Taikon kommer i helt rätt tid

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Filmer

Katarina Taikons kamp för romernas rättigheter under 1960-talet är högaktuellt idag, då argumenten från politiker och polis är slående lika, då som nu. (foto: Björn Langhammer)
Katarina Taikons kamp för romernas rättigheter under 1960-talet är högaktuellt idag, då argumenten från politiker och polis är slående lika, då som nu.

Om du inte såg filmen Taikon på biograf i höstas, passa på att se den nu! Den finns på SVT Play fram till den 17 januari och sänds i repris på tv torsdagen den 14 januari. Gellert Tamas och Lawen Mohtadis film borde bli en obligatorisk del av svensk skolundervisning.

Det var efter nederlaget år 1969, då Katarina Taikon hade jobbat 18 timmar per dygn under lång tid för att försöka utverka uppehållstillstånd till en grupp romer från Frankrike, som hon beslutade sig för strategin att vända sig till kommande generationer och att skriva barnböckerna om Katitzi. Och det blev en del av alla oss 70-talisters barndom. Därför känns det väldigt speciellt att se dokumentären. Det handlar om en gammal barndomsvän, Katitzi vår superhjälte, blandat med insikter som får kinderna att blossa under tårarna.

Inte förstod jag då att det som Katitzi var med om hände bara tio år tidigare – på 1960-talet. Katarina Taikon skriver i böckerna om sin barndom på 1930-40-talen, men i filmen återges liknande öden in på 1960-talet.

Som barn vill en gärna tro att det var hemskt förr i tiden, men att det har blivit bra nu. Det kommer inte mina barn att tänka. Inte en enda gång i filmen görs inklipp från dagens romläger, men det behövs inte. De är ändå så tryckande närvarande – vilken bakåtrevolution som har ägt rum. 

Argumenten från politiker och polis då och nu är slående lika, liksom hatbreven och bränderna. Skillnaden är att medan Katarina Taikon på 1960-talet slogs för att romlägren skulle rivas, att även romerna skulle få de rättigheter som andra hade fått – bostad och skola – kämpar många av dagens romer mot rivningar och för att överhuvudtaget ha tak över huvudet.

Taikon är samtidigt så glädjande. Att hon är så stark, talför, vacker, produktiv och känd, nästan mer än böckernas Katarina. 

Genom att Katarina Taikon var gift med fotografen Björn Langhammar finns det fantastiskt dokumentärt material. Filmen baserar sig även på Lawen Mohtadis biografi Den dag jag blir fri, vilket ger ett gediget underlag, liksom att barnen medverkar med sina minnen.

Att filmen förmedlar dragningskraften hos Katarina Taikons starka person förminskar inte den kollektiva kampens betydelse. Det är organiseringen och kampen som till slut ger resultat, dirigerat genom Taikons förmåga att göra politiker platta som pannkakor mot väggen. Reformismens hyckleri och begränsningar synliggörs också då arbetarikoner som Ivar Lo Johansson och Olof Palme blottar sin koloniala och inskränkta syn.

Under 1960-talet ägde fortfarande en uppbyggnad av arbetarrörelsen rum, kvinnokampen var under uppsegling och världsläget präglades av revolter och massproteströrelser. Katarina Taikon saluförs av SVT som Sveriges Martin Luther King (som hon även träffade när han tog emot Nobels fredspris).

Var är dagens Taikon eller King? Kommer EU-migranterna att se filmen och nås av budskapen? Det kommer tillbaka förr eller senare, kombinationen av organisering och rörelse, som föder och föds av sina karismatiska ledare, det kommer tillbaka – om vi tar vara på historien. ■