovanför arbetarna lika mycket i fråga om deras materiella levnadsvillkor som vad gäller deras politiska inflytande. Få av dem behåller inre förbindelser med arbetarklassen och förblir lojala med dess intressen.
Långt fler byråkrater i arbetarrörelsen börjar vända sig till de som står över dem istället för till de som står nedanför dem. De börjar smyga sig upp till borgarklassen och glömmer de arbetande klassernas lidande, misär och förhoppningar. Detta är orsaken till många av de nederlag som arbetarklassen drabbats av.
Under historiens gång har vi mer än en gång sett exempel på att partier och organisationer som vuxit fram ur folkliga rörelser senare har genomgått en fullständig degenerering. Det var vad som på sin tid hände med den kristna kyrkan som började som en rörelse av fiskare, snickare, av förtryckta och slavar, men som byggde upp en mäktig, rik och grym kyrklig hierarki. Det var vad som hände inför våra egna ögon med Andra internationalens, den så kallade socialdemokratins, partier, som gradvis fjärmades från proletariatets verkliga intressen och drogs till borgarklassen.
Under kriget [Första världskriget 1914-18] försvarade socialdemokratin i varenda land sin egen nationella imperialism, det vill säga rövarkapitalismens intressen, och sålde ut arbetarnas och de koloniala folkens intressen. När den revolutionära rörelsen började ta fart under kriget, hjälpte socialdemokratin, det parti som borde ha lett arbetarna på vägen mot uppror, i själva verket borgarklassen att krossa arbetarrörelsen. Förräderiet inom dess generalstab paralyserade proletariatet.
Det är därför förhoppningarna om en europeisk och en världsrevolution efter kriget aldrig förverkligades. Borgarklassen behöll greppet om sina rikedomar och sin makt. Bara i Ryssland, där det verkligt revolutionära bolsjevikpartiet existerade, segrade proletariatet och skapade en arbetarstat. Men Sovjetunionen fann sig vara isolerat. Arbetarna i de rikare och mer utvecklade länderna förmådde inte hjälpa Sovjetunionen. På grund av det befann sig det ryska proletariatet i ett väldigt besvärligt trångmål.

Om teknologin i Ryssland hade befunnit sig på en lika hög nivå som den i Tyskland eller USA hade den socialistiska ekonomin redan från början kunnat producera allt som behövdes för att tillgodose folkets dagliga behov. Under sådana omständigheter skulle sovjetbyråkratin inte ha kunnat spela någon betydelsefull roll, av den anledningen att en högt utvecklad teknologi också skulle ha inneburit en hög kulturell nivå, och att arbetarna aldrig skulle ha tillåtit byråkratin att köra med dem.
Men Ryssland var ett fattigt, underutvecklat land. Dessutom var det ödelagt av år av krig och inbördeskrig. Det var anledningen till att förstatligandet av jorden, fabrikerna och gruvorna inte kunde åstadkomma, och än i denna dag inte åstadkommer, en snabb produktion av den nödvändiga mängden varor för att tillgodose befolkningens dagliga behov, trots de enorma ekonomiska framsteg som gjorts. Varhelst det uppstår varubrist blir det också oundvikligen kamp om dessa varor.
Byråkratin ingriper i den kampen; agerar egenmäktigt, splittrar, ger till en, tar från en annan. Naturligtvis glömmer byråkratin inte bort att ta hand om sig själv i den processen. Vi måste komma ihåg att det
i Sovjetunionen handlar om en byråkrati som inte bara finns inom partiet eller fackföreningarna, utan också inom statsapparaten. All förstatligad egendom, polisen, domstolarna, armén och flottan står till byråkratins förfogande.

Sovjetbyråkratins kontroll över ekonomin och distributionen av varor har gett den chansen att samla all makt i sina händer och utesluta de arbetande massorna från all makt­utövning. På så sätt har det i oktoberrevolutionens land höjt sig ett nytt, privilegierat skikt ovanför massorna, och det styr landet med metoder som är nästan identiska med fascismens metoder. Arbetar- och bondesovjeterna spelar inte längre någon roll. All makt ligger i byråkratins händer. Den person som styr är överhuvudet för denna byråkrati: Stalin.
Det är omöjligt att säga att Sovjetunionen går i riktning mot socialistisk jämlikhet. Vad gäller de materiella villkoren har byråkratins översta skikt samma livsstil som överklassen i de kapitalistiska länderna. Mellanskiktet lever mer eller mindre på samma sätt som medelklassen. Arbetarna och bönderna, slutligen, lever under mycket besvärligare förhållanden än vad arbetarna och bönderna gör i de utvecklade länderna. Detta är den enkla sanningen.
Man frågar sig kanske: Betyder detta att oktoberrevolutionen var ett misstag? En sådan slutsats skulle utan tvekan vara helt felaktig. Revolutionen är inte resultatet av en enda persons eller ett enda partis ansträngningar. Revolutionen bryter ut som kulmen på en historisk process, när folkets massor inte längre är villiga att tolerera de gamla formerna av förtryck.
Oktoberrevolutionen har trots allt möjliggjort enorma framsteg. Den har förstatligat produktionsmedlen och på grundval av en plan­ekonomi möjliggjort en extremt snabb utveckling av produktivkrafterna. Detta är ett enormt steg framåt. Hela mänskligheten har lärt sig av den erfarenheten.

Oktoberrevolutionen har givit folkmassornas medvetenhet en kolossal knuff. Den har uppväckt en självständighets- och initiativanda hos dem. Även om arbetarnas situation på många sätt är svår är den inte desto mindre bättre än den var under tsarismen.
Nej, oktoberrevolutionen var inget ’misstag’. I det isolerade Ryssland kunde den dock inte uppnå sitt främsta mål, nämligen att upprätta ett broderligt, socialistiskt samhälle. Detta mål återstår fortfarande att uppnå.
Från det ögonblick ett nytt parasitärt skikt reste sig på proletariatets rygg i Sovjetunionen har massornas kamp av naturliga skäl riktat sig mot byråkratin som det främsta hindret på vägen mot socialism. När byråkratin försöker rättfärdiga sin existens förklarar den att dess ansträngningar redan har lett till att socialismen har ’uppnåtts’. I verkligheten är den sociala frågan bara löst för byråkratin själv, som lever ett långt ifrån dåligt liv. ’Staten, det är jag’ resonerar byråkratin. ’Så länge allt går mig väl i händer är allt i sin ordning.’
Det är inte förvånande att folkets massor, som inte har undkommit misären, är fientliga och hatfulla mot denna nya aristokrati som slukar en stor del av frukterna av deras arbete.
När den hävdar att den försvarar socialismens intressen försvarar byråkratin i själva verket sina egna intressen och undertrycker och utrotar obarmhärtigt vilken det än vara månde som riktar någon som helst kritik mot förtrycket och den fruktansvärda ojämlikhet som existerar i Sovjetunionen.
Byråkratin stödjer Stalin därför att han resolut, obevekligt och med en total beslutsamhet försvarar dess privilegierade ställning. Den som inte har förstått detta har inte förstått någonting.
Det är helt naturligt att arbetarna, som genomförde tre revolutioner inom loppet av tolv år (1905-17), inte torde vara förtjusta i denna regim och mer än en gång torde försöka få kontroll över byråkratin. De representanter för arbetarklassens missnöje i Sovjetunionen som kritiserar och protesterar kallas för trotskister, därför att deras kamp svarar mot det program som jag försvarar i pressen.
Om byråkratin kämpade för folkets intressen skulle den kunna bestraffa sina fiender inför massorna för verkliga istället för påhittade brott. Men då byråkratin enbart kämpar för sina egna intressen och mot folkets och dess verkliga vänners intressen, kan den naturligtvis inte säga sanningen om orsakerna till de oräkneliga fallen av förföljelser, arresteringar och avrättningar.
Därför anklagar byråkratin de som den kallar för trotskister för förfärliga brott som de inte har be-gått och som de inte kan ha begått. För att kunna skjuta en oppositionell som försvarar arbetarnas livsviktiga intressen förklarar byråkratin helt enkelt honom vara en ’fascistisk agent’.
Det finns ingen som helst kontroll av byråkratins aktiviteter. Under de hemliga domstolsförhandlingarna, som genomförs i den Heliga inkvisitionens stil, framtvingas bekännelser om otroliga brott ur de anklagade. Sådana är de Moskvarättegångar som har skakat om en hel värld. Resultatet av dessa rättegångar är till synes att hela gardet av gammelbolsjeviker, hela den generation som tillsammans med Lenin utvecklade den ytterst betydelsefulla kampen för arbetarklassens erövrande av makten, i själva verket enbart bestod av spioner och
borgerliga agenter. Samtidigt utplånades huvudrepresentanterna för den nästföljande generationen, den som bar inbördeskrigets (1918-21) hela tyngd på sin rygg.

Oktoberrevolutionen genomfördes alltså av fascister? Och arbetarnas och böndernas inbördeskrig leddes av förrädare? Nej! Detta är ett föraktligt förtal av revolutionen och bolsjevismen! Den grundläggande faktorn i detta förtal är att det var just de bolsjeviker som hade ett sant revolutionärt förflutet som var de första att protestera mot den nya byråkratiska kasten och dess oerhörda privilegier. Byråkratin var dödligt rädd för oppositionen, och bedrev en obarmhärtig kamp mot representanterna för det gamla bolsjevikpartiet och genomförde i slutänden en nästan total utrotning av dem. Detta är den enkla sanningen.
För ett och halvt år sedan påbörjade den internationella Undersökningskommissionen sitt arbete att undersöka Moskvarättegångarna. Den internationella kommissionen [Dewey-kommissionen efter dess ordförande, John Dewey, amerikansk filosof och pedagog] bestod av personer som är kända över hela världen för sin oförvitlighet, och den publicerade resultatet av sitt arbete i två böcker på mer än ettusen sidor. Alla dokument undersöktes. Dussintals vittnen förhördes. Varje lögn och förtal undersöktes med mikroskop. Kommissionen ansåg enhälligt att samtliga anklagelser mot mig och min bortgångna son Leon Sedov var illvilliga påhitt som kokats ihop av Stalin. Vad svarade Stalin och hans agenter? Ingenting – inte ett ord. […]

Jag tillhör Fjärde internationalen. Fjärde internationalen är det enda världsparti som bedriver en verklig kamp mot imperialism, fascism, förtryck, exploatering och krig. Endast denna unga och växande organisation uttrycker världsproletariatets verkliga intressen. Det är av just precis den anledningen som den oförsonligt kämpar mot den korrupta byråkratin inom de gamla, patriotiska Andra och Tredje internationalerna.
Opportunisternas, äventyrarnas och de självbelåtna profitörernas rabiata hat mot ’trotskismen’ härstammar ur detta. Där så låter sig göras, lönnmördar Kremlgänget våra kämpar, Erwin Wolf, Ignace Reiss, Leon Sedov, Rudolf Klement och många [som tillsammans med Trotskij kämpade mot stalinismen och för att bygga Fjärde Internationalen]. Där så inte låter sig göras, förtalas de. Det saknas vare sig pengar eller betalda agenter. Inte desto mindre är det dömt till en skamfylld kollaps. Revolutionära idéer som svarar mot den historiska utvecklingens nödvändighet kommer att övervinna alla hinder. Baktalarna kommer att bryta nacken av sig mot den oövervinnliga sanningen.” ■