Alliansen: Polisstat i Husby?

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Husby Tema: Bostäder, Infrastruktur, Klassklyftor

Fler poliser och strängare straff snarare än social upprustning vill Alliansen se. (foto: Arne Johansson)
Fler poliser och strängare straff snarare än social upprustning vill Alliansen se.

Det är uppenbart att chockterapin mot flyktingar nu följs av en liknande chockterapi med en helt ny nivå av stigmatiseringen av utsatta förorter som Husby. Det var den första tanke som slog mig när jag i torsdags morse den 26 maj på väg hemifrån till tunnelbanan vid Husby C stötte på ett stort uppbåd av uniformerade poliser, civilklädda säkerhetspoliser med öronsnäckor i örat, mediafolk och mitt i smeten Alliansens alla fyra partiledare.

Inga som helst försök till kontakt togs med boende eller förbipasserande husbybor på torget.  Jag lyckades ta en bild med mobilkameran, men någon möjlighet att komma fram för att höra vad Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Jan Björklund och Ebba Busch Thor hade att säga till mediauppbådet fanns inte. ”Från dem har vi inget annat att vänta än fler poliser, stigmatisering och diskriminerande ’lösningar’”, gissade jag därför i ett inlägg på Facebook på väg därifrån.
Och mycket riktigt handlade det just om den hittills mest cyniska teaterföreställning vi har sett för samlade krav från Alliansen på fler poliser och hårda tag mot förorternas stenkastande ungdomar.
– Vi är här för att träffa poliser och få en verklighetsbild av deras vardag, förklarade Centerledaren Annie Lööf enligt TT och tillade att det är viktigt för Alliansen att se vad utsatthet i problemområden kan innebära.
Jan Björklund sade sig visserligen på TT:s frågor inse att det också behövs förebyggande åtgärder och arbete för att jobben ska bli fler, men hade inte ett enda sådant förslag att komma med. Fokus låg uteslutande på polisiära metoder.

Någon dialog med de boende, eller ens med de poliser som snällt hade gått med på att delta i rollen som statister i Alliansens PR-jippo, var det som sagt inte fråga om. Och kravlistan var redan i förväg klappad och klar: 2 000 fler poliser och strängare straff för drygt två miljarder kronor extra fram till år 2020. Punkt slut.
Av de två miljarderna ska 1,7 miljarder gå till minst 2 000 fler poliser. 100 miljoner per år ska gå till fler civilanställda i polisen. De föreslår också skärpta straff för ”angrepp på väsentliga samhällsfunktioner och hindrande av utryckning” och att våld mot tjänsteman bör vara ett eget brott som ger minst sex månaders fängelse samt att en ny brottsrubricering bör införas – våld mot alarmeringspersonal.
Och när anden väl är ute ur flaskan lär kraven på hårdhandskar och brutalisering inte stanna vid fler poliser och strängare straff. Nya vapen som elpistoler, gummikulor och vattenkanoner diskuteras friskt, liksom bepansrade bilar och bättre kravallutrustad polis. Även om den moderata landstingspolitikern Arin Karapet hittills är ensam bland etablerade politiker om krav på utegångsförbud efter klockan 21 på kvällen i förorter som Husby ekar sociala medias bruna sidor av sådana krav.

”Usel idé att skjuta på unga i förorten”, varnar en ledare i Aftonbladet hittills ganska isolerat i stora medier. Även det borgerliga samhällets viktigaste mediejätte DN ägnade för ett par veckor sedan huvudledaren ”Normalisera förorten” till att teckna en grovt överdriven nidbild av vad de kallar ”laglösa parallellsamhällen i svenska bostadsområden”. Även den utmynnade i rop på en kraftsamling för ökade och långsiktiga polisinsatser.
Till saken hör att få är mer direkt ansvariga för den allt värre segregation som skapar utanförskap och social oro än Alliansens egna politiker i såväl tidigare regeringar som i landsting och kommuner, ivrigt understödda av nyliberala ekonomer och borgerliga ledarsidor.

På ett seminarium kallat Lärdomar Järva i Kista i förra veckan presenterade sociologen Jan-Erik Lind en del av sin grundliga forskning om det så kallade Järvalyftets turbulenta historia sedan Alliansen i Stadshuset år 2007-2008 försökte genomföra landets mest extrema gentrifieringsprojekt just i Husby, då stadsdelen skulle byggas om på ett sätt som skulle ha inneburit en folkfördrivning om inte vi boende hade rest oss i massivt motstånd. Om det dåvarande moderata ytterstadsborgarrådet Kristina Alvendal och arkitekten bakom skisserna fått igenom sina extrema planer skulle hälften av Svenska Bostäders hyreshus rivas och ersättas av nya parhus och låghus och det övriga beståndet renoveras till nyproduktionspriser.
Efter en viktig seger för den lokala proteströrelsen ersattes detta av ett något bantat, men ändå omfattande renoveringsprogram som har möjliggjort för de flesta att bo kvar, om än fattigare och mer trångbodda efter 24-procentiga hyreshöjningar.

Men av det sociala lyft som också utlovades hände motsatsen:
• Stadsdelsförvaltningarna i Husby och Rinkeby flyttades till Kista Science City.
• Dalhagsskolan, en av Husbys då två kommunala skolor, lades ned samtidigt som skolresultaten i förorternas skolor har rasat, åtföljt av ett stadigt växande utanförskap av ett skikt unga utan vare sig jobb eller ens behörighet till gymnasiet.
• Landstingets stora vårdcentral flyttades trots omfattande protester ut från Husby.
• Planer på att privatisera driften av Husbybadet stoppades till sist efter protester.
• Husby träff flyttades trots stora protester från sina ursprungliga stora lokaler till mindre ändamålsenliga i den nedlagda Husby krogs lokaler.
• Försök att bryta upp den lika trygga som populära trafiksepareringen genom att riva gångbroarna och höja gatorna stoppades till sist efter omfattande protester.

Till detta kommer konsekvenserna av en regeringspolitik som stadigt har omfördelat samhällets resurser från fattiga till rika genom att skatter på fastigheter, arv och förmögenheter har tagits bort och skatter på inkomster har sänkts uppifrån genom upprepade jobbskatteavdrag med mycket mera.
Om Alliansen vinner nästa val kommer segregeringen att befästas ytterligare genom att en upptrappad övervakning av polis åtföljs av en negativ särbehandling av nyanlända med en ny anställningsform med sämre lön och sämre sociala stödprogram, som lägre föräldrapenning med mera. Till detta kommer de kampanjer som kan väntas mot grovt överdrivna påståenden om förortskalifat. Även om det är Alliansens partier och media som sätter tonen bedriver dagens så kallat rödgröna minoritetsregering i stort sett samma politik.
Bakom det tvärstopp som nu sker för flyktingar står både Stefan Löfven och alla dennes socialdemokratiska och miljöpartistiska statsråd, som även de är beredda att diskutera en negativ särbehandling av nyanländas välfärdstjänster. Samtidigt kommer polisens förtroende i förorterna att ta obotlig skada av den roll de kommer att tilldelas i att verkställa de 80 000 utvisningar som den socialdemokratiske justitieministern Anders Ygeman har talat om.

Tystnaden är kompakt inför Sveriges idag akuta behov att på 10-15 år både rusta upp och säkra en likvärdig skola, vård, kollektivtrafik och all välfärd och samtidigt sjösätta ett massivt investeringsprogram för att bygga 700 000 nya bostäder och samtidigt renovera och klimatomställa miljonprogrammet, liksom alla offentliga byggnader, all tung industri och all infrastruktur. För att förverkliga detta skulle alla som kan och vill jobba behövas, inklusive alla nyanlända flyktingar och idag papperslösa.
Med en demokratiskt socialistisk regering som inleder en kamp för detta skulle stödet för SD och Alliansen minska, hopp och framtidstro växa i våra utsatta förorter, droghandel och kriminalitet tappa mark och behovet av polis minska.
Vad som nu krävs är att Rättvisepartiet Socialisterna och alla vi socialister och andra seriösa förkämpar för social rättvisa som lever i förorterna själva går samman bakom bestämda krav på en politik mot skillnadernas Sverige, som också kan knytas ihop med dem som borde vara våra naturliga allierade i de fackföreningar och miljö- och klimatrörelser samt sociala rörelser som har gemensamma intressen att ställa om landet till ett solidariskt och rättvist samhälle med anständiga inkomster och villkor i balans med naturen.