”Det var överklassens union som brast”

Publicerad av Per Olsson

Plats: Eidsvoll, Stockholm, Kristiania (Oslo), Göteborg Tema: Historia

Kung Oscar II gjorde allt för att hålla Norge inom den unionen, men arbetarrörelsen i båda länderna ville annat. (foto: )
Kung Oscar II gjorde allt för att hålla Norge inom den unionen, men arbetarrörelsen i båda länderna ville annat.

År 1905 började med att det ryska folket gjorde uppror. För Sveriges del var året fyllt av konfrontationer – som alla slutade i arbetarrörelsens seger, skriver Kalle Holmqvist i förordet till sin nya bok Fred med Norge (Murbruk, 2015). En av dessa viktiga segrar var den fredliga upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge.

Nya böcker om arbetarrörelsens historia är få idag. Murbruk är att gratulera till att man försöker fylla det tomrum som finns. Fred med Norge är en ypperlig bok som gör historien levande på ett inspirerande och medryckande sätt. Att den dessutom manar till kamp och organisering idag ger ett extra plus. Men så handlar det också om en spännande tid. Utgången av 1905 års klasstrider skrev ett nytt kapitel i den svenska historien. Inte minst unionsupplösningens utgång bidrog till den socialistiska arbetarrörelsens genombrott i allmänhet och den socialistiska ungdomsrörelsens genombrott i synnerhet.

Den 7 juni 1905 upplöstes formellt unionen mellan Sverige och Norge, som hade bildats år 1814 efter att Sverige hade fått Norge som ett krigsbyte vid freden i Kiel i januari samma år. ”Norge överlämnades till Sverige av monarkerna under napoleonkrigen mot norrmännens vilja, och svenskarna måste sända trupper till Norge för att underkuva det”, som den ryske revolutionsledaren Lenin skrev i sin skrift Om nationernas självbestämmanderätt från år 1914. I samma skrift prisade Lenin den svenska och norska arbetarrörelsens hållning och agerande under unionsupplösningen år 1905.

Men invånarna i Norge, som tidigare hade varit under dansk överhöghet, ville annorlunda och utropade ett fritt Norge. Den 17 maj (som officiellt blev Norges nationaldag år 1836) år 1814 sammankallade man till en konstitutionell församling i Eidsvoll, valde en egen kung och antog en grundlag som var ”ovanligt demokratisk för sin tid”, särskilt i jämförelse med den svenska ståndsriksdagen. Men ännu var det långt till demokratins genom­brott. Kvinnorna saknade rösträtt helt. Det vara bara hälften av männen som fick rösta.

Den norska självständigheten slogs dock ner av svensk militär och efter ett kort krig slöts en uppgörelse i augusti som innebar att den svenske kungen blev kung över båda länderna. Men Norge fick behålla sin armé, sitt storting [riksdag] och sin nya grundlag. De båda länderna skulle dock ha en gemensam handels- och utrikespolitik. 

Det var en uppgörelse som var fylld av motsättningar. Kapitalismens expansion och den framväxande borgarklassens jämte växande krav på demokratiska fri- och rättigheter i både Norge och Sverige skulle oundvikligen komma i konflikt med den kungamakt som skulle hålla samman unionen och den storsvenska drömmen om att Norge skulle bli en del av ”det svenska riket” likt Finland fram till år 1809.

Alla folks rätt till nationellt självbestämmande, inkluderat att bilda en egen stat, är ett självklart demokratiskt krav som från första stund var en del av den socialistiska arbetarrörelsens politiska program.Det var genom att bli de främsta förkämparna för demokrati och nationellt självbestämmande under den revolutionära socialismens fana som arbetarorganisationerna dels kunde förena arbetarna och dels avskilja sig från de borgerliga krafter som försökte porträttera sig kompromisslösa demokratikämpar.

Från slutet av 1800-talet ledde spänningarna till ständiga konflikter och krigshot.

Motvilligt fick den så kallade dubbelmonarkins härförare kung Oscar II acceptera att det norska självstyret utvidgades från mitten av 1880-talet. Det enda undantaget var utrikespolitiken som fortfarande styrdes från Stockholm – av kungen och hans ämbetsmanna­regering. 

Men redan år 1895 utbröt en allvarlig kris efter att Venstre hade vunnit valet och skulle bilda regering, vilket Oscar II helt motsatte sig. Planer drogs upp för ett militärt ingripande i Norge och försvarsanslagen fördubblades.

Borgerligt liberala Venstre, Norges äldsta parti, blev snabbt också landets största parti. Partiet hämtade stöd från bönderna och det som kallas medelklassen samt delar av kapitalistklassen. Partiet appellerade också till arbetarna, men fick snart konkurrens av det socialdemokratiska partiet som bildades år 1887 och som från år 1891 blev Arbeiderpartiet. 

Även den norska högern hade sitt parti, Høyre, som samlade den del av överklassen och byråkratin som fruktade att demokrati och självständighet skulle bli inkörsporten till republik och social frigörelse.

I Sverige blev stämningen efter Venstres valseger ”rent krigisk”, skriver Börje Isaksson i sin utmärkta bok om revolutionsåret 1905 som Offensiv tidigare har recenserat. Det socialdemokratiska partiet i Sverige, som bildades år 1889, besvarade krigspropagandan med möten och demonstrationer till stöd för Norge.

Socialdemokraterna då var ett helt annat parti än vad de är idag. Det var ett arbetarparti som förenade den tidens socialister. Partiet rymde både revolutionärer och de som var starkt influerade av den revisionism och inomkapitalistiska reformism, som sedermera skulle bli dominerande i partiets ledande kretsar.

Den 1 maj 1895 varnade Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting för att om överklassen startar krig mot Norge får man räkna med att soldaterna vänder vapnen mot makthavarna. Brantings varning fick borgarna att gå i taket och ropa på hårdare tag mot ”de socialistiska irrlärorna”. Branting åtalades och dömdes till höga böter. Senare på hösten 1895 slöts dock en uppgörelse mellan kungen och stortingen och en ny koalitionsregering bildades. Krigshotet var inte längre omedelbart föreliggande, men nedräkningen hade börjat för unionen.

Kravet på att Norge skulle få egen utländsk representation, konsulatväsende, kom att bli en vattendelare. Den norska borgarklassen ville ha egna diplomater med uppgift att främja landets handel och sjöfart, eftersom Norge då hade världens tredje största handelsflotta. Men den svenska kungamakten sa blankt nej.

Samtidigt som alla försök till att nå en överenskommelse i konsulatfrågan misslyckades ökade Norges demokratiska försprång till Sverige. I Norge infördes allmän rösträtt för män år 1899 och två år senare fick kvinnor åtminstone kommunal rösträtt. I Sverige saknade vid samma tidpunkt 94 procent av den vuxna befolkningen rösträtt.

”Våren 1905 är Sverige omringat av revolter. I öster de ryska arbetarnas strejker, som snart sprider sig till Polen, Baltikum och Finland. I väster en allt större norsk enighet om att självstyret måste utökas. I mars får Norge en ny samlingsregering, vars mål är att skapa ett eget norskt konsulatväsende”, skriver Kalle Holmqvist.

På hemmaplan drog det ihop sig till strid på många fronter. Regeringen stod i tur att införa en ny antistrejklag som innebar ett strejkförbud för stats- och kommunanställda. Till det ska läggas att arbetsgivarna anförda av Verkstadsföreningen ämnade försöka knäcka facken med hjälp av en storlockout.

Fackföreningarna hade vuxit i en exempellös fart. Mellan år 1900 och 1907 ökade antalet organiserade arbetare från 68 500 till 230 700. Mätt i andel organiserade arbetare var den svenska fackföreningsrörelsen världens starkaste. Men fortfarande var det i huvudsak en manlig arbetarrörelse och kvinnor hade inte bara att kämpa mot arbetsgivarna, utan även mot manliga fackledare som var minst sagt ljumma till att öppna facken för kvinnor samt kämpa för kvinnlig rösträtt.

Även socialdemokratin och de båda ungdomsförbunden Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Ungsocialisterna växte medlemsmässigt. Socialdemokraterna hade år 1905 nära 20 000 fler medlemmar än år 1900. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet, det större av de två socialistiska ungdomsorganisationerna, bildades år 1903 och hade år 1905 hela 5 000 medlemmar i 89 klubbar, enligt Fred med Norge. Andra uppgifter säger 7 000 medlemmar. Förbundets veckotidning Fram hade en upplaga på 20 000.

Kampen i Sverige år 1905 fick också impulser utifrån och då främst från den ryska revolutionen i början av året. I april bar motståndet mot den nya antistrejklagen frukt. Förslaget fälldes i riksdagens andra kammare, där det fanns fyra socialdemokrater. Det var en enorm framgång för arbetarrörelsen.

Några veckor senare, den 18 maj, antog det norska stortinget ett lagförslag om egna konsulat. Oscar II:s svar blev: ”Jag accepterar inte stortingets beslut”, varpå Norges regering avgick. ”Oscar II vägrar godta avgången och det är egentligen nu som unionen faller.” Den 7 juni fattade sedan stortinget det formella beslutet att upplösa unionen och avsätta kungen.

Socialdemokraterna och Branting, som tidigare ständigt hade vacklat i frågan om unionsupplösning eller ej, gav omedelbart sitt fulla stöd till Norges beslut. Den svenska högern däremot gjorde ingen hemlighet av att man var beredd att ta till militära medel mot det man kallade ”kuppen” alternativt ”revolutionen” i Kristiania (Oslo). För den svenska kapitalistklassen och aristokratin stod också mycket prestige och internationellt anseende på spel.

Samtidigt som högern och överklassen gjorde allt för att piska upp chauvinistiska, krigiska stämningar och manifestationer för sin ”vördade, åldrige unionsmonark”, vädjade man till myndigheterna att slå ner den ”fosterlandslösa” socialdemokratins ”sympatiovationer för det revolutionära Norge”.

I spetsen för den socialistiska rörelsens motstånd mot krigshetsen och storsvensk revanschism stod det Socialdemokratiska ungdomsförbundet, vars manifest Ned med vapnen – Fred med Norge trycktes och spreds i 100 000 exemplar. Ungdomsförbundet manade arbetarungdomen att vägra order vid en allmän mobilisering och reste kravet på storstrejk om krigsplanerna sätts i verket.

”Dessutom hotar den unga socialdemokratin att i sista hand vända vapnen mot de svenska makthavarna istället”. Även Ungsocialisterna, som var influerad av anarkistiska idéer, manar till strejk och vägran att lyda order.

Ungdomens kamp fick det socialdemokratiska partiet att inte bara uttala sig i ord, utan också gå till handling. Landet runt anordnades stora fredsdemonstrationer och möten. I Göteborg samlades tiotusentals på ett demonstrationsmöte som sände följande hälsning till det norska Arbeiderpartiet: ”Det var öfverklassens union som brast. Arbetarnas union är idag starkare än någonsin”.

Den massrörelse som formades och som också smittade av sig på ”kamraterna i vapenrocken” både splittrade och försvagade den svenska överheten. Kungahuset blev paralyserat. Till sist fick högern ge upp tanken på att via ultimativa krav få en ursäkt för att invadera Norge.

En annan viktig anledning till splittringen i toppen är att arbetsgivarna (Verkstadsföreningen) i juni hade lockoutat (stängt ute) 18 000 arbetare vid 100 verkstadsföretag. Det är den dittills största arbetskonflikten i Sverige. Av rädsla för ett tvåfrontskrig hade högertidningarna vädjat till Verkstadsföreningen om att åtminstone skjuta på storlockouten i två veckor. Arbetsgivarna räknade dock med att strejkkassorna skulle vara tömda och arbetarna knäckta efter några veckor. Men det motsatta skedde.

Facken hade starkt stöd i Sverige och utomlands. Som ett uttryck för verklig solidaritet började exempelvis norska arbetare samla in pengar till sina svenska kamrater. ”Norska LO beslutar den 16 juni att alla fackföreningar ska ta ut en extra veckoavgift på minst 25 öre per medlem: Pengarna ska gå direkt till de svenska metallarbetarna”, står att läsa i Fred med Norge. Istället för att knäcka facken var det arbetsgivarna som blev ”utpinade”, ett uttryck som en av dem själv senare använde. En sargad Verkstadsförening tvingades efter några månader att acceptera både föreningsrätt och delar av arbetarnas lönekrav.

Dessförinnan hade kungen och regeringen känt sig tvungna att inleda förhandlingar med den norska regeringen under villkoret att en norsk folkomröstning genomförs. Det svenska kravet på folkomröstning sågs som en oförskämd provokation och mottogs med ilska i Norge där det stod alldeles klart vad invånarna ville ha – ett fritt land.

”Makthavare utan handlingsutrymme”, är Kalle Holmqvists passande beskrivning av den position som monarkin och de styrande hade hamnat i.

Folkomröstningen som genomfördes den 13 augusti, där det dagen innan hade varit stora demonstrationer till stöd för stortinget, slutade i vad som måste vara historiens största ja-seger. Röstdeltagandet var 85 procent. Av 371 911 personer som deltog röstade 368 208 ja till unionsupplösningen och 184 nej. Det var dock bara män som fick delta på grund av det borgerligt ledda stortingets ovilja och ständiga vacklan inför uppgiften att göra upp med det gamla. Det var också anledningen till att man ville att Norge skulle bli en monarki och inte en republik. Norska kvinnoorganisationer genomförde istället en egen namninsamling och fick otroliga 280 000 namn till stöd för beslutet den 7 juni.

Inte undra på att en av högerns riksdagsmän uppgivet uttalade att vi kan erövra Norge, men inte behålla det. Hur opinionsläget låg i Norge kunde inte ens den mest hårdföra borgare blunda för och på hemma­plan var ”folkmeningen avgjort emot krig” (riksdagsman Hjalmar Palm­stierna, citerad i Fred med Norge).

De förhandlingar som följde på hösten 1905 om vad skulle gälla efter unionsupplösningen omgavs till en början av trupper vid gränsen och krigsmobilisering. Men under förhandlingarnas gång drogs trupperna tillbaka och den svenska härskande klassen, som mest var intresserad av att rädda ansiktet, fick skriva under en överenskommelse den 23 september 1905.

Arbetarnas union underifrån hade säkrat ett fredligt avskiljande, vilket det finns ytterst få exempel på i historien. Segrarna år 1905 blev de socialistiska organisationernas genombrott i såväl Sverige som Norge, vilket aldrig skulle ha varit möjligt utan den arbetarunion underifrån som bildades för fred med Norge. ■