”Vi medlemmar behöver ta tillbaka kontrollen över vårt fack”

Publicerad av Liv Shange

Plats: Luleå Tema: Kommunal

Anna Eriksson, undersköterska. (foto: Jonas Brännberg)
Anna Eriksson, undersköterska. (foto: Jonas Brännberg)

Offensiv har pratat med Anna Eriksson, undersköterska på Midskogens äldreboende i Luleå, om vägen framåt efter Kommunal-skandalen.

Kommunal i Norrbotten tog snabbt ställning för att hela förbundsstyrelsen skulle avgå. Hur kom det sig tror du?
– Det var väldigt bra! Vi hade inte haft några möten, så de känner väl sina medlemmar. De var nog rädda att de skulle förlora folk annars. Det ska bli intressant nu när vi ska ha årsmöte den 17 februari. Folk är ju arga.

– Många säger att man borde gå ur facket. Jag tycker att är fel tänkt. Ledningen borde bort – men facket behöver vi.

– Det som är bra med allt det här är att det äntligen kommer upp på tapeten hur de beter sig för våra pengar när de kommer upp i de här positionerna. Det handlar inte om personerna, utan det är inställningen, någon sorts kultur, att så fort man kommer upp i de här positionerna blir man en annan, sätter igång med samma äckliga stil som topparna i ”näringslivet”. Det här ska vara en arbetarrörelse, eller vi, medlemmarna, vi är ju det. 

– Det här har ju liksom klarlagt att vi medlemmar behöver ta tillbaka kontrollen över vårt fack. Det vi pratar mest om på jobbet är ju inte den här skandalen, utan om hur förjävligt vi har det på jobbet.

Vilken är den största frågan som facket borde ta tag i tycker du?
– Personalbristen! Vi har minst arbetskraft då vi behöver det mest. Som regel är vi två på avdelningen, och vi behöver ju vara två när vi ska sköta om någon av de gamla på rummet. Vad som helst kan hända, det är oerhört stressande.

– Jag vill vara där för de gamla, vara en del av deras liv – det är det det här jobbet handlar om, eller borde handla om iallafall. Nu måste vi lägga jättemycket tid på dokumentation. Vi har alltid dokumenterat, haft ett litet block i fickan, men nu är det så mycket tid som går åt till att sitta vid en dator och tjorva. 

– Eftersom det är neddragningar ska vi lösa vår egen sjukfrånvaro genom ”resursturer” istället för att ta in vikarier. Det betyder att vi nästan alltid är underbemannade, samtidigt som det blir väldigt rörigt, mycket olika extrapersonal som tas in utan att egentligen ha utrustats för jobbet. Det blir mycket misstolkningar, irritation och konflikter bland personalen i den situationen.

– Grundproblemet är att vi inte får den tid som behövs till det här jobbet. Det handlar ju om människor, gamla människor, många är dementa, eller har andra problem som afasi till exempel. Då behöver du som arbetar tid att lära känna varje individ, hur kommunicerar du med den här personen, hur ska hon matas, vad fungerar, hur har ni kul ihop och så vidare.

– Idag behövs det inte bara ett fack, vilket som helst, utan det behövs ett väldigt speciellt fack, som är berett att bryta sig ur de här tungrodda gamla rutinerna och ta kamp. 

– Det handlar inte bara om våra jobb, utan om att vården och omsorgen annars är på väg mot en katastrof. ■