EU och mardrömsåret 2015 – värre kriser stundar

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: EU och EMU

Kampen mot frihandelsavtalet TTIP har vuxit sig starkare runtom i EU. (foto: EMMANUEL DUNAND)
Kampen mot frihandelsavtalet TTIP har vuxit sig starkare runtom i EU. (foto: EMMANUEL DUNAND)

EU har haft sitt värsta år på mycket länge. Kriserna har avlöst varandra och de nationella motsättningarna skärpts. Utmaningarna fortsätter under 2016, plus att Storbritannien kommer att hålla en folkomröstning om fortsatt EU-medlemskap.

De svåra avbräcken under 2015, med den de facto underminering av unionens gränslöhet, visar hur lite EU fungerar som en verklig union. Den har sin största roll i att samordna nedskärningar och attacker på fackliga rättigheter, och på sistone som pådrivare för ökade militärutgifter.

2016 sätter euron på nya prov, som förr eller senare kommer att leda till uppbrott från valutan. Samtidigt kommer nya politiska rörelser och kamp från arbetare och unga. Det är nödvändigt både i kampen mot EU-politiken och mot hotet från de rasistiska högerextrema partierna. ■

Flyktingarna – EU:s stängda gränser

”EU måste stoppa flyktingströmmen eller riskera samma öde som det romerska imperiet”. Den profetian från Nederländernas premiärminister Mark Rutte sammanfattar mycket väl topparnas syn på den allvarliga kris som har skakat EU i höst.

Omkring en miljon flyktingar har underminerat sammanhållningen mellen de styrande i den stora ”demokratiska unionen” med 508 miljoner invånare. Schengensamarbetet som inleddes för 20 år sedan och skulle ge ett gränslöst Europa har underminerats. ”Om Schengen bryter samman är hela unionen i fara”, sade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och tillade att ”en gemensam valuta existerar inte om Schengen misslyckas.”

För två-tre månader sedan protesterade EU och politiker runt om i Europa mot att Ungern byggde taggtrådsstängsel mot gränsen mot Serbien, som också är EU:s yttre gräns. Ungern byggde sedan en liknande staketmur mot EU-landet Kroatien. Därefter har land efter land följt efter och försökt stänga sina gränser. EU som helhet har beslutat att sätta upp en helt ny gränspolisstyrka med utökade befogenheter.

Tyskland stoppar och undersöker alla fordon som kommer från Österrike, en av de minst bevakade gränserna fram till i somras. Österrike i sin tur bygger taggtrådsstängsel till Slovenien. Makedonien, som inte är med i EU,  har rest en mur mot Grekland och så vidare.

Den svenska regeringens påstående om att värre regler för flyktingar som kommer hit – eller till och med ett flyktingstopp – skulle göra att resten av EU skulle ta emot fler har som väntat kommit helt på skam. Tyskland och ännu mer Danmark har följt Sveriges exempel och med sämre villkor försökt att stoppa så många som möjligt att anlända.

EU:s försök att omfördela 160 000 av de flyktingar som har kommit via Grekland och Italien slutade i ett komplett fiasko, med bara ett hundratal som har fått nya landplaceringar. EU-kommissionen har parallellt beslutat att stämma Grekland, Kroatien och Italien för att dessa länder inte har registrerat flyktingarna korrekt, exempelvis tagit fingeravtryck inom 72 timmar. Förutom det stora antalet flyktingar är ett skäl att Dublinkonventionen ger länder som Sverige rätt att sända tillbaka flyktingar till de länder som först har registrerat dem.

EU som helhet har nu beslutat om en ny gränspolisstyrka, Europeiska Gräns- och Kustvakten, som ska ersätta den nuvarande Frontex. Till skillnad från Frontex ska styrkan kunna sättas in i alla Schengenländer, även i Norge som inte är med i EU, och gränsländer som Serbien och Makedonien, för att täppa till gränserna. De olika regeringarna behöver enbart informeras. Samtidigt har EU fjäskat för Turkiets president Erdoğan, som har erbjudits 3 miljarder euro (28 miljarder kronor) för att stoppa flyktingar från att söka sig norrut. EU har under samtalen med Erdoğan medvetet blundat för den turkiska regeringens upptrappade våld och krigshandlingar mot kurderna och vänstern. Den enda målsättningen har varit att de två miljoner flyktingar från kriget i Syrien som finns i Turkiet ska stanna där.

Politiskt har en rad traditionella högerpartier och även socialdemokratiska partier rört sig kraftigt högerut. Det som extremhögern har krävt förs nu fram av etablerade partier, som även vidtar praktiska åtgärder i denna riktning. I det franska valet lät den tidigare presidenten Sarkozy som en kopia av Front Nationals ledare Marine Le Pen. I Slovakien står det styrande socialdemokratiska partiet för att alla muslimer ska lämna landet.

Polens nya regering går nu i samma riktning som Ungern under Fideszpartiet och premiärminister Orbán. I båda fallen har domstolar, myndigheter och media rensats ut från kritiker av regeringen. Viktor Orbán har rensat ut judar och attackerat romer, och har nu på sistone blivit en islamofobisk talesperson. Om Polen följer i samma riktning är det än allvarligare eftersom Polen är EU:s sjätte största medlemsland, både befolkningsmässigt och ekonomiskt. Regeringarna i Tjeckien och Slovakien är dessutom på samma linje.

EU har hela tiden varit en ekonomisk union för att gynna storföretag och banker: Gränslös handel och möjlighet att utpressa regeringarna till att försämra löntagarnas villkor för att öka vinsterna. Men kapitalismens sätt att fungera gör att de nationella spänningarna hela tiden finns kvar. Aftonbladet konstaterade häromveckan att ”Flyktingkrisen har avslöjat avgrundsdjupa motsättningar” och ”Aldrig har EU varit så hotat”.

Men flyktingarnas ankomst har också visat att solidariteten från arbetare och vanligt folk gäller över gränserna. Alternativet till EU är inte nationalism, utan arbetar- och vänsterenhet över gränserna. ■

Eurokrisen långt ifrån över

Eurokrisen är långt ifrån över. Under det tredje kvartalet i år växte ekonomin med bara 0,8 procent. Nervositeten bland kapitalets spekulanter var tydlig när ECB-chefen nyligen inte gick lika långt som de ville.

Precis som Sverige har eurozonen negativ styrränta. Det betyder att bankerna måste betala för att sätta in pengar hos centralbanken. Meningen är att det ska leda till att kapitalet istället kommer till användning någon annanstans, särskilt till investeringar.

Europeiska centralbankens chef Mario Draghi hade nu i december utlovat en ny räntesänkning. När beslutet kom, att sänka från -0,2 till -0,3 procent, utlöste det ett fall på aktiebörserna och ledde till att euron steg i värde. ”Marknaden” uttryckte sin besvikelse.

Ända sedan finanskrisen slog till år 2008-09 har banker och finans­kapital begärt och fått massivt stöd från centralbankerna. Att ECB nu förlängde sitt program för ”kvantitativa lättnader” ända fram till våren 2017 hjälpte inte. De nya åtgärderna kommer enligt Draghi att tillföra marknaden ytterligare 680 miljarder euro (6 370 miljarder kronor) fram till 2019.

Stimulansprogrammen, där centralbankerna ”producerar” nya pengar, är en slags ekonomisk doping. Den största effekten hittills är att hålla börskurserna uppe och därmed hålla kapitalisterna nöjda. De sänker också värdet på respektive centralbanks valuta, vilket kan hjälpa exporten. 

Det handlar också om rädslan för deflation, fallande priser. Inflationen i eurozonen ligger fortfarande på bara 0,1 procent. 

Låg inflation och än mer deflation är signaler till uppskjutna investeringar och inköp, följt av lägre tillväxt och ökande arbetslöshet.

Inom EU finns en motsättning mellan ECB med stöd av exempelvis den franska regeringen, som vill fortsätta stimulanserna och den tyska regeringen med dess centralbank Bundesbank, som är skeptiska till lättnaderna. 

I grunden reflekterar även dessa kriser och motsättningar svagheterna i EU:s system med en politik oavsett förhållandena i respektive ekonomi. Samordningen sker på den starkares villkor, i detta fall den tyska kapitalismen. ■

Vilka är lärdomarna från Grekland?

Tsipras vek sig totalt för Angela Merkel och övriga Trojkan. Därmed svek han det mandat som den grekiska arbetarklassen hade gett honom om ett stopp på åtstramningar, nedskärningar och attacker på levnadsstandard.

Tsipras vek sig totalt för Angela Merkel och övriga Trojkan. Därmed svek han det mandat som den grekiska arbetarklassen hade gett honom om ett stopp på åtstramningar, nedskärningar och attacker på levnadsstandard.

Sällan har hopp och segerstämning bland arbetare och inom vänstern så snabbt vänts till sin motsats som i Grekland under 2015.

Från Syrizas valseger i januari, på ett program som skulle sätta stopp för EU:s strypgrepp, till oändliga förhandlingar som slutade i en ny seger i sommarens folkomröstning som sade massivt nej till åtstramningar. Men sedan följde Syrizas totala kapitulation inför EU och bankernas krav. Regeringen tvingades riva upp tidigare beslut. Det var som om Grekland hade invaderats av en armé av bankirer och erövrare inbjudna av Alexis Tsipras och Syrizaregeringen.

Idag skryter finansminister Euclid Tsakalotos med att han får beröm av sin tyske kollega Wolfgang Schäuble.

Händelserna i Grekland inne­håller en rad lärdomar för kampen för en vänsterpolitik som utmanar kapitalets makt. Här finns också ännu ett frö till EU:s ständiga kriser och svagheter. Samtidigt är kampen långt ifrån över, vilket två generalstrejker nu i höst har visat. Och de krispaket som Grekland har påtvingats har enbart fördjupat landets djupa ekonomiska depression. 

Åtstramningar, privatiseringar och sänkta pensioner väntas nästa år öka arbetslösheten till över 30 procent. De miljardbelopp som Grekland sägs ha fått går till att betala räntor och skulder till grekiska banker, IMF (Internationella valutafonden) och ECB (Europeiska Centralbanken). Av de 227 miljarder euro landet har mottagit sedan 2010 har 203 gått till banker och lån.

Syrizaregeringen startade som en vänsterregering, men underskattade både vad som krävdes och hur starkt motståndet var. Att utmana EU:s mäktigaste storföretag och politiker kräver en masskamp, att arbetare i Grekland mobiliseras, liksom stöd och solidaritet från arbetare i resten av Europa.

Tsipras och regeringen trodde att de skulle få stöd av vissa regeringar, till exempel socialdemokraterna i Frankrike, och inledde därför med eftergifter som att direkt betala av en del lån. ”De trodde att det var förhandlingar när det var krig”, kommenterade Xekinima (CWI Grekland).

Tsipras påstod att det skulle gå att stoppa åtstramningarna och ändå hålla fast vid euron. Oron över euron gjorde att hot från framför allt Tyskland om Grexit – att Grekland skulle lämna valutan – fick Syrizaregeringen att vackla och backa. Om de istället omedelbart hade förstatligat banker och infört valutakontroller skulle pengarna varit under regeringens kontroll. Det hade gett en beredskap om EU beslutat om Grexit. Nu försvann istället 100 miljarder euro (900 miljarder kronor) ut ur landet.

EU-topparna agerade utifrån politiska skäl, inte ekonomiska. 

Greklands skuld har nått en nivå som gör att den aldrig kommer att kunna betalas. Men den är trots allt liten jämfört med hela EU:s ekonomi och skuld. Eurozonens sammanlagda skuld har ökat med närmare 1 500 miljarder euro sedan år 2008, nästan fem gånger mer än Greklands statsskuld.

EU:s mål var att knäcka vänsterregeringen. EU-ordföranden Donald Tusk varnade för ”början på revolutioner”: ”Jag är verkligen rädd för denna ideologiska och politiska smitta, inte ekonomisk smitta, ur den här grekiska krisen.” EU tänkte aldrig acceptera en vänsterregering med vänsterpolitik.

Den tyska regeringen var beredd att släppa Grekland, men EU som helhet ville behålla sin diktatur. Även Washington tryckte på för att Grekland skulle vara kvar, av rädsla för spridningseffekter.

Under EU:s kris om Grekland ställdes på nytt nationella kapitalistiska intressen mot varandra. Wolfgang Münchau i Financial Times, en varm anhängare till unionen, förtvivlade över att brutala långivare ”...återgick till 1800-talets och tidigare 1900-talets nationalistiska maktkamp”.

Münchau förutspådde trots avtalet Grexit som den mest troliga utgången. Precis som Xekinima tror han att effekterna av de nya ännu värre nedskärningarna kommer att skapa nya protestvågor. 

Han tror att de kan leda till ett ”uppror”, och att EU måste ingripa mycket mer drastiskt än 2015, men att resultatet blir att Grekland lämnar euron.

Tsipras och Syriza levde i valet i september ännnu på skuggan av sitt tidigare rykte som motståndare till EU:s politik. Men en mycket stor del av dess tidigare anhängare avstod från att rösta överhuvudtaget. Nu när den senaste budgeten slår igenom återkommer protesterna och strejkerna. 

Pensionärerna har redan organiserat flera demonstrationer, med början på en rörelse som kommer att växa.

Syrizaregeringen hoppas fortfarande på att skulderna ska skrivas ner, men i synnerhet den tyska regeringen är helt emot. 

Regeringen i Aten har en mycket svag majoritet och trots att högerpartierna i opposition i stort är nöjda med den politik som förs kan de vara beredda att fälla regeringen.

Greklands arbetare har inte krossats och har fortfarande möjligheten att störta kapitalets diktatur. Lärdomen från 2015 är att det kräver en arbetarregering som är beredd att mobilisera för ett revolutionärt socialistiskt program. ■