Unik bok om generalstrejken i Sri Lanka 1980

Publicerad av Per Olsson

Tema: Böcker

Siritunga Jayasuriya, ordförande i United Socialist Party (USP, CWI Sri Lanka). (foto: Natalia Medina)
Siritunga Jayasuriya, ordförande i United Socialist Party (USP, CWI Sri Lanka).

Siritunga Jayasuriyas, Siris, bok 1980 July General Strike (Generalstrejken i Sri Lanka juli 1980) gavs ut på singalesiska lagom till 35-års minnet av denna historiska strejk. Den första upplagan är slutsåld och en ny är på väg. Den engelska upplagan kom ut i år.

–Boken är den första som har skrivits om generalstrejken. Vi är ensamma om att lyfta fram vad som hände i juli och augusti 1980.  Strejkens lärdomar måste föras vidare. Generalstrejken slutade i ett nederlag, som Sri Lankas arbetarklass ännu inte har återhämtat sig från. Långt därifrån. Facken är svagare än någonsin och av den en gång så starka lankesiska vänstern  finns inte mycket kvar, säger Siri, ordförande i United Socialist Party (USP, CWI på Sri Lanka), till Offensiv och fortsätter: 

– Jag var med i ledningen för ett av de partierna, NSSP, och vars medlemmar stod i spetsen för flera av de fack som deltog i generalstrejken. Jag har kvar alla dokument och skrivelser från 1980. Det är ett unikt material om en avgörande händelse i landets historia som ytterst få idag känner till.  Min bok har hjälpt till att starta en diskussion om strejken, dess lärdomar och betydelse.

Siri var till skillnad från de andra vänsterledarna själv arbetare. Han blev tidigt politiskt aktiv och medlem i LSSP, som var ett trotskistiskt parti med masstöd och som har spelat en ledande roll i den nationella befrielsekampen. Efter LSSP:s urartning var Siri med i att bilda NSSP (Nya LSSP) 1977. NSSP var medlem i CWI, men blev emellertid ännu ett offer för generalstrejkens nederlag och den påföljande reaktionen. 

Merparten av NSSP:s ledning började söka genvägar och sätta sitt hopp till vad man kallade ”progressiva” småborgerliga massor, till vilka man räknade såväl den härskande klassen i Indien som inhemska borgare. NSSP splittrades och några av partiets ledare har haft ministerposter i olika borgerliga regeringar. Siri har dock stått fast vid den revolutionära socialismen – trotskismen – och är nu partiordförande för United Socialist Party, USP (CWI). 

Upprinnelsen till generalstrejken var den utmanande politik som kämpade mot högerregeringen under president J.R. Jayewardenes ledning. Jayawardenes parti United National Party (UNP) vann en storseger i parlamentsvalet 1977. För vänstern var valet en katastrof.  LSSP blev för första gången någonsin utan representation i parlamentet. Även det så kallade kommunistpartiet förlorade sin plats i parlamentet.

Valnederlaget var ett resultat av LSSP:s urartning och deltagande i borgerliga koalitionsregeringar, med början år 1964. 

År 1970 gick LSSP, tillsammans med det så kallade kommunistpartiet, åter med i en regering ledd av det borgerliga partiet SLFP. I regeringen fick LSSP posten som finansminister, vilket gjorde att partiet blev direkt ansvariga för att krossa de bankanställdas strejk 1972.  

Långt in på 1970-talet hade Sri Lanka (tidigare Ceylon) en stor statlig sektor. Banker, försäkringsväsendet och många industrier var statligt ägda, och ett välfärdssystem som var unikt i denna del av världen. Det var en en följd av arbetarrörelsens starka ställning. 

Efter sin valseger började UNP attackera de sociala framstegen och Västimperialismen togs emot med öppen famn. 

– Jayawardene var först i Asien med att driva marknadspolitik och ville ha diktatorisk makt, något som han fick efter att ha ändrat konstitutionen år 1978. Efter det förklarade han krig mot arbetarklassen för att kunna genomföra sina marknadsrefomer. Rissubventionerna avskaffades, skolväsendet attackerade och regimen aviserade att man ville förbjuda 1 maj-firandet – i ett land där 1 maj blivit en helgdag till följd av arbetarrörelsens kamp, berättar Siri.

–  Det fanns inget alternativ för arbetarna än att svara och försöka samla till en offensiv. Innan strejken kom vänsterns fackföreningar [facken på Sri Lanka var ofta kopplade till olika partier] samman i Joint Trade Action Committee (JTUAC). Bland aktivisterna växte kravet på en i tid obegränsad generalstrejk.

JTUAC genomförde i mars 1980, efter de NSSP-knutna fackens kampanj, en konferens som samlade
5 000 valda representanter från arbetsplatser och fackföreningar runt om i landet. Konferensen utmynnade i att man måste förbereda för en generalstrejk och det beslutet kom att sätta sin prägel på 1 maj 1980. Den 5 juni genomfördes en aktionsdag som ett steg på vägen mot en generalstrejk.

På aktionsdagen gick regimen till våldsam attack. En arbetare dödades och ett tjugotal sårades. Regimens dödliga attack möttes av ilska och ökad kampvilja. Drygt en månad senare, den 7 juli, inleddes de strejker vid järnvägen som blev inledningen till generalstrejken som startade den 17 juli. 

Generalstrejken uppmärksammades långt utanför Sri Lanka. I flera länder organiserades stödaktioner och insamlingar, inte minst i Sverige. Förutom Offensiv, Rättvisepartiet Socialisternas föregångare, bedrev aktiva i olika TCO-förbund som hade varit i Sri Lanka ett stödarbete som fick genomslag.

Men generalstrejken var inte tillräckligt förberedd och på grund av att det inte hade något slutdatum blev det en strid av karaktären vinna eller försvinna. Det var ett misstag att inte sätta ett stoppdatum. JTUAC var inte heller enigt. Med hänvisning till att tiden inte var ”mogen” bröts strejkfronten av bland annat Bala Tampoe, som kallade sig trotskist, och som ledde CMU, ett fack som hade en stark ställning inom den privata sektorn. 

JVP, ett parti som blandar singalesisk chauvinism med revolutionära fraser (det sistnämnda mer då än nu), var också emot strejken och stämplade fackens kamp som otillräcklig, samtidigt som man påstod att en seger bara skulle gynna NSSP och den gamla vänstern.

– Regeringens svar på strejken var att införa undantagstillstånd, som sedan följdes av ett ultimatum: gå tillbaka till jobbet eller bli avskedad. Uppemot 100 000 arbetare var då ute i strejk och en stor del av landets samhällsservice var lamslagen. Trots det slog regeringen till med massavskedanden, vilket innebar en ytterligare försvagning av strejkfronten samtidigt som JTUAC blev allt mer paralyserat och splittrat. Generalstrejken var förlorad. 

Den 8 augusti lyckades dock  de kämpande facken samla till jättemanifestationer i huvudstaden Colombo. Den dagen strömmade arbetare från hela landet till Colombo.

Regeringen svarade med vattenkanoner, tårgas och batonger samt massarresteringar av en mängd politiska och fackliga ledare. Inte bara i Colombo, utan även på andra orter, genomfördes arresteringar.
Efter det stod det klart att regimen hade lyckats krossa både generalstrejken och stora delar av arbetarrörelsen. Det i sin tur öppnade vägen för de chauvinistiska pogromerna 1983 och regimens krig mot landets nationella minoritet tamilerna. Ett söndrat Sri Lanka hamnade under nyliberalismens järnhäl.

– 1980 var 80 procent av lärarna fackligt organiserade, idag bara tio procent. Den nya generationen arbetare är inte med i facket. Det gäller särskilt inom  den privatiserade vården och skolan. Numera är det bara USP som höjer socialismens fana. NSSP finns knappt och JVP blir mer och mer som ett socialdemokratiskt parti. Men de strejker som har börjat äga rum ger en glimt om vad som kommer.

– Jag har skrivit boken för att beväpna den nya generationen och se till att kamptraditionerna hålls levande. Vi lär av både nederlag och segrar. Över 300 har deltagit på de tre möten där boken har lanserats. Efter två månader är den första upplagan nästan slut. Efter 36 år börjar generalstrejken åter att diskuteras. ■