Japan mot ny kris efter ”20 förlorade år”

Publicerad av Kokusai Rentai (CWI Japan) Carl Simmons

Plats: Japan Tema: Antikapitalistiska protester, Världsekonomin, Politiska frågor, Arbetarkamp

Shinzo Abe och hans så kallade ”Abenomics” har inneburit konstanta attacker mot arbetares levnadsstandard. (foto: Presidencia de la República Mexicana / Flickr CC)
Shinzo Abe och hans så kallade ”Abenomics” har inneburit konstanta attacker mot arbetares levnadsstandard. (foto: Presidencia de la República Mexicana / Flickr CC)

I år blev Shinzo Abe den premiärminister som har suttit längst på posten under de senaste fyra årtiondena. Hans parti, Liberaldemokratiska partiet (LDP), har återtagit sitt försprång i opinionsmätningarna trots de enorma demonstrationerna som genomfördes ifjol mot de nya säkerhets- och krigslagar som tillåter japansk militär att strida utomlands för första gången på 70 år. Helt klart var en majoritet av befolkningen emot dessa lagar.

Den här tillfälliga stabiliseringen har varit möjlig på grund av dels oppositionens svaghet och dels av att den ekonomiska politikens (den så kallade Abenomics) misslyckande ännu inte har blivit uppenbar för majoriteten av befolkningen. Men troligen handlar det bara om en kort nådatid för regeringen. Bakom den ytliga bilden av politisk och social stabilitet står den japanska kapitalismen inför en enorm kris.
Japans reala ekonomiska tillväxt har legat under en procent per år i genomsnitt sedan år 1990. Det som började som ”det förlorade årtiondet” har nu blivit till ”de förlorade 20 åren”. Omfattningen av denna nedgång framgick av ett kort inslag i det rikstäckande TV-bolaget NHK:s sändningar strax före nyår. Där framgick det att Japan hade sjunkit ned till tjugonde plats i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD:s lista över länderna med högst BNP per person. Så långt ned på listan har Japan inte varit sedan år 1970.

Ovanpå denna långsamma ekonomiska nedgång minskar Japans befolkning i snabb takt. En rapport som regeringen finansierade varnade för att Japans befolkning kommer att minska från 127 till omkring 87 miljoner människor fram till år 2060. Av dessa kommer 40 procent att vara 65 år eller äldre.
Känslan av kris och av att landet befinner sig i utförsbacke förstärks av att Kina har utvecklats till en ledande världsmakt, både ekonomiskt och militärt. Därmed har landet blivit en rival till Japan.  Dessutom rapporteras det om den kinesiska militära uppbyggnaden, och det gäller särskilt för marinen.
Det är denna känsla av kris som har underblåst stödet för Abe och hans nationalism. Det märks också i LDP:s förändrade karaktär. Tidigare dominerades partiet av olika maktgrupper som stödde enskilda medlemmar i Diet (det japanska parlamentet). De delade ut pengar till byggprojekt och turades om att sitta på olika poster i regeringen och posten som premiärminister. Skillnader i politisk uppfattning kom ofta i andra hand.
Idag domineras partiet av det mystiska Nippon Kaigi (japanska konferensen). Abe fungerar som en rådgivare för denna grupp. Denna högerfalang inom LDP uppges nu ha stöd av mer än en tredjedel av Diets ledamöter och en majoritet av ledamöterna i Abes regering.

Abe stöder personligen denna högerinriktade och reaktionära ideologi. Samtidigt är han medveten om att det idag inte finns stöd i det japanska samhället för att vrida tillbaka klockan och inskränka de demokratiska rättigheterna. Att lagen om ”skydd för säkerheten” har antagits, försöken att tysta oppositionen genom att trakassera media och när de nya säkerhets- och krigslagarna har antagits oroar delar av befolkningen. Viktigast är att ett ungdomsskikt har väckts till politisk aktivitet. Även om proteströrelsen mot säkerhets- och krigslagarna har avstannat har den haft effekter på samhället.
Inför valet i juli kommer Abe att understryka att oppositionen inte har något alternativ till Abenomics.
Den första effekten av regeringens ”kvantitativa lättnader” var att de stora företagens vinster ökade. Trettio  procent av de största företagen på Tokyobörsen redovisade rekordvinster under år 2014. Det var den högsta siffran sedan år 2006 när det var 36 procent.
Det i sin tur ledde till ökat självförtroendet inom det så kallade näringslivet. Fram till störtdykningen kring nyår hade Tokyobörsen stigit till den högsta nivån på 16 år. Värdet hade då fördubblats sedan Abe kom till makten. De redan rika tjänade mest på detta. Antalet personer som tjänar mer än 500 miljoner yen per år (cirka 38 miljoner kronor) har ökat från 578 till 1 515 mellan åren 2010 och 2013.
De ökade vinsterna har främst uppstått genom att Abes politik har lett till att värdet på yenen har fallit. Trots detta uppvisar Japan idag ett ganska stort underskott i handelsbalansen. Yenens sjunkande värde har ökat bilindustrins och andra större exportindustriers försäljning. Men viktigast för de ökade vinsterna har varit vinsthemtagningar av japanska företag med verksamhet i utlandet. Att de större företagen sitter på mer kontanter är i sig själv inte tillräckligt för att återhämtningen ska fortsätta. För att detta ska hända måste vinsterna återinvesteras.
I slutet av förra året förmanade Abe och centralbanken Bank of Japans ordförande Kuroda den största näringslivsorganisationen Keidaren att de borde öka sina investeringar. Men de lät sig inte övertygas när Kuroda sade att ”Lyckan står den djärve bi.” När den inhemska marknaden stagnerar och tillväxten i Kina avtar ville de veta var den ökade försäljningen ska komma ifrån. Även om det skulle finnas en marknad för en ökad mängd varor är frågan varför företagen ska investera i produktionsökningar i Japan? Yenfallet har inte påverkat trenden att produktion har flyttats utomlands.

Samtidigt som man uppmanade till ökade investeringar vädjade banken också till direktörerna om att de skulle höja de anställdas löner. Ironiskt nog har Bank of Japans chef Kuroda till och med kritiserat konservativa fackföreningar för att inte trycka på tillräckligt hårt för att driva igenom löneökningar!
Misslyckandet för Abenomics kan lastas på de företagsanknutna fackföreningarna som en gång hyllades som en viktig förklaring till den japanska kapitalismens framgång. Genomsnittslönen har stigit något, men den har inte följt med inflationstakten. Även de företag som har höjt lönerna har ofta gjort detta i form av höjda bonusar.
Abes och Kurodas plan var ursprungligen att sikta på två procents inflation. De trodde att detta skulle tvinga företag och konsumenter att börja spendera för att inte se sina tillgångar förlora i värde. Men trots två år av kvantitativa lättnader och en massiv ökning av penningmängden har inflationen i genomsnitt legat på ynkliga 0,2 procent sedan i juli 2015. Det är långt ifrån regeringens mål.
Ett resultat av den expansiva ekonomiska politiken är att statsskulden har stigit till 225 procent av BNP, den högsta nivån inom OECD. Regeringen har kunnat hantera skulderna eftersom räntorna har varit låga. Risken är att räntor kommer att följa med om inflationen börjar stiga och därmed utlösa en skuldkris. Ekonomin undvek nätt och jämnt att gå in i en recession under det tredje kvartalet – återhämtningen är allt annat än stabil. Det verkliga resultatet av Abenomics är en matt och föga imponerande återhämtning i kombination med fortsatta attacker på arbetarnas levnadsstandard.

Den tredje beståndsdelen i Abenomics skulle bli ”strukturella reformer”, en förskönande omskrivning för att det skulle bli lättare för arbetsgivare att sparka anställda. Systemet med ”livstidsanställningar”, som en gång sågs som själva fundamentet för den sociala stabiliteten, har urholkats betydligt. År 1985 utgjorde heltidsanställda med fasta anställningar 85 procent av arbetskraften. Den siffran har minskat till 60 procent idag. Den senaste omgången av uppmjukningar i reglerna kring inhyrd personal gör att denna trend kommer att bestå.
Ökningen av antalet osäkra anställningar har också lett till en kraftig ökning av fattigdomen.
Japan kan när som helst kastas in i ännu en deflationsspiral – av sjunkande priser, löner, vinster och att skulden stiger i värde.
Den viktigaste tillgången för Abe är oppositionens svaghet. Det största oppositionspartiet Demokratiska partiet (DPJ) är ett hopkok av avhoppare från LDP och delar av det före detta socialdemokratiska partiet, i första hand dess högerflygel. Detta parti har stöd av den största och mest konservativa av de fackliga federationerna, Rengo.

DPJ-regeringen, som styrde mellan åren 2009 och 2012, genomförde en än mer renlärig form av nyliberal politik än Abe. Den förrådde sina anhängare genom att höja momsen, något man lovade att inte göra i sin valpropaganda. Bland dess parlamentsledamöter finns det de som besöker Yasukunihelgedomen där några av de svåraste krigsförbrytarna från andra världskriget hyllas. Platsen har länge kopplats till den extrema högern i Japan.
Partiet har nyligen enats om ett gemensamt program med det nyliberala Ishinpartiet, där bland annat krav på en 20-procentig minskning av utgifterna för de offentliganställdas löner ingick. Detta är krav som drivs av ett parti som stöds av stora offentligfack som kommunalarbetarförbundet och det japanska lärarfacket!

Till vänster finns Socialdemokratiska partiet, en efterföljare till Japans socialistparti, som är en skugga av sitt forna jag. En gång var detta de japanska arbetarnas massparti. Idag har partiet bara en stark ställning på Okinawa och kommer inte ens att ha kandidater i alla större valkretsar i nästa val.
Det japanska kommunistpartiet (JCP) är det enda vänsterpartiet som förmår att samla ett ansenligt väljarstöd på riksplanet. Partiet har gått framåt i opinionsmätningarna och i valen som hölls under förra året. Men samtidigt som stödet för partiet har ökat åldras medlemmarna i snabb takt. Många arbetare och fackliga aktivister som tidigare stödde SDP hyser en misstro mot partiet. Även om de kanske kommer att rösta på JCP, i brist på något annat alternativ, ser de det inte som sitt parti.
JCP skjuter bort tanken på socialism till en avlägsen framtid. I sitt program säger partiet: ”En förändring som behövs i det japanska samhället är en demokratisk revolution, snarare än en socialistisk revolution.” Det anser fortfarande inte att Japan är en av de stora imperialistiska makterna eller att landet har uppnått nationell självständighet gentemot USA.
Under den senaste tiden har partiet gjort en viktig förändring av sin taktik. Tidigare har det inte varit berett att samarbeta med någon annan organisation. Det har haft en egen facklig federation och andra organisationer som står under partiets kontroll. Men uppgången för högerpopulistiska krafter som kräver en författningsändring, som Hashimotos Osaka Ishin no Kai, liksom Abe på riksnivå, har förändrat partiets hållning.

Den appell som flera organisationer gjorde för bildandet av en bred oppositionsallians för att stoppa Abe har fått gensvar. Bland dessa organisationer finns ungdomsorganisationen SEALD (Student Emergency Action for Liberal Democracy) som  spelade en viktig roll i proteströrelsen mot säkerhets- och krigslagarna, som tillsammans med fyra andra medborgarorganisationer har manat  oppositionspartierna till att enas kring gemensamma kandidater i enmansvalkretsar och teckna överenskommelser med dessa kandidater om att de ska kräva att säkerhetslagarna skrotas. De har också uppmanat andra medborgarrörelser att ansluta sig till dessa krav.
Samtidigt som det är en progressiv idé att politiken inte kan överlämnas till ledamöter i Diet och byråkrater, och att det är ungdomar och vanliga medborgare som måste engagera sig, kommer denna strategi inte att bli framgångsrik.
Ett test för denna hållnings bärkraft kom i  borgmästar- och guvernörsvalen i Osaka, som är den största staden i västra Japan, i november ifjol. Oppositionspartierna, inklusive LDP:s lokalavdelning, gick ihop mot Ishin no Kais kandidater.
Ishins förslag om förändringar av det lokala styret i Osaka hade strax dessförinnan röstats ned i en folkomröstning. Trots detta vann deras kandidater en jordskredsseger. Istället för att föra fram sin egen politik kunde Ishin använda de vaga högerpopulistiska fraserna från de andra partierna för att visa att de hade gått samman för att förhindra förändringar. De kunde utnyttja det faktum att deras motståndare inte var eniga om en gemensam politik.

Det är förståeligt att aktivister vill göra valen till överhuset till en folkomröstning om Abes förändringar av säkerhets- och krigslagar. Men det kommer inte att gå hem hos de delar av samhället, inte minst de fattiga, för vilka de ekonomiska frågorna är det som oroar. Aktivisternas hållning skulle innebära ett stöd till kandidater som står för en nyliberal ekonomisk politik och försämringar av levnadsstandarden, till exempel minskningen av anslagen till offentliganställdas löner med 20 procent.
Istället för att kräva att oppositionen enas skulle det behövas en allians av medborgargrupper, kamp­inriktade fackföreningar och vänsterpartier kring ett program som är inriktat på kamp. Det skulle kunna erbjuda en väg framåt för alla som är missnöjda med samhällsutvecklingen. Ett sådant program skulle innehålla krav på att sekretesslagarna och säkerhetslagarna ska skrotas. Det skulle också gå emot Abes planer på författningsförändringar och de amerikanska militärbaserna på Okinawa.
Det skulle också innehålla ett motstånd mot kärnkraften och den nuvarande energipolitiken, som innebär ett hot om miljöförstöring. Vidare skulle det också ingå ett program av ekonomiska krav på förbättringar för arbetare och de fattiga, med krav på en minimilön på 1 500 yen (113 kronor) i timmen, fasta jobb för de som är anställda på tillfälliga kontrakt och en förändring av sjukförsäkringen så att den täcker 100 procent av kostnaderna.
I detta program skulle det också ingå krav på jämställdhet och motstånd mot LDP och Nishon Kaigis reaktionära attityder mot kvinnor.
En sådan allians skulle, om den blev verklighet, lägga grunden för ett nytt vänsterparti. Det skulle utgöra ett verkligt socialistiskt alternativ till kapitalismen, ett system som i den epok vi är inne i leder till inskränkningar av demokratiska rättigheter, diskriminering, miljöförstöring och krig.