Krishärjad kapitalism kommer att möta ökat motstånd

Publicerad av Peter Taaffe

Tema: Antikapitalistiska protester, Världsekonomin

Bernie Sanders, som kandiderar till presidentkandidat för Demokraterna i USA, har talat om att det behövs en politisk revolution mot Wall Street. Dock behövs också en social och ekonomisk revolution för att förändra massornas liv till det bättre. (foto: Phil Roeder / Flickr CC)
Bernie Sanders, som kandiderar till presidentkandidat för Demokraterna i USA, har talat om att det behövs en politisk revolution mot Wall Street. Dock behövs också en social och ekonomisk revolution för att förändra massornas liv till det bättre. (foto: Phil Roeder / Flickr CC)

Under år 2015 fick Grekland uppleva den historiska valsegern för det vänsterradikala partiet Syriza. Detta följdes av att fortsatta åtstramningsåtgärder förkastades i folkomröstningen i juli, där 61 procent röstade nej, bara för att följas av att premiärminister Tsipras direkt kapitulerade till Trojkan (Europeiska Centralbanken ECB, Internationella valutafonden IMF och Europeiska Unionen EU), som representerar de själviska ägande klasserna i Europa. 
Dessa stormiga händelser ägde rum under bara ett år! Det är ett mått på de plötsliga förändringar som har blivit ett huvuddrag i den nuvarande politiska situationen, inte bara i Grekland, utan i resten av Europa och hela världen.

Liknande rörelser har ägt rum i Spanien, om än inte i samma skala som i Grekland. I det senaste valet tappade de två största kapitalistiska partierna (socialdemokratiska PSOE och högerpartiet Partido Popular, PP) tillsammans 5 miljoner röster. Samtidigt vann antiåtstramningspartiet Podemos 20 procent av rösterna. Portugal såg valet av en ”vänster”-regering, ledd av ”Socialist”-partiet, där Kommunistpartiet och Vänsterblocket (som fick imponerande 10 procent av rösterna i valet) gav kritiskt stöd till regeringen utifrån.

Roten till dessa snabba förändringar står att finna i det totala misslyckandet för kapitalismen, via dess politiker, partier och regeringar, att överkomma misslyckandena för deras ekonomiska system. Det förklarar också den organiska politiska och sociala instabiliteten i den kapitalistiska världen, vilket kan summeras i krisen för Syrien och Mellanöstern. Detta har i sin tur skakat Europa genom flyktingkrisen. Enbart en självständig, enad rörelse av arbetarklassen kan erbjuda en verklig lösning på krisen i Mellanöstern. 

”Men”, säger de kapitalistiska ”experterna”, ”det är en ekonomisk återhämtning som äger rum som i sinom tid kommer att få systemet på fötter igen”. Denna ”återhämtning” är en illusion och mestadels till för de redan rika. Arbetarklassen som helhet har inte upplevt någon verklig återhämtning då den har fått sin levnadsstandard tillintetgjord.

Det är sant att det verkar vara en imponerande förbättring vad gäller anställningar i USA. Detta bör välkomnas på så sätt att det ökar arbetares självförtroende då antalet arbetsplatser blir fler. Detta skapar i sin tur bättre möjligheter till ett motstånd för att återta vad som har förlorats i den ekonomiska recessionen/depressionen sedan år 2007-08. Men miljontals arbetare har ännu inte tagit sig ur de enorma ras i deras levnadsstandard som följde.

Men precis som de rikas tidning Financial Times skrev när de kommenterade de rikaste länderna i världen: ”En femtedel av vuxna amerikaner lever i eller nära fattigdom [...] Nästan 5,7 miljoner har anslutit sig till landets lägsta inkomstnivå sedan den globala
finanskrisen slog till [...] Den gamla amerikanska drömmen var att äga ett hem och två bilar. Den nya amerikanska drömmen är att ha ett jobb.”

Fattigdomen har obevekligen spridit sig till allt fler amerikanska arbetare och också till större skikt av medelklassen. Det är mot denna bakgrund som stödet för Socialist Alternative i USA, CWI:s sympatisörer, får ett allt större stöd i hela landet.

Vändningen i USA har lagt grunden för den spektakulära uppkomsten av Bernie Sanders valkampanj i Demokraternas primärval [till att bli Demokraternas presidentkandidat]. Hans uppmaning till en ”politisk revolution” mot Wall Street har vunnit ett stort gehör bland arbetare och medelklassen, med tiotusentals som deltar på hans massmöten. Däremot behövs det inte bara en politisk, utan också en ekonomisk och social revolution om arbetares och medelklassens liv verkligen ska förändras till det bättre.

Socialist Alternative har hjälpt till att lägga grunden för Sanders kampanj genom de fantastiska segrarna för Kshama Sawant till stadsfullmäktige i Seattle [Kshama Sawant valdes för första gången till kommunfullmäktige i november 2013 och återvaldes i november i fjol]. Socialist Alternative har gett kritiskt stöd till Sanders kampanj under primärvalen, men har också uppmanat honom att bryta med det kapitalistiska Demokraterna, som är helt i Wall Streets och företagens händer – som Sanders själv så öppet har fördömt. 

Dock är det inte troligt att Sanders vinner valet till att bli presidentkandidat för Demokraterna. Hillary Clinton, som leder det loppet, försöker nu demagogiskt att distansera sig från Wall Street, men hon representerar miljonärs- och miljardärsklassen. 

Tiden är inte bara mogen, den är övermogen för att lansera ett självständigt massradikalt vänsterparti för att erbjuda ett verkligt alternativ till det diskrediterade kapitalistiska tvåpartisystemet i USA.

Det är inte av en slump som fenomenet med Sanders kampanj följer liknande politiska omvälvningar i Spanien med Podemos och det slående valet av Jeremy Corbyn till partiledare för Labour (Socialdemokraterna) i Storbritannien, som vann med den största majoriteten någonsin i ett sådant partiledarval. 

Dessa händelser återspeglar de stora och tidigare underjordiska processer som nu har kommit upp till ytan där unga och arbetare uttrycker ett massivt motstånd mot kapitalistisk åtstramning. Några kommentatorer har beskrivit detta som ”åtstramningsutmattning”. Det är mycket mer än så. I Storbritannien och på många andra håll finns det en bitter stämning av motstånd mot förfallet av sin levnadsstandard och utsikten om att mer är att vänta.

Ytterligare 112,6 miljarder kronor i nedskärningar av statsutgifter na – ovanpå de svåra plågor som vi genomlidit från tidigare koalitionsregeringar – kommer att drivas igenom av den nuvarande högerregeringen och finansminister George Osborne under de kommande fyra åren. Den store slaktaren Osborne
vill delegera dessa nedskärningar till de ”mindre slaktarna” på lokal och kommunfullmäktigenivå, vilket är så arbetare kommer att se dem. Till detta tillkommer impopulariteten över att göra Tory-regeringens skitgöra.

Detta gör det än mer brådskande att särskilt fackföreningar och lokalsamhällen sätter press på Labourfullmäktigen att bryta med åtstramningspolitiken som de åläggs att genomföra och få dem att anamma en budget utan nedskärningar. Mobiliseringen av arbetare behöver ske på samma sätt som den lyckade motståndskampen i Liverpool under 1980-talet.

Den underliggande stämningen av att ta strid, som har existerat i åratal och i vissa fall årtionden, har i Storbritanniens fall bara väntat på en katalysator. Att Jeremy Corbyn ställde upp i valet till partiledare för Labour innebar det. Hans seger var oväntad, inte minst för honom själv och hans närmaste krets. Det var en spektakulär uppvisning av lagen om oavsiktliga konsekvenser.

Högern inom Labour, som blev ställda av Corbyns valseger, döljer inte sina avsikter om att byta ut honom. Unga och arbetare, såväl inom som utanför Labour, är lika beredda att motstå detta, och kräver åtgärder som återkallande av mandat för att byta ut de blairitiska dinosaurierna [de som stödjer tidigare partiledaren Tony Blairs högerpolitik] med nya kämpande representanter i parlamentet och i fullmäktige. Det är ett öppet inbördeskrig. Högersympatisörerna i Labour har annonserat att de redan har tusentals av partiets ”rikaste givare” redo att ge dem stöd, särskilt om de bryter sig ur och bildar ett nytt parti.

Som vi har pekat på har den här rörelsen två partier: En de diskrediterade blairiterna som med lätthet skulle kunna sopas undan till historiens skräphög, och den andra ett nytt parti som är i en process att bildas baserat på den stora viljan till förändring omkring Corbyn.

Högern kan bara försonas med Corbyn om han omedelbart går till fullständig politisk och organisatorisk reträtt – som innebär att han blir en politisk marionettdocka – vilket skulle resultera i att hans stöd försvann. Men även då skulle det kanske inte möta deras krav om ”valbarhet” och han skulle kunna bli utbytt ändå. En splittring inom Labour kan inte uteslutas. 

Oförsonliga krafter konfronterar varandra. En finns i kapitalismen och allt den står för: Krig, förödande nedskärningar mot arbetare etcetera. Den andra är radikal, mot åtstramningar och tittar instinktivt mot att bryta med alla ruttna blairitiska policys från det föregångna. Men det är absolut nödvändigt att de vänsterkrafter som samlas bakom Corbyn förstår den objektiva grundval som gör att kapitalister och dess eko inom Labours högerflygel vildsint motstår vad som i detta skede är ett lindrigt program för förändring.

Krisen år 2007-08 förändrade allt. Den satte ljus på vad marxister kontinuerligt har argumenterat för: Kapitalismen har inte längre råd med reformer, utan måste genomföra kontrareformer. Därför detta frontalangrepp på alla tidigare framgångar för arbetarklassen: I form av hushåll där hyran på vissa håll i London har femdubblats jämfört med tidigare nivåer, utbildning inklusive studentavgifter och -lån, demokratiska rättigheter samt löner – inklusive attackerna på fackföreningar.

Med andra ord har vi rört oss bort från perioden mellan åren 1950-75 med reformer, då kapitalismen kunde göra framsteg, även om den aldrig var kapabel till att eliminera de inneboende klassmotsättningarna. Kapitalisterna hade råd att ge andra några smulor från de rikas bord, men nu kräver deras djupgående ekonomiska kris offer i form av kontrareformer och vildsinta nedskärningar – inte från de som har, utan från de fattiga och arbetarklassen. 

Detta är ett världsfenomen. De så kallade underutvecklade länderna, som i verkligheten fortfarande är nykoloniala till sin karaktär, gavs löften om långvarig flykt från fattigdom. De kapitalistiska ekonomerna uppfann till och med en ny terminologi för detta, BRICS-länderna, som innefattar Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika som gavs löften om en glimrande framtid.

Men nu har de stött på en ekonomisk tegelmur. De så kallade uppkommande marknaderna försvinner nu i allt snabbare takt på grund av nedgången i Kina, där deras varuexport har fallit dramatiskt och deras skulder återigen läggs på hög. Detta har i sin tur skapat ett politiskt tumult i Latinamerika, Asien och Afrika. 

Värre är att vänta då huvuddragen av nästa kris syns vid horisonten. Det kinesiska börsraset i juli, som vi då påpekade inte omedelbart skulle leda till en global kollaps, representerade ändock blixtarna från den framtida ekonomiska stormen. Detta under en tid då kapitalismen ännu inte fullständigt har återhämtat sig från svallvågorna av krisen år 2007-08, vilket symboliseras av den massiva överhängande skulden på 200 biljoner USA-dollar (1 720 biljoner kronor) – tre gånger världens BNP! 

Detta har effekten av järnstövlar, som leder kapitalisterna till att hålla tillbaka och hämma produktionen, vilket som Marx sade innebär att de ”förråder sitt historiska uppdrag” om att utveckla forskning, teknik och organiseringen av arbete.

På grund av vad de kallar ”avskyn för risk” är de inte villiga att investera överskottet som de får av arbetarklassens arbete tillbaka till att skapa produktiva möjligheter vad gäller jobb. Istället lägger de massiva mängder pengar på högar, högar som har växt med 490 biljoner kronor sedan år 2007! Kapitalistiska regeringar har försökt att överkomma ekonomisk stagnation genom lägre räntenivåer och genom att trycka pengar – kvantitativa lättnader.

Men detta har inte fungerat tillräckligt bra som motvikt till mass­arbetslösheten och utsikterna om en ny kris. ”Världsekonomin är likt ett fartyg utan livbåtar”, skrev Stephen King från banken HSBC. All deras ammunition – nollräntor och kvantitativa lättnader på en stor skala – har redan använts.

Ställda inför en ny kris kommer de utan tvekan återigen använda sig av tryckmaskinen, så som de gjorde i svallvågorna av år 2008 för att undvika en fullständig depression. Men detta kommer bara att lägga grunden för ytterligare kriser.

Vilka slutsatser borde arbetare dra från detta? Kapitalismen erbjuder inga långvariga lösningar på arbetarklassens problem. På sin höjd kan de stappla sig fram från en kris till en annan, till en begränsad förbättring i de fattigas och arbetarklassens förhållanden, och sedan till ännu en kris.

Det är inte blott en kris, utan en kedja av kriser – ekonomiska, politiska, för miljön – som är det nya ”normala” i världskapitalismen. Världen kan bara räddas från nya katastrofer genom att detta destruktiva, föråldrade system byts ut mot demokratisk frigörande socialism. 

Men för att uppnå detta behövs det nya masspartier med tydliga program kopplade till den dagliga kampen för arbetare, med visionen om socialism i sina hjärtan. ■