Vilket är Antonio Gramscis verkliga politiska arv?

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Historia, Marxism

Gramsci insåg tidigare än andra hotet från den framväxande fascismen och stod fast vid sina grundläggande socialistiska värderingar under hela sin fängelsetid. (foto: )
Gramsci insåg tidigare än andra hotet från den framväxande fascismen och stod fast vid sina grundläggande socialistiska värderingar under hela sin fängelsetid.

Bland politiskt intresserade på vänsterkanten finns en ständigt pågående debatt om Antonio Gramsci, ibland upptrappad till gramscifeber. Att en världsledande biografi, Antonio Gramsci, Intellektuell och politisk biografi (Celanders förlag), nu kommer ut på svenska är därför en välgärning.

Biografins författare, Antonio A Santucci (1949-2004), var under många år världens ledande forskare och uttolkare av Gramsci. Han var samtidigt medlem i Italiens kommunistiska parti, PCI, som tillsammans med franska PCF var det ledande kommunistpartiet i Västeuropa. PCI gick under efterkrigstiden från att vara ett lydparti till Stalin till att utveckla ”eurokommunismen”, en slags socialdemokratisering. Den logiska följden av stalinismens kollaps år 1989 – som av Santucci betecknas som socialismens fullständiga misslyckande – var att PCI ombildades till vad som idag är Demokratiska Partiet.

Den av Celanders förlag nu utgivna biografin skrevs år 1987. Den avslutas med en text från år 1996, där Santucci tyvärr säger att Gramscis ”politiska tänkandes livkraft” numera ”amputerats från det kommunistiska perspektiv som vägledde det”.

För Santucci, liksom de officiella kommunistpartierna världen över, var stalinismen lika med socialism, trots att Stalin endast kunde ta makten genom ett blodigt krig mot de verkliga bolsjevikerna och att det system han inrättade saknade varje form av arbetardemokrati och verklig internationalism.

Gramsci fängslades av Mussolinis fascistiska diktatur år 1926 och dog några veckor efter sin frigivning år 1937. Isoleringen i fängelset innebar att Gramsci inte var delaktig i den Kommunistiska Internationalens urartning och inte heller i det motstånd mot stalinismen som leddes av Leo Trotskij. Här finns grunden till de många tolkningarna av Gramscis idéer, från stalinismens officiella hyllningar till både anarkisters fascination och socialdemokrater med fleras försök att tolka honom som sin egen. Ingen kan säkert säga hur Gramsci skulle ha agerat om han inte hade fängslats. Det som är möjligt är att studera hans faktiska agerande och texter.

”Vi måste hindra denna hjärna från att fungera i 20 år”, var åklagarens begäran i rättegången mot Gramsci och andra kommunistledare år 1928. Den beundran som än idag finns för Gramsci grundas inte så lite i att han aldrig kapitulerade eller gjorde avbön. I sina brev från fängelset beskrev han hur han bröts ner, fysiskt och mentalt, samtidigt som han fortsatte sina politiska och historiska studier, som samlades i totalt 33 anteckningsböcker.

Antonio Gramsci föddes år 1891 på Sardinien, som han lämnade för universitetsstudier när han fick ett stipendium. År 1911 kom han till industristaden Turin, där han två år senare blev politiskt aktiv. Han blev snabbt en ledande skribent inom socialistpartiet PSI. Hans perspektiv om att socialismen närmade sig förstärktes av februarirevolutionen i Ryssland år 1917, då tsaren störtades. Gramsci skrev strax därefter att socialismen skulle innebära ”varje medborgares möjlighet att förverkliga den egna mänskliga personlighet som beviljats henne [...] största möjliga frihet under minimalt tvång.” Han uttryckte också möjligheten att socialismen ”kommer att förverkligas i Italien före alla andra länder”.

Detta var en mycket träffande förutsägelse av den revolutionära explosion som skakade Italien de närmaste åren. 1918 blev Gramsci en av redaktörerna för en ny socialistisk dagstidning, Avanti, som på ett par månader nådde 50 000 i upplaga. Men PSI:s begränsningar gjorde att han tillsammans med andra ledande socialister den 1 maj 1919 startade en egen tidskrift,  l’Ordine Nuovo. Under de två följande röda åren (”bienno rosso”) blev l’Ordine
Nuovo ”fabriksrådens tidning”, den främsta förespråkaren för arbetarråd inspirerade av sovjeterna i Ryssland.

I Turin, ”Italiens Petrograd”, bildades fabriksråd som valde representer till samordnande organ. En väldig strejk med 200 000 arbetare bröt ut i april 1919. Men strejken förlorades sedan den isolerades till Turin och 10 000-tals soldater sattes in mot de strejkande. Gramsci försvarade arbetarråden mot de ledare inom facket och PSI som i efterhand menade att strejken hade varit naiv och felaktig. Istället klargjorde han att rådsrörelsen måste spridas i hela landet, för att ”förbereda den kommunistiska revolutionen”.

Entusiasmen för den ryska revolutionen var enorm, men Italien hade inget bolsjevikparti. PSI hade nästan tiodubblats till 200 000 medlemmar år 1920, och var det största partiet i parlamentet. En majoritet av medlemmarna var för en anslutning till Komintern. Men i partiets ledning fanns många riktningar, från en ren högerflygel till Bordigas ultravänster (mot både fack och att ställa upp i val). Den ledande grupperingen under Serrati var centristisk, det vill säga kommunistisk i ord men reformistisk i handling. Som många av dagens nya vänsterpartier i Europa hade partiet ingen linje i fråga om hur strejker och klasskamp skulle vinnas. Detta överläts till de fackliga ledningarna.

Ett avgörande kom i september 1920, när 500 000 arbetare under en månad ockuperade fabriker och arbetsplatser i hela landet. Gramsci menade att rörelsen måste avancera, att ”makten förblir i kapitalets knytnäve” om inte arbetarna går vidare i ett revolutionärt uppror. Han varnade för att kapitalisterna satte sitt hopp till att arbetarklassen skulle utmattas och ”falla ner på knä av sig själv”. Men fackledningarna ville bara ha ett slut på rörelsen och krävde att regeringen skulle medla. PSI-ledningen vägrade agera och lät fackfederationen CGL:s representantskap avgöra – och revolutionen röstades ner!

På den Kommunistiska Internationalens andra kongress år 1920 betonade Lenin och bolsjevikerna sitt stöd till Gramscis uppmaning att bilda arbetarråd. Men hans inflytande i PSI, som nu hade ombildats till ett kommunistparti, var alltför svagt. Gramscis egen slutsats i efterhand var att PSI hade gått med i Komintern utan att förstå vad det innebar politiskt. 

Han var frustrerad över att ”massorna driver på och fostrar partiet” istället för tvärtom, eller snarare att båda delarna var nödvändiga. Senare betonade Gramsci också att partiet måste vara ingripande och säga sanningen till massorna.

Gramsci insåg tidigare än andra allvaret i nederlaget år 1920 och det framväxande hotet från fascis­men. Han betonade tidigt fascismens verkliga klasskaraktär, som ”ett verktyg för en industri- och jordbruksoligarki så att kontrollen över hela landets rikedomar samlas i kapitalismens händer.”

Han såg att fascismens mål var att krossa arbetarrörelsen, att förhindra revolutionen. ”Vad är fascismen, betraktad på en internationell skala? Den är ett försök att lösa produktionens och handelns problem genom kulsprutor och pistolskott.” Gramsci varnade för en statskupp: den härskande klassen kommer att föra samman Italiens ”två förtryckande och bestraffande makter”, fascismen och den borgerliga staten.

Han beskrev fascistledaren Mussolini som ”den italienske småborgaren i koncentrat, ett vresigt och grymt hopkok av allt avfall som lämnats på nationens mark efter alla dessa århundraden av främlingars och prästers herravälde: han kunde inte bli proletariatets ledare; han blev borgarskapets diktator.”

PSI-ledningen såg inget av detta och förhandlade istället om försoning och vapenvila med fascisterna, som redan hade mördat många arbetarledare. Gramscis varningar då passar mycket bra även idag, även om styrkeförhållandena idag är mera till arbetarklassens fördel:

”Försoningspakten, det gäller att komma ihåg den saken, har bara fått följande resultat: att knäcka befolkningens allmänna vrede, som höll på att resa sig mot fascismen, och tillåta den senare att fullända sin väpnade organisering. Socialisterna har varken förmått lansera ett slagord eller under denna tid förbereda ett allmänt proletärt uppror. Desorienterade av det fascistiska våldet har de efter vapenstillståndet varit än mer avlägsna från varje form av handlande.”

Leo Trotskij berättade senare att ”italienska kamrater berättar för mig att med Gramsci som enda undantag kunde kommunistpartiet inte ens tänka sig möjligheten att fascisterna tog makten”.

Gramsci var i Sovjetunionen, som representant för de italienska kommunisterna, när Mussolini upprättade sin fascistiska diktatur år 1922. Gramsci var en stark förespråkare för den politiska linje som hade betonats starkt på Kominterns tredje kongress år 1921, enhetsfronten. Den revolutionära vågen efter första världskriget och ryska revolutionen hade inte lett till segrar i andra länder. För kommunistpartierna gällde det att vinna stöd från majoriteten av arbetarklassen, att genom gemensamma aktioner med andra arbetarpartier och organisationer förbättra arbetarnas villkor, försvara sig mot reaktionen och höja medvetenheten om behovet av att arbetarna tar makten.

Gramscis starka betoning av enhetsfronten ledde också till en definitiv brytning med Bordiga och dennes sekterism. År 1923 inledde fascistregimen arresteringar av kommunisternas ledare. Det betydde att Gramsci inte kunde återvända förrän år 1924, då han hade valts in i parlamentet och fått immunitet.

Efter återkomsten fortsatte Gramsci att betona att partiets uppgift var att vinna massorna. Han underströk också att arbetarklassen behövde fattiga på landsbygden som sina allierade. Att fascistregimen ännu inte var stabil visades när kommunistledaren Matteotti mördades i juni 1924. Gramsci beskriver reaktionen på arbetsplatserna som ”en flod av glödande lava”. Kommunistpartiet gick kraftigt framåt och ”fascismen isolerades”. I flera städer avväpnades fascisterna. Men partiet var ännu för svagt och reaktionen återkom. År 1926 greps Gramsci och kommunistpartiet krossades.

Från fängelseperioden finns ett tydligt exempel på Gramscis självständighet gentemot partiets linje, när han kritiserade den av Stalin proklamerade ”tredje perioden” år 1929 – en ultravänstersväng där socialdemokraterna pekades ut som ”socialfascister” och värre än fascisterna. Gramscis egna erfarenheter av fascismen hade lärt honom något annat.

Gramsci framhålls inte sällan som en ledande marxistisk intellektuell, så även i denna biografi. Men ofta används denna benämning som motvikt mot Gramscis praktik. Därefter tolkas hans idéer för att passa syftet hos den som analyserar.

Gramsci själv varnade för att se marxismen som ”utantilläxor” och uppmanade alla att läsa kritiskt. Han hänvisade också till Marx och Engels, som hade varnat för tron på eviga sanningar. Inte ens socialismens seger är oundviklig. Men varken hos Marx eller hos Gramsci betydde detta att allt är relativt. Gramsci själv stod fast vid sina grundläggande socialistiska värderingar under hela fängelsetiden.

Ett begrepp som förknippas med Gramsci är hegemoni. Oftast tolkas det extremt simpelt –  att oftare dolt än öppet förankra sin syn hos en bred opinion. Som när Sverigedemokraternas tidning Samtiden skrev att vänstern via skolväsendet vill uppnå hegemoni. En artikel i socialdemokratiska Tiden vill använda Gramsci för att ”vrida mitten åt vänster” genom att ”rikta blicken mot oss själva, söka den rätta hållningen”.

Det stämmer att Gramsci ägnade stor möda åt att hålla uppe sin egen disciplin, men det hindrade honom aldrig från att formulera kollektiva svar på aktuella frågor. De som idag vill diskutera teori utan koppling till Grekland, nedskärningar eller kampen mot rasism ska inte få gömma sig bakom Gramsci.

Under en tid innan han kom i kontakt med Komintern verkar Gramsci ha haft en övertro på viljans möjligheter att förändra världen. Detta tillsammans med hans kritik av överdriven materialism – att all politik bara är en reflektion av ekonomin – har bidragit till bilden av Gramsci som någon som satte idékampen (kampen om hegemonin) som ett eget stadium eller villkor för en social revolution. Eller att det skulle vara ett sätt att utan revolution underminera det kapitalistiska samhällets hegemoni.

Men Gramscis uppmaning kan också, mer troligt, tolkas som en uppmaning till socialistiska, revolutionära, partier att ta idékampen här och nu, inte invänta en automatisk ekonomisk utveckling till socialism. Revolutionär medvetenhet uppstår ur en dialektisk samverkan mellan objektiva (ekonomiska, materiella) och subjektiva (partier, idéer) faktorer. Gramsci konstaterar helt enkelt att ”varje revolution har föregåtts av ett intensivt arbete präglat av kritik, kulturell penetration och genomträngning av idéer” till människor som är ”bekymrade om att klara av sina egna ekonomiska och politiska problem dag för dag, timme för timme”. Han talar om att ”väcka massorna”, men förstod att grunden för medvetenheten skapas av stora händelser.

Vissa försöker sätta Gramscis stämpel på försök att skapa en motvikt, ett ”civilsamhälle”, till kapitalismen. Detta sedan den tidigare naturliga motvikten, den organiserade arbetarrörelsen, har försvagats eller urartat. Men alla försök till isolerade öar, att undvika den avgörande kampen, är i längden inte hållbara. 

Arbetarrörelsen, som måste återuppbyggas, är ett redskap för grundläggande förändring. Gramsci själv konstaterade att ”intellektuell och moralisk reform”, som han eftersträvade, var beroende av ”ekonomisk reform”, alltså kapitalets makt.

Han fördömde likgiltighet och okunnighet samt uppmanade tidigt till studier, inte minst filosofiska. Men även detta balanserade han senare gentemot det kommunistiska partiets och arbetarklassens behov – studiernas syfte är att ”förbättra kampförmågan”.

Gramscis skrifter håller öppet för många tolkningar. Men inte minst gör det fortsatta intresset för hans idéer det nödvändigt att läsa och diskutera Gramsci, Italiens revolutionära historia, antifascism och behovet av välförankrade arbetarpartier med en revolutionär socialistisk politik. ■