DN stigmatiserar förorten

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Bostäder, Inrikespolitik, Infrastruktur, Klassklyftor

Förorten har slitits sönder av högerpolitik och attacker på levnadsstandard, men istället spär DN på gamla myter. (foto: Natalia Medina)
Förorten har slitits sönder av högerpolitik och attacker på levnadsstandard, men istället spär DN på gamla myter.

”Normalisera förorten” lyder rubriken på förra fredagens huvudledare i Dagens Nyheter (DN), som i själva verket bara bidrar till grov stigmatisering och som enda krav utmynnar i ett rop på en kraftsamling för fortsatta, ökade och långsiktiga polisinsatser. Blir krav på undantagstillstånd nästa steg, kan man undra?

Efter att ha refererat till 30 fall av stenkastning mot polis i Rinkeby bara i år, utsatta områdens ökade otrygghet i spåren på flera fall av skjutningar och ett bortjagat tv-team från norska NRK i Husby som har tagit dit en flyktingkritisk ekonom är krav på fler och tuffare poliser det enda landets ledande så kallat liberala tidning har att säga. Där både börjar och slutar åtgärdslistan från en tidning som sällan sätter sin fot i våra förorter eller nedlåter sig till att berätta om den envisa kamp mot den snabbt växande segregationen och dess konsekvenser som där förs bland de boende själva.

DN:s ledare kopplar också ihop allt detta med en homosexuell mans berättelse från förra året om en hårdnande attityd mot honom och hans pojkvän i Husby och med vad DN presenterar som ett stort antal kvinnors beskrivning av ”vad som kallats ett förorts-kalifat med ökande kontroller och begränsning av kvinnors frihet”.
 Så här lyder DN:s egen miserabla karikatyr av verkligheten:  ”Med andra ord: Religiösa fundamentalister och kriminella skapar världar dit meningen är att resten av samhället inte ska nå. Poliser och journalister jagas bort, egna lagar råda. Varför har vi låtit detta hända? Varför har vi varit så toleranta mot dem som velat skapa laglösa parallellsamhällen i svenska bostadsområden?”
Och vad är DN:s svar? Jo, att ”en stor del av förklaringen” är en ”missriktad maktanalys” hos stora delar av vänstern, som inte kan se ”strukturellt underordnade” människor som förtryckare: ”Av rädsla för att stigmatisera invandrare, främst muslimer, har man sett mellan fingrarna med förhållanden som aldrig skulle ha accepterats i en annan kontext”.

Chockterapin mot den så kallade flyktingkrisen, det vill säga inte den som har drabbat dem som flyr, utan i mottagandet, har uppenbarligen nått ett sådant lågvattenmärke att till och med DN nu sällar sig till samma sorts osakliga drev mot förorterna som mycket starkt påminner om rasisternas.
Som aktiva i flera av de utpekade förorterna vågar Offensiv påstå att de föreställningar om ”förorts­kalifat” av religiösa fundamentalister som även DN anammat är så grovt överdrivna att tidningen tappar sin trovärdighet.
Visst kan det här och där finnas fickor av fundamentalistisk radikalisering, men detta är i till exempel det utpekade Husby en mycket liten minoritet.
Bland de lokalt aktiva i kampen mot droger och kriminalitet och för en bättre och gemensam framtid med jobb, välfärd och ökad trygghet är troende muslimer väl representerade, även kvinnor. Detsamma gäller bland nattvandrande föräldrar. När Husby skakades av kravaller för tre år sedan var det inte polisen, utan de boende som lyckades sätta stopp för dem och bland dem många av den lokala moskéns besökare.

Att kvinnors frigörelse i genomsnitt har nått längre i Sverige än vad den i genomsnitt har gjort i flera av de länder i Västasien och Nordafrika som många av de nyanlända har tvingats fly ifrån är dessvärre givet, vilket givetvis gör detta till en ännu viktigare fråga för förortens socialister och feminister. Förekomsten av så kallat hedersrelaterad kontroll och våld riktat mot främst flickor och kvinnor är ett verkligt faktum som kräver särskild uppmärksamhet, samtidigt som varje riktigt initiativ till jämställd och enad kamp för jobb, välfärd, bra boende, mötesplatser och ett bättre liv också är framsteg för kvinnors frigörelse.
Men att drogrelaterad kriminalitet, oacceptabel stenkastning mot polis och i vissa fall till och med mot brandkår liksom en i viss grad ökad religiös radikalisering och kontroll av kvinnor är en konsekvens av arbetslöshet och fattigdom är inget DN vill erkänna. Och än mindre att detta i hög grad är en konsekvens av att Sverige och storstäder som Stockholm idag slits isär av de ökande klassklyftor och den tilltagande segregering som sker i spåren av två och ett halvt decennium av den nyliberala högerpolitikens nedskärningar och omfördelning från fattiga till rika. Det är också en politik som i allt väsentligt har applåderats och drivits på av DN självt.
DN nämner helt kort och bara i förbigående att ”beslutsfattare av alla politiska kulörer skyllt på sociala faktorer”, men ”gjort för lite för att bryta dem”.
Företagare i utsatta områden har enligt DN ”hunsats och jagats bort av brottslingar, skolorna har utarmats”. Men om detta har DN inget annat alls att säga annat än att ”det är tveksamt att betrakta kriminella småpåvar som kastar sten, jagar bort människor och hetsar mot kvinnor, homosexuella och judar som ’offer’”.

Det är fler av Rinkebys småföretagare som har jagats bort från Rinkeby av en brottslig politik än av den sorts brottslingar DN beskriver. Och brotten består av den nedmontering av offentlig service och utflyttning av kommunala jobb som berövat dem en viktig del av kund­underlaget och utförsäljningen av centrum till rövarna bakom Boultbee som chockhöjde hyrorna till nivåer som de inte längre klarade av.
Viktigare än någonsin är att förorternas folk själva kan sätta tonen i en ny och jämställd kamp för riktiga jobb, likvärdig skola, bostad, klimat­omställning och social utveckling mot den sorts skillnadernas politik som leder till våld och kriminalitet.