”Hinner 30-talet i kapp oss?”

Publicerad av Per Olsson

Tema: Böcker

 (foto: )

”Kommer 30-talet att hinna i kapp oss?”, frågar Björn Elmbrant i sin nya bok Innan mörkret faller (Bokförlaget Atlas, 2015). Det finns flera likheter mellan dagens situation och 1930-talets kris och reaktion. Men det finns också avgörande skillnader och ännu har vi bara sett en glimt av de klasstrider och revolutionära uppror som väntar.

Med hänvisningar till den fasansfulla utvecklingen i Tyskland 1930-33, som slutade i Hitlers maktövertagande och andra världskriget, vill Björn Elmbrant varna för vad som kan hända om kapitalismens stålbad bara fortsätter.

Beskrivningen av vad som hände i Tyskland i början av 1930-talet innehåller många träffsäkra kommentarer, särskilt vad gäller den tyska socialdemokratins svek och ansvar för den katastrof som följde.

Skildringen av Sverige under samma tid däremot skiljer sig inte från den officiella historieskrivningen. I mångt och mycket är det den gamla myten som odlas – 1933 års krisuppgörelse mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (dagens Centerparti) besegrade både kapitalismens kris och fascismens mörka krafter.

Kraschen på Wall Street den ”svarta torsdagen” den 24 oktober 1929 blev början till den dittills djupaste krisen för världskapitalismen. Dåtidens Tyskland var ett av krisens första offer. I Tyskland ”stiger arbetslösheten explosivt, från 8 procent 1928 till 22 procent 1930, för att sedan kulminera på 34 procent 1932”. Krisen slog också extremt hårt mot USA, vars ekonomi krympte med en tredjedel från hösten 1929 och fram till 1933. 

I Sverige kom krisen med viss fördröjning. År 1930 växte ekonomin fortfarande, men året därpå hade arbetslösheten nått mardrömslika nivåer. Men krisen blev relativt kortvarig och redan år 1934 började BNP växa igen.

Svaret på 1930-talskrisen var som nu – åtstramning. Det tillsammans med massarbetslösheten skulle till sist,  enligt de kapitalistiska doktrinerna, bana väg för ekonomisk tillväxt. Men krisen bara fördjupades. 

Inte bara arbetarklassen sjönk ner i armod. Stora delar av medelklassen eller småborgerligheten (småföretagare, bönder) förlorade jobb, inkomster, samhällsställning och det som fanns kvar av besparingar. Nazisterna växte snabbt, men i Tyskland fanns också Västeuropas starkaste arbetarrörelse. Socialdemokraterna (SPD) hade 1 miljon medlemmar och partiets självförsvarsorganisaton Reichbanner räknade nära tre miljoner medlemmar. Närmare 7 miljoner arbetare var fackligt organiserade, merparten i den socialdemokratiskt dominerade fackliga central­organisationen ADGB.

Till denna styrka ska läggas det tyska kommunistpartiet (KPD) som hade nära 300 000 medlemmar åren 1931-32 och som var det största kommunistpartiet utanför Sovjet.

Tillsammans hade SPD, KPD och fackföreningarna kunnat stoppa Hitler och nazisterna. Men SPD-­ledningen gav sitt stöd till åtstramningspolitiken och samarbetade med de borgerliga partierna. Med stöd av SPD blev Tyskland en ”semi-diktatur” under presidentens ledning. SPD-ledningen trodde att man kunde stoppa nazisterna med undantagslagar, men genom att stödja dessa lagar bidrog man till sin egen undergång. 

Kommunistpartiet å sin sida bedrev en hopplöst sekteristisk politik. På Stalins order hade världens kommunistpartier år 1928 gjort en ultravänstersväng som motiverades med att kapitalismens ”slutliga kris” var nära och att endast socialdemokratin stod i vägen för revolutionen. Enligt KPD:s ödesdigra irrläror var socialdemokratin ”fascismens tvilling” (socialfascism). Partiets sekteristiska hållning gjorde det omöjligt att  bygga en enig arbetarfront mot Hitler och stoppa nazisterna i tid.  

Det var rädslan för en socialistisk revolution som fick den tyska kapitalistklassen att vända sig till Hitler. Hitlers maktövertagande i januari 1933 skedde med stöd av de kapitalistiska partierna och storkapitalet. När väl nazisterna fått statsmakten i sin hand och kunde man krossa arbetarorganisationerna och all form av självständig organisering. Hitlers makttillträde blev den blodiga finalen i den kris och serie av politiska och sociala chocker som hade skakat Tyskland sedan år 1918.

Björn Elmbrant, som framför allt uppehåller sig vid socialdemokratins roll, hävdar att en förklaring till SPD:s katastrofala politik var att partiets ledning fortfarande var färgad av vad han kallar den ”ortodoxa marxismen” och tron på att utvecklingen var  ödesbunden. Men det fanns inget marxism i SPD-ledningens politik som var rakt igenom borgerlig och prokapitalistisk.  Marxismen är inte ödesbunden. 

Det fanns inga avgörande skillnader mellan SPD och den svenska socialdemokratins politik. Båda ville rädda kapitalismen. Vad som skiljde dem åt var under vilka villkor och omständigheter de verkade. Den tyska kapitalismens desperata kris och hotet från nazismen ställde allt på sin spets. Endast en gemensam front mellan arbetarrörelsens olika organisationer hade kunnat konfrontera nazisterna  och samla arbetarklassen till en kamp om makten.

I Sverige var situationen inte lika tillspetsad och kapitalistklassen behövde inte söka skydd bakom nazistiska stormtrupper och diktatur. Dessutom hade åtstramningspolitikens misslyckande även fått delar av den härskande klassen att börja göra en omvändelse under galgen.

Till det ska läggas att den svenska kapitalistklassen var beredd att ge Socialdemokraterna en chans. Skälet var dels att kapitalisternas traditionella partier var i kris och att S-ledningen, inför valet på hösten 1932, hade lyckats pressa tillbaka partivänstern och dess krav på socialisering, planekonomi och ensidig svensk militär nedrustning. 

Valet 1932 blev en stor framgång för Socialdemokraterna som bildade regering. Efter valet betonade partiledningen  att nu var S ett parti för samhällets alla klasser. Socialdemokraterna menade dock att det fanns skäl att bemöta krisen med tillfälliga offentliga satsningar som betalades genom att staten tog upp lån. Efter att Socialdemokraterna hade gett sitt stöd till Bondeförbundets krav på skydd och subventioner till jordbruket skapades förutsättningar för krisuppgörelsen i maj 1933 – den så kallade kohandeln. 

Det var Bondeförbundet som vann mest. Socialdemokraterna fick backa från kravet att lägga ned AK (Arbetslöshetskommissionen), allmän arbetslöshetsförsäkring i statlig regi och nödhjälpsarbeten/reserv­arbeten till avtalsmässiga löner. Men Bondeförbundet fick acceptera att staten tog upp krislån för att finansiera offentliga satsningar. Men redan 1934/35 års budget var i balans. Den mytomspunna krispolitiken var egentligen en kort parentes och dess effekter har överdrivits.

Att 1930-talets kris blev kortvarig i Sverige beror framför allt på att den svenska kapitalismen, efter devalveringen år 1932, först kunde dra vinning av konjunktur­uppgången i Storbritannien samt de nordiska länderna  och senare Hitlers militära upprustning.

Kohandeln kan knappast beskrivas som en allians mellan arbetare och bönder, som Björn Elmbrant gör gällande. Det var en upgörelse mellan S-toppen och ett parti som representerade de jord­ägande bönderna och som i sitt partiprogram 1933 skrivit in att man skulle kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. 

”Kohandeln” följdes sedan av att Socialdemokraterna och Bondeförbundet bildar en koalitionsregering efter valet 1936, trots att S fått egen majoritet. Samförståndet på det politiska planet följs därefter av det samarbetsavtal (Saltsjöbadsavtalet) som LO och SAF (idag Svenskt Näringsliv) slöt 1938 och en eftergiftspolitik till Hitlers Tyskland.

”Politiken måste ta kontrollen över kapitalismen för att rädda den”, om inte är risken stor att 1930-talet kommer i kapp oss, är Björn Elmbrants slutsats. Men ska de mörka krafterna bekämpas krävs betydligt mer – det krävs en politik och mobilisering för att avskaffa det kapitalistiska system som göder och föder de mörka krafterna. ■