Har kapitalet kidnappat COP21?

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Paris Tema: Världsekonomin, Miljö, jordbruk och sjukdomar, Politiska frågor

Storföretagen och kapitalet gör allt i sin makt för att fortsätta på samma spår som förut – smutsiga utsläpp i jakten på ökade profiter. (foto: )
Storföretagen och kapitalet gör allt i sin makt för att fortsätta på samma spår som förut – smutsiga utsläpp i jakten på ökade profiter. (foto: )

Samtidigt som den franska regeringen har utnyttjat terrorhotet till att förlänga undantagstillståndet och förbjuda de massiva klimatmanifestationerna i Paris har de kapitalistiska storföretagen och lobbyorganisationerna aldrig tidigare haft en större roll inför och under ett klimattoppmöte än COP21 i Paris.

Trots den breda uppställningen av världens toppolitiker vid klimatmötets öppning är det i hög grad världens mäktigaste affärsintressen som bakom alla högtidliga fraser har tillåtits sätta den klimatpolitiska agendan. Inte minst organisationen Corporate Europe Observatory har i flera rapporter visat hur de storföretag som står för en stor del av de globala utsläppen av koldioxid har getts en alltmer central plats i de FN-ledda klimatförhandlingarna.
Resultatet är en livsfarlig cocktail av oprövade teknologiska lösningar och marknadsmekanismer på bekostnad av politiska beslut och regleringar som kan stoppa utvinningen av 80 procent av kända reserver av kol, olja och gas och påbörja en planerad omställning till fossilfria samhällen i balans med naturen. Därmed säkras i hög grad en fortsatt ”business as usual” för kol, olja, gas, ”konkurrensutsatta” industrier, bilföretag, industriella jordbruk och världens överklass.
”Om ett globalt avtal inte arbetar för och med affärsvärlden, kommer det bara inte att fungera...Vi vill hitta en plats där vi är mer inne i tältet än vid sidan av”, har Peter Robinson, VD för US Council for International Business, förklarat.
FN:s chefsförhandlare Christiane Figueres var också chefsrådgivare för Latinamerikas största privata energibolag ENDESA Latinoamérica innan hon tog över efter den des­illusionerade Yvo de Boer.
”Sluta demonisera olje- och gasbolagen” har Figueres sagt, samtidigt som dessa under den färdplan som kallas Lima-Paris Action Agenda har förstått att anamma ett språkbruk som har dumpat stödet till klimatförnekarna och som ibland kan låta likt de sociala rörelser som även kämpar för klimaträttvisa.

På denna försåtliga väg har också Exxon Mobil, Total, Statoil och den övriga oljeindustri som i juni höll en så kallad World Gas Conference i Paris lyckats lansera en huvudroll för naturgas som en påstått ”ren energi”, som ”bara” släpper ut hälften så mycket koldioxid som vid förbränningen av kol. Därmed förtigs att halverade utsläpp inte alls räcker i en värld där minst 80 procent av fossila bränslen måste stanna kvar i marken för att undvika farliga klimatförändringar. Därmed förtigs också att utvinningen av naturgas, speciellt fracking, kan vara etter värre än kol då den samtidigt frigör stora utsläpp av metangas som är 80 gånger mer potent än koldioxid.
I oljeindustrins ”green washing” ingår också att den förespråkar ett pris på koldioxid som den försöker förespegla oss att den kommer att förvandla branschens affärsmodeller. Men att Exxon Mobil sägs ha gått före med ett internt kolpris på mellan 60 och 80 dollar per ton har inte hindrat fortsatta investeringar i fossila bränslen.
Shell hävdar för sin del att ett rejält kolpris kommer att ”stimulera de investeringar i CCS (infångande och lagring under jord av koldioxidutsläpp) som är framtidens teknologi”, det vill säga den hittills ännu oprövade och dyra teknik för negativa utsläpp som kol- och olje­industrin ursäktar sina planer på fortsatt business as usual med.    

Samtidigt har European Round Table och Business Europe lyckats skriva in den tunga industrins konkurrenskraft som ett viktigt mål i EU:s 2030 Climate and Energy Framework. Som International Chamber of Commerce skrivit om i Financial Times ska varje åtgärd vara ”noggrannt designade för att främja en global spelplan för kommersiell verksamhet och stödja en handelsdriven tillväxt”.
Precis som Naomi Klein visar i sin bok Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet har också WTO och alla internationella handelsavtal efter Berlinmurens fall 1989, som senast TPP och TTIP, gjort allt vad regleringar heter, inklusive en positiv särbehandling av förnybar energi, till anatema.
Istället för ett mål om en fossilfri värld där all energi måste vara förnybar har storföretagens lobbyorganisationer lyckats etablera mål som siktar mot ”netto-­noll”-utsläpp, som tillåter dem att mer eller mindre fortsätta som förut med hänvisning till en räcka av experimentella, riskfyllda och otestade tekniker för att suga koldioxid ut ur atmosfären.

FN:s klimatpanel (IPCC) har räknat att det då kan kräva uppåt två gånger Afrikas odlingsbara jord (mellan 500 miljoner och sex miljarder hektar) för att stanna under tvågradersmålet.
Global Alliance for Climate Smart Agriculture är ett annat initiativ inför Paris som på papperet sägs handla om att stödja små jordbrukare att anpassa sig till klimatförändringarna och reducera utsläppen från jordbruket, men som istället har kidnappats av konstgödningsbolag som Yara och Monsanto.
I ett upprop från Via Campesino och fler än 350 frivilligorganisationer avfärdas detta som ett försök av agribusiness-jättarna att maskera samma business as usual-­­metoder med en ny grön nyans, som har lett till avskogning, fördrivning av småbönder och ursprungsfolk, förlust av biologisk mångfald och skyhöga utsläpp. I det utkast till avtal som har utarbetats (Draft Agreement) har alltså nödvändigheten av att sätta stopp för fossila bränslen ersatts av ett långsiktigt mål om att uppnå noll i nettoutsläpp av växthusgaser genom att kompensera fortsatt omfattande utsläpp med en extremt storskalig användning av tekniker för negativa utsläpp.
I Paris görs nu ett försök att med mördande reklam sälja de marknadsmetoder som professor Kevin Anderson, den före detta chefen för den brittiska klimatforskningen vid Tyndell Centre, kallar ”en farlig distraktion från de hårda regleringsstandarder som krävs”.

Hoppet står till att en stor och alltmer systemkritisk del av den rörelse av rörelser för klimatet, som den 29 november höll sin hittills största globala manifestation, genomskådar detta och att den genom och efter Paris liksom Kevin Anderson börjar inse att den återstående kolbudgeten ”efter två årtionden av bluff och lögner” nu  kräver ”revolutionära förändringar av den politiska och ekonomiska hegemonin”.
Detta är något som i sin tur bara kan säkras genom en demokratisk och socialistisk planering baserad på makt och gemensamt ägande av storföretag och banker.