Fyra dagar i april visar likheterna med dagens rasism

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Uppsala Tema: Kamp mot rasism och nazism, Böcker, Andra världskriget

 (photo: )

Att nazismen hade anhängare i Sverige under andra världskriget är välkänt. Mindre känt är det starka antinazistiska motståndet. 

Fyra dagar i april – Påskkravallerna i Uppsala 1943 handlar om hur tusentals Uppsalabor demonstrerade mot en planerad nazistmarsch på påskhelgen 1943. Framförallt handlar den om hur polisen attackerade antinazisterna och sedan mörklade alltihop. En hel del går att känna igen från polisens och medias agerande mot antirasistiska demonstranter idag. 

Nazistledaren Sven Olov Lindholm, vars parti år 1938 hade bytt namn från NSAP (nationalsocialistiska arbetarpartiet) till SSS (svensk socialistisk samling), annonserades som talare på ett ”riksfältläger” i Uppsala. Det fanns samtidigt rykten om ett eventuellt militärt anfall mot Sverige från tyska bataljoner i det ockuperade Norge. Klart var att tyska säkerhetstjänsten var i nära kontakt med de svenska nazisterna. Men både militärt och politiskt var nazismen på reträtt efter nederlaget mot de sovjetiska trupperna i Stalingrad. 

Styrkan i Magnus Alkarps bok är beskrivningen av skiktningen inom polisen. Här fanns krafter, som landsfogden (länspolischef) i Uppsala Åke Pontén, som stod på Nazitysklands sida i kriget och absolut inte ville stoppa deras marsch. Han kallade in den relativt nya statspolisen från Stockholm för att ”hålla ordning”. Den polis som senare utsågs att utreda vad som hade hänt, Erik Vahlund, hade besökt Tyskland år 1938 och beundrade Gestapo. Fyra lokala poliser var aktiva nazister. 

Nazisternas agerande var mycket likt dagens nazister. Deras frontmän, Sveaborgarna, använde ”påträngande flygbladsutdelning”. På sina ”tidningsförsäljningar” var de ofta sex nazister som bara hade med sig två tidningar. Alkarp beskriver: ”Poängen med att dela ut flygblad till folk som absolut inte ville ha dem låg i att det ökade risken för slagsmål.” Nazisterna hade då fotografer beredda för att dokumentera att nazisterna var både oskyldiga och orädda.

I Uppsala fanns en tradition av nationalism och reaktionära idéer, inte minst inom högern och bondeförbundet (senare Centerpartiet). Men Alkarp visar också upp motstånd inom universitetet mot rasbiologi och nazism. Tyvärr säger han nästan inget om antinazismen inom fackföreningarna och vänstern. Syndikalisterna nämns flera gånger, men främst som ”englandsvänner”. I Uppsala fanns också en stor grupp norrmän som hade flytt undan ockupationen. 

Nazisternas riksläger möttes omedelbart av gatuprotester, och när marschen vid Uppsala högar skulle ske samlades minst tusen personer, kanske flera tusen, till protester. Detta utan organiserad mobilisering. Nazisterna, varav få var från Uppsala, var färre än hundra. 

Uppsala stads polismästare Hans Eriksson och Jakob Citréus från Säpo i Stockholm, som båda framstår som sunda, ville att nazistmarschen skulle stoppas, men landsfogden vägrade. Istället förbereddes de inkallade statspoliserna på att attackera motdemonstranterna. På en given signal från deras befäl höjdes sablarna. Antinazisterna jagades bort med hugg och slag. Först efter denna attack kunde nazistledaren Lindholm tala. 

Det omfattande polisvåldet dokumenterades i intervjuer som gjordes av en lokal polis och redovisas i boken. Men verkligheten betydde ingenting för den utredning som senare gjordes av polisen. 

I denna officiella version, som också användes av den ansvarige ministern i samlingsregeringen, socialdemokraten Gustav Möller, hade antinazisterna stått för våldet, med norrmän som anförare. Tusentals knytnävsstora stenar hade kastats. Även LO:s tidning Fackföreningsrörelsen fördömde motdemonstranterna. Detta trots att alla verkliga vittnen varken hade sett stenar eller hört någon tala norska. I själva verket visste stadens norrmän att de riskerade utvisning om de var politiskt aktiva. 

En annan likhet med debatten idag påpekades av den lokale S-riksdagsmannen John Lundberg, nämligen att de högertidningar och -politiker som värnade nazisternas yttrandefrihet alltid hade röstat emot utökade demokratiska rättigheter och reformer. 

Fyra dagar i april – Påskkravallerna i Uppsala 1943 är både spännande och lättläst om en historia värd att studera – särskilt med nuvarande rådande situation. ■


BOK: Fyra dagar i april – Påskkravallerna i Uppsala 1943

FÖRFATTARE: Magnus Alkarp

FÖRLAG: Historiska Media