Joe Hill: Vi minns ”Mannen som aldrig dog”

Publicerad av Sigbritt Herbert

Plats: Salt Lake City, Chicago, Gävle, Stockholm, New York, San Fransisco, Portland, Spokane, Fresno, Lawrence, San Pedro Tema: Historia

Svenska Joe Hill (Joel Emanuel Hägglund) blev välkänd för sina protestlåtar och arbetarkamp. (foto: )
Svenska Joe Hill (Joel Emanuel Hägglund) blev välkänd för sina protestlåtar och arbetarkamp.

Den 19 november är det 100 år sedan Joe Hill, socialist, organisatör och textförfattare till många odödliga kampsånger, arkebuserades i Salt Lake City. Lördagen den 20 november defilerade tusentals personer förbi hans kista. Vid begravningsceremonin på söndagen rymdes inte alla sörjande i bårhusets lilla kapell. Efter begravningen lastades kistan på ett tåg till Chicago där en andra begravningsceremoni ägde rum på Thanksgiving den 25 november. Upp till 30 000 människor trängdes på gatorna och stoppade trafiken.

Vem var då Joe Hill, ”Mannen som aldrig dog”, mannen som inspirerade Bob Dylan, Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare? Han föddes som Joel Emanuel Hägglund i Gävle år 1879. Joels pappa arbetade som konduktör på Gävle-Dala järnväg. I oktober 1886 råkade pappan ut för en arbetsplatsolycka vid ett växlingsarbete. Drygt ett år senare dog han i sviterna efter olyckan. Nu började en svår tid för familjen. De äldsta barnen slutade skolan och började arbeta. Joel stannade kvar i skolan tills han hade fyllt tolv år. Då började han arbeta i ett repslageri. 

Arbetet i repslageriet ledde till att han utvecklade hudtuberkulos vid 16 års ålder. Han remitterades till en hudspecialist på Serafimer­lasarettet i Stockholm. Behandlingen var kostsam och Joel var tvungen att arbeta mellan behandlingarna. 

I Stockholm kom han i kontakt med en värre fattigdom än i Gävle. Han kom också i kontakt med den anarkistiskinfluerade tidningen Brand och unga socialdemokrater. Det finns dock inga belägg för att han redan i Stockholm ”skulle ha engagerat sig politiskt, men det är inte omöjligt att han deltog i möten och på så sätt skaffade sig en politisk uppfattning”, skriver Ingvar Söderström i sin biografi över Joe Hill vid namn En sång kan inte arkebuseras, utgiven av Joe Hill-sällskapet.

Efter två år tillfrisknade han och kunde återvända till Gävle. Då var modern sjuk och dog sedermera i januari 1902. Efter moderns död sålde barnen föräldrahemmet och delade pengarna mellan sig. Joel och hans äldre bror Paul åkte till USA, till ett som de hoppades bättre liv. Livet blev dock inte så lätt som de hade trott. Det fanns gott om unga invandrare utan yrkeskunskaper eller kunskaper i engelska. Bröderna skildes åt. 

Inte mycket är känt om Joels första tid i USA. Man vet att han började med ett städjobb i New York. Någon gång under den första tiden bytte han namn till Joseph Hillstrom, som senare förkortades till Joe Hill. Han ville västerut och hankade sig fram på resan dit. Bland annat arbetade han på en mekanisk fabrik i Chicago. Där försökte han organisera en fackförening och blev då svartlistad. 

I juni 1905 bildades den kamp­inriktade fackliga organisationen IWW (Industrial Workers of the World, vars medlemmar ofta kallades för Wobblies) i Chicago. IWW organiserade alla arbetare oberoende av kön och härkomst i motsats till den större fackliga organisationen AFL. Rörelsen hade sin starkaste bas på västkusten, speciellt i nordväst.

Joe tog sig vidare västerut och befann sig i San Fransisco vid den stora jordbävningen som ägde rum där år 1906. Han tog sig vidare norrut och kom till Portland, Oregon. Där ledde IWW 2 500 sågverksarbetare i strejk år 1907. Joe arbetade förmodligen i hamnen där under strejktiden, och det var förmodligen där som han anslöt sig till IWW, en organisation som stämde bra överens med hans egna åsikter. 

Spokane i delstaten Washingtons östra del blev startplatsen för Joes verksamhet som textförfattare. Staden hade en uppsjö av privata arbetsförmedlare som utnyttjade den enorma massan av arbetslösa. IWW:s organisatör i området, Jack Walsh, försökte organisera arbetarna och höll gatumöten så gott som dagligen. Frälsningsarmén kom dit med sin orkester för att dränka hans budskap. Jack Walsh fick då idén om att ge ut en bok med IWW-sånger. Boken kom att kallas The Little Red Songbook

Joe, som befann sig i Spokane under denna tiden, började skriva texter. Han använde sig mestadels av välkända religiösa melodier. De var medryckande och kunde samla arbetarna i sång, trots att de talade många olika språk. Sången blev något av IWW:s signum. 

IWW gick till kamp sjungande, från yttrandefrihetskamper i Spokane och Fresno till en textilarbetarstrejk år 1912 i Lawrence norr om Boston. På alla dessa ställen slutade kampen i seger och sången som kunde förena arbetare som talade ett fyrtiotal olika språk var en stor del i segern. Journalister som bevakade strejken i Lawrence talade om den kraft som sången verkade inge arbetarna. 

Joe anslöt sig år 1911 till revolutionen i Mexiko och stannade där i sex veckor innan revolutionärerna gav upp Baja California. Efter tiden i Mexiko intensifierade Joe sitt skrivande och skrev specialskrivna texter till olika kamper, som exempelvis strejken i Lawrence. 

Kapitalintressen började nu inse kraften i Joe Hills texter och han svartlistades. Han kom till San Pedro där det var full fart i hamnen, men han kunde inte få något jobb.

Trots att han inte fick något jobb stannade han i San Pedro i över ett år, men var övervakad av myndigheterna. I juni 1913 greps han för lösdriveri och dömdes till 30 dagars fängelse. Eftersom polisen försökte få honom fälld för värre brott än så följde han med några vänner till Salt Lake City för att försöka få ett jobb där. 

Natten mellan den 10 och 11 januari 1914 knackade Joe på hos en läkare och sökte hjälp för en skottskada i bröstet. Han förklarade att han hade fått skadan i samband med ett bråk om en kvinna, men han ville inte berätta mer än så. Samma kväll hade en före detta polisman, som nu var specerihandlare, blivit skjuten till döds tillsammans med sin tonårige son. Sonen hade lyckats få iväg ett skott som förmodligen hade träffat en av de två män som hade trängt sig in i affären. Allt enligt en yngre son som hade gömt sig längre in i butiken. 

När myndigheterna fick vetskap om Joes skottskada var saken klar. Det måste vara den farlige uppviglaren Joe Hill som är skyldig. Den enda bevisning man hade var den skottskada som han hade ådragit sig samma natt. 

Rättegången som följde var starkt partisk. Tidigare vittnesberättelser som talade för att Joe Hill var oskyldig ändrades och de vittnesmål om talade emot den officiella linjen ogiltigförklarades. Den 8 juli 1914 kom domstolens utslag och icke förvånande dömdes Joe Hill till döden. 

En solidaritetsrörelse drogs igång och avrättningen uppsköts. Kampanjen för Joe Hill frigivning blev internationell. Den svenska regeringen förstod så småningom att en svensk medborgare riskerade avrättning på mycket vaga grunder. Sveriges minister i Washington vädjade om en ny rättegång, vilket även USA:s president Woodrow Wilson gjorde, men förgäves. 

Den 19 november 1915 föll skotten som ändade Joe Hills liv. Han ville inte bli begravd i Utah. Därför kremerades han i Chicago och askan lades i ett kuvert som sedan skickades ut över hela världen. Den 1 maj 1916 spreds hans aska för vinden på flera ställen över hela världen, bland annat  i hans födelsestad Gävle. 

Joe Hill dödades, men hans verk lever vidare. 

Balladen om Joe Hill skrevs av Earl Robinson och Alfred Hayes. Där finns bland annat följande strofer:

Jag drömde om Joe Hill i natt.

Vi stod där man mot man.

Jag sa till Joe: ”Du är ju död.”

”Jag kan ej dö”, sa han.

”Jag kan ej dö”, sa han.

Från San Diego och till Maine,

varhelst vår kamp slår till

för männskovärde, lag och rätt,

där hittar ni Joe Hill.

Vår kamp för människovärde, lag och rätt går vidare. Joe Hill deltar fortfarande i den kampen genom sina sånger och sin uppmaning: Organisera dig och kämpa för en värld fri från fattigdom och förtryck. ■

”Sörj inte – organisera er!”

”Jag har skrivit massor av visor och sånger och har komponerat musiken till en del av dem. De flesta av mina poem har en revolutionär karaktär och har antagits av olika revolutionära krafter som IWW och de socialistiska organisationerna, för att kunna användas på revolutionära möten”, sa Joe Hill i en tidningsintervju efter att han anhållits i Salt Lake City i januari 1914.

Det är som författare till sånger som Det är kraft i vårt förbund (There Is Power In a Union), Casey Jones (Casey Jones, The Union Scab), Svarta präster (The Preacher and the Slave), Luffaren (The Tramp), Om jag någonsin ska strida (Should I Ever Be a Soldier). Världens alla slavar vakna (Workers of the World Awake) och Rebellflickan, Upprorsflickan i en senare översättning, (Rebel Girl) som Joe Hill har blivit mest känd. 

Dessa sångers budskap och maningar till kamp är lika aktuella idag som då de skrevs för drygt 100 år sedan. 

Melodierna som Joe Hill använde sig av var i regel lånade. Men några skrev han både text och musik till, bland annat till Rebellflickan, som skrevs till IWW-organisatören Elizabeth Gurley Flynn och kampen för att  organisera arbetarkvinnor.

Med hjälp av Joe Hills sånger kämpade IWW för att bygga en enda stor fackförening för alla arbetare (One big Union).

IWW bildades 1905. På grundningskongresen samlades den tidens mest kända amerikanska socialister: Eugene Debs (som fick nära 1 miljon röster som socialistisk presidentkandidat år 1920), Daniel De Leon och Big Bill Haywood, som skulle bli IWW:s främste organisatör. 

IWW bildades bara några månader efter den första ryska revolutionens (1905) masstrejker  som födde sovjeterna (arbetarråden). 

Till skillnad från de då existerande facken strävade IWW efter att organisera alla arbetare, inte bara de yrkesutbildade vita manliga arbetarna. 

IWW var dock mer än bara en fackförening. Det var en revolutionär rörelse, vars mål var att avskaffa kapitalismen – löneslaveriet.

IWW första tio år blev de framgångsrikaste. Första världskrigets utbrott och den efterföljande klappjakten på amerikanska socialister ledde dock  till IWW:s försvagning. 

Den ryska oktoberrevolutionen 1917 fick stort stöd av IWW:s medlemmar (Big Bill Haywood  valde till och med att emigrera till det nya Sovjet 1921). Flera av IWW kämpar gick även med i USA:s kommunistparti som bildades 1919. 

IWW hann under sin korta storhetstid lägga en grund till 1930-talets arbetarkamp i USA och bildandet av det nya facket CIO (Congress of Industrial Organizations).

Genom Joe Hills sånger har minnet av IWW:s kamp hållits levande och med sina sista ord ”Sörj inte – organisera er!” sammanfattade han det tidiga IWW:s ideal. ■