Frankrike: ”Generalstrejk – svaret till regeringen”

Publicerad av Gauche Révolutionnaire

Plats: Frankrike Tema: Antikapitalistiska protester, Facklig kamp, Arbetarkamp, Klassklyftor, Repression

Ett kokande missnöje med regeringens arbetarfientliga politik råder i Frankrike. (foto: )
Ett kokande missnöje med regeringens arbetarfientliga politik råder i Frankrike. (foto: )

Med beslutet att driva igenom den nya arbetsmarknadslagen (El Khomri-lagen, efter arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri) med hjälp av av en specialparagraf i konstitutionen (49-3) har regeringen spelat ut sitt sista kort. President François Hollandes och premiärminister Manuel Valls regering står utan folkligt stöd. I skydd av kravallpolisen (CRS) försöker man dock regera vidare med intensifierad repression och hot mot strejkerna och blockaderna.
Kravet på generalstrejk växer.

Genom att använda sig av specialparagrafen 49-3, vilken ger regeringar med osäker majoritet i nationalförsamlingen en möjlighet att kuppa igenom sina lagförslag utan votering, har den ”demokratiska fasaden” spruckit.
Premiärminister Valls uppträder nu som hälften fanatiker och hälften arbetsgivarnas betalda dräng. Han tycks hellre föredra kaos än visa åtminstone ett minimum av respekt för demokratiska fri- och rättigheter. Hela 70 procent av befolkningen är emot den nya lagen.

I El Khomri-lagen finns allt som MEDEF (Frankrikes motsvarighet till Svenskt Näringsliv) och högerregeringar, som den nuvarande ”socialist”regeringen, länge har önskat genomföra. Det är en lag som riktas mot såväl de som nu har jobb som dagens arbetslösa och morgondagens generation av arbetare. Lagen skapar en permanent otrygghet och osäkerhet på arbetsplatserna samt ger arbetsgivarna ”rätt” att genomföra försämringar i flexibilitetens namn.
Övertidsersättningen sänks och arbetsgivarna behöver bara gå via lokala förhandlingar för att förlänga arbetsdagen och minska antalet semesterdagar. De så kallade korrigeringar som regeringen har gjort, som exempelvis att man har dragit tillbaka förslaget om en extra skatt på tidsbegränsade anställningar (CDD), har gjorts för att blidka  MEDEF.
Allt i lagen syftar till att öka utsugningen av arbetskraften och stärka arbetsgivarnas och direktörernas ställning.
Lagen utgör en social kontrarevolution. Det är också så som många arbetare och unga ser lagen och häri finns förklaringen till den protestvåg som inleddes den 9 mars. Det gäller nu att försöka hitta sätt att dra in fler i aktiv handling. Det enda som skrämmer regeringen, arbetsgivarna, aktieägarna och den press de förfogar över är en generalstrejk – en massrörelse som i maj 1968 och juni 1936.  En utvidgad och upptrappad kamp är nyckeln till framgång. Trots regeringens propagandakrig mot strejkerna vid oljeraffinaderier och medias alarmistiska rapporter om att alla benstationer snart står torra har de strejkandes blockader fått ett starkt stöd.

Strejkerna vid landets oljeraffinaderier och i hamnarna markerar en ny avgörande vändning. Till skillnad från blockader av ”utomstående”, som aldrig slår särskilt hårt om det inte sker i masskala, kan arbetarna genom sina blockader stoppa produktion och distribution, vilket nu sker. Blockaderna av vägarna till och från hamnar och  raffinaderier har gett ännu ett exempel på den styrka som arbetarna har om man agerar beslutsamt.
Knappt hade lastbilschaufförerna påbörjat sina blockader innan regeringen aviserade att de inte skulle omfattas av den sänkning av arbetstidsersättningen som ska gälla för andra arbetare. Det visar inte bara på att regeringen är svag och ger efter om den sätts under tillräckligt kraftigt tryck, utan också att lagen verkliga syfte är att pressa löner och villkor. Och i tisdags, den 31 maj, utvidgades de pågående strejkerna inom civilflyget, järnvägen och hamnarna.
Strejkerna behöver dock samordnas och spridas till handeln, tillverkningsindustri och andra delar av ekonomin.
Den planerade aktionsdagen med strejker och demonstrationer den 14 juni kan kanske upplevas som allt för långt borta av de som har deltagit i kampen sedan starten i början av mars, men genom fortsatt stödarbete till de pågående strejkerna och organiserande av nya strejker kan vi utvidga och bredda kamprörelsen. Det i sin tur kan skapa förutsättningar för att göra aktionsdagen den 14 juni till ny höjdpunkt i kampen med hundratusentals på Paris gator och där regeringen är måltavlan.
Vi behöver omedelbart organisera upp demokratiska forum som ger utrymme för att fler kan delta i kollektiva diskussioner om hur vi kan binda samman de olika strejkerna och aktionerna till en gemensam kampfront.

Demokratiska aktionskommittéer med början i stormöten som förenar alla som kämpar; de strejkande, fackföreningar, ungdomen, Nuit Debout (ungefär ”stå upp”/”på fötterna hela natten”)-aktivister och andra, krävs för att utveckla och ena kampen. Dessa stormötesförsamlingar  skulle ge utrymme för breda diskussioner om hur vi kan gå vidare och bygga den demokratiska strukturen – lokalt, regionalt och på riksplanet – som krävs för att ta kampen till en ny nivå och som kan engagera fler än vad fack och andra organisationer ensamma kan göra.
Det i sin tur möjliggör att dra in icke-organiserade arbetare (den fackliga organisationsgraden är nu nere på 8 procent i Frankrike/ Offensivs red) och framförallt de unga.
Kampen behöver ta tillvara allas energi, stridsvilja och solidaritet. Vidare måste vi organisera upp stödarbetet och insamlingarna till de lågavlönade, ensamstående och de som redan har varit ute i strejk en längre tid om de ska ha möjlighet att fortsätta sin kamp.

Den 14 juni kommer en planerad aktionsdag med strejker och demonstrationer att äga rum i landet, men kravet på en generalstrejk växer.

Den 14 juni kommer en planerad aktionsdag med strejker och demonstrationer att äga rum i landet, men kravet på en generalstrejk växer.


Ännu återstår att bereda den väg som både ger utlopp för all den ilska som har ackumulerats och som reser uppgiften att besegra regeringens hela högerpolitik.
”Hur ska det gå till?” är en fråga som varje strejkande och aktivist ställer sig. Stormöten och aktionskommittéer kan utveckla diskussionen om vilka steg som behöver tas, i likhet med vad Nuit Debout-rörelsen till en viss del redan har gjort.  
På Nuit Debouts samlingar, som har tagit formen av återkommande stormöten på offentliga platser, har inte bara unga, utan även fackligt aktiva och pensionärer, kommit samman för att diskutera vad som är orsakerna till problemen och vad man kan göra för att förändra dagens samhälle.
Många av diskussionerna har handlat om hur man i grunden kan förändra samhället och avskaffa kapitalismen. De fackliga ledarna har dock inte deltagit, även om CGT-ledaren Philippe Martinez i efterhand har uttalat sitt stöd (CGT är den största fackliga centralorganisationen). Om de fackliga ledarna deltagit skulle det naturligtvis vara lättare att idag säga: ”Vi står eniga – låt oss nu samlas i en generalstrejk”. Att dessutom framskjutna Nuit Debout-individer har hävdat ”att vi ställer inga krav” har heller inte bidragit till att ena kampen.

Men Nuit Debout-rörelsen och de kollektiva blockaderna har förenat ungdomen och arbetare från olika arbetsplatser. Det är på detta sätt vi kan gå vidare och ta upp kampen för 32-timmars arbetsvecka, verkliga jobbsatsningar, höjda löner och ett slut på uppsägningar och avskedanden. På så sätt ger vi också ett politisk svar till den politik som topparna har förenats bakom, från ”socialist”-regeringen till Front National och som bara går ut på att gynna de rika.
Vad som saknas är en politisk och social opposition som kan utmana regeringen och den makt­arrogans som Hollande, Valls och andra ministrar tävlar om att personifiera.
Samtidigt som det brådskar att trappa upp kampen  blir uppgiften att bygga ett nytt parti för arbetare och ungdomar som tar strid för att avskaffa kapitalismen allt mer brännande. Ett sådant parti kommer inte slösa bort tid genom att försöka kohandla med det regerande ”Socialist”partiet PS eller något av de andra etablerade partierna, utan kommer att på samhällets alla nivåer vara en försvarare av arbetarnas, vanliga människors, intressen.
Ett sådant parti skulle vara demokratiskt och fritt från pampar. Det skulle bidra till att bygga upp kampen, men framförallt se som sin uppgift att förena alla de som har fått nog av det här systemet och vill göra mer än att bara stå emot: att bli med i en organiserad kamp för att verkligen förändra samhället och avskaffa kapitalismen.

En generalstrejk är i huvudsak politisk eftersom den säger: ”Vi har fått nog – vi accepterar inte längre att leva så här”. Och om vi inte vill leva så här måste vi naturligt förpassa El Khamri-lagen till papperskorgen. Vi måste också se till att förändra maktbalansen på arbetsplatserna och bli av med alla bossar som agerar som diktatorer på arbetsplatserna. Vi behöver ta sikte mot att forma en regering av och för arbetare och unga. Kampen för en arbetarregering bör från och med nu alltid finnas med på dagordningen.  
Detta har varit Gauche Révolutionnaires (CWI i Frankrike) uppfattning allt sedan kampen inleddes den 9 mars.  
Det är inte endast viljan att försvara arbetsrätten och arbetsvillkor som sedan dess har hållit kampviljan uppe. De tre månaderna långa protesterna är också mer än bara ett uttryck för den frustration som många känner över de fackliga ledarnas vacklan; Kampen är en följd av den ilska som finns mot dagens ordning och början till en revolt mot hela systemet. Det är en revolt mot den ordning som säger ”arbeta, shoppa och håll käften” och en önskan att markera detta genom att gå ut i generalstrejk.

Det är hög tid att gå till problemets kärna – kapitalistklassens ”demokratiska diktatur” som framträder så tydligt i regeringens användande av konstitutionens specialparagraf 49-3 för att driva igenom El Khomri-lagen.
Frankrike styrs av de superrika som äger produktionsmedlen och därmed bestämmer produktion och distribution. För att skapa ett verkligt demokratiskt samhälle måste den privata äganderätten av storföretag, banker och stora tillgångar upphävas och kapitalisternas rikedomar bli samhällsegendom genom ett förstatligande av ekonomins avgörande delar under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Det skulle göra det möjligt att demokratiskt planera ekonomin i enlighet efter behoven. Att bygga ett samhälle fritt från klassförtryck, rasism och krig är vad den demokratiska socialismen handlar om.  
Idag ökar klassklyftorna snabbt och med den nya arbetsmarknadslagen kommer ojämlikheten att öka än snabbare. Men kampen mot denna lag visar att det finns miljontals av oss som inte längre är beredda att låta sig styras av en  handfull superrika för vilka vinsten är kung. Denna ilska och revolt måste bli organiserad och samlas i ett massarbetarparti som ser sin uppgift att förbereda den revolutionära socialistiska kamp som behövs för att avskaffa kapitalismen och forma ett nytt samhälle byggt på rättvisa, medmänsklighet och tolerans.