Spansk vänsterfront utmanar

Publicerad av Danny Byrne

Plats: Barcelona, Madrid Tema: Nya arbetarpartier

Förenade vänstern och Podemos har bildat en gemensam valallians. (foto: Wikimedia Commons)
Förenade vänstern och Podemos har bildat en gemensam valallians.

För två veckor sedan, inför det stundande omvalet, förändrades det politiska landskapet dramatiskt då Podemos och Izquierda Unida (IU, Förenade Vänstern) kom överens om att ha en gemensam vallista. För den spanska kapitalist­eliten, som såg nyvalet som en möjlighet att åter etablera tvåpartisystemets förlorade dominans, innebar det panik.

Det styrande högerpartiet PP och ex-socialdemokratiska PSOE hade räknat med att tvinga undan Podemos och IU genom att i vanlig ordning spendera valet käbblandes över det lilla som skiljer deras politik åt. Men plötsligt förenades istället ledare från bägge partierna i varningar om hotet från ”kommunismen”. Opinionsundersökningar de sista veckorna visade snart orsaken till denna desperata panik. ”Unidos Podemos” (tillsammans kan vi) har gått om PSOE i opinionsundersökningar och är nu i stånd att kämpa för att vinna i nyvalet.

Socialismo Revolucionario (CWI i Spanien) har konsekvent uppmanat till och arbetat för en enad kämpande front och en valallians bestående av vänstern, arbetarna och de sociala rörelserna för att uppnå en vänsterregering med ett socialistiskt program som kan få ett slut på åtstramningspolitiken. Kärnan och behovet av en sådan allians syntes i förra årets kommunalval när IU vann borgmästarplatser i Barcelona, Madrid och andra viktiga städer.

I decembervalet var det samman­lagda röstantalet för Podemos-stödda vallistor och IU vallistor fler än PSOE:s röster. Ett sådant resultat skulle redan då ha inneburit en möjlighet för vänstern att leda en ny regering. Emellertid bildades inte en sådan allians i det skedet.

Pablo Iglesias och andra ledare i Podemos hade kunnat rösta för en landsomfattande allians med IU, men insisterade istället på att IU skulle upplösas in i deras listor som ett villkor för en allians. Även delar av IU:s ledning försvarade den sekteristiska hållningen mot enighet av rädsla för att de skulle ”degraderas” till en biroll och att deras inflytelserika positioner, institutionella representation och politiska karriärer skulle äventyras.

Men efter decembervalets dödläge började olika faktorer skifta i riktning mot enighet. Podemos gick in i en kort period av kris, då ledningen var delad mellan att ingå i en koalition med PSOE eller högerpopulistiska Ciudadanos. Dessa inre splittringar, tillsammans med den  kontinuerliga processen av ”modernisering” av Podemos diskurs och program, resulterade i att stödet började sjunka till nivåer liknande de innan valuppsvinget i december. 

Å andra sidan genomgick IU (som i december vunnit nästan en miljon röster trots att de inte ställde upp i alla regioner) under sin nya mer stridslystna vänsterledare, Alberto Garzon, en imponerande återhämtning i opinionsundersökningar. Styrkeförhållandet mellan de två formationerna – med en tidigare så stark övervikt till förmån för Podemos och Iglesias – hade förändrats, och Iglesias hade både mer att vinna på enighet och potentiellt mer att frukta i att konkurrera med Garzon och IU.

I denna kontext förändrades Iglesias strategi radikalt, när fjolårets förutsättningar för enighet bleknande bort. En överenskommelse gjordes om att ställa upp med en gemensam vallista i hela Spanien, med både Podemos och IU representerade som organisationer.

Unidos Podemos ligger för närvarande på andra plats i opinionsmätningarna, cirka 5 procent bakom PP och 3 procent framför PSOE. Valkampanjen kan däremot visa sig bli extremt instabil. I synnerhet PSOE har all anledning att vara oroliga. Sin dramatiska nedgång till trots ser allmänheten fortfarande PSOE som det största oppositionspartiet, vilket var orsaken till att andraplaceringen i decembervalet var så oerhört viktig för dem. 

Men när de nu går in i en ny valkampanj där vänstern har ett försprång i opinionsundersökningarna kommer även ledningens mest effektiva argument – en ”taktikröst” för att stoppa PP – att vara mindre verkningsfull.

PP är också ett parti som befinner sig vid avgrundens rand och hålls endast ihop av att de sitter i regeringen. Den ena korruptionsskandalen efter den andra har avslöjats. För bara några veckor sedan tvingades industriminister José Manuel Soria att avgå när hans kopplingar till Panamadokumenten avslöjades samt alla hans lögner kring det. Ciudadanos, den högerpopulistiska motsvarigheten till Podemos som kombinerar högervriden pro-bosspolitik med en ren och fräsch korruptionsbekämpningsfasad, men som för tillfället är tillbakapressade, avvaktar i kulisserna och naggar redan på PP:s stöd.

Vi välkomnar bildandet av Unidos Podemos som kan bli ett verktyg i strävan mot en ny vänsterregering och en ny fas av klasskamp i Spanien. Det måste dock till mycket mer än bara en överenskommelse mellan slutna ledande kretsar. Det som behövs är istället en verkligt enad front av social och politisk kamp mot åtstramning och kapitalism. Förenade kommittéer och stormöten av aktivister och anhängare från alla vänsterpartier, fackföreningar och sociala rörelser bör bildas för att diskutera och besluta om alliansens strategi, program och vallistor.

IU har en viktig roll att spela i alliansen. Garzon, som har förskjutit balansen åt vänster i IU:s program och retorik, kritiserar Podemos från vänster och försvarar viktiga socialistiska krav som förstatligande av strategiska företag. Efter Syrizas och Tsipras svek i Grekland har han också börjat försvara behovet av att åtminstone ”förbereda sig för möjligheten” att bryta med den kapitalistiska euron och EU. Det skulle vara ett fruktansvärt misstag av Garzon och andra att tona ned vänsterretoriken under kampanjen och sluta kritisera högervridningen av Podemos ledning.

Den ändlösa kedjan av kriser som har drabbat den spanska kapitalismen pekar allt tydligare på behovet av ett systemskifte. Erfarenheterna av kamp under de senaste åren mot åtstramning, för demokratiska nationella rättigheter i Katalonien, mot vräkningar med mera, har mer och mer tydligt visat hur det kapitalistiska styret efter Francos fascistiska diktatur agerar som ett hinder för förverkligandet av de mest grundläggande rättigheterna och återhämtningen av levnadsstandarden. Erfarenheterna från Syrizas svek i Grekland är typexemplet.

Kampen för ett antikapitalistiskt, socialistiskt program inom Unidos Podemos som länkar samman kampen mot åtstramning med behovet av att förändra egendomsförhållandena och föra viktiga sektorer av ekonomin in under socialistisk, demokratisk och offentlig kontroll – en arbetarregering utifrån ekonomin och samhället – är den viktigaste uppgiften för tillfället. Detta inkluderar att argumentera för en stark oberoende vänster, mot åtstramningskoalitioner efter valet, och för en arbetarklass som grundar sig på sina egna styrkor och mobilisering för att uppnå sina krav. Kampuppropet för den revolutionära vänstern måste lyda: 

Nej till en spansk Tsipras! För en verkligt enad vänsterfront med ett socialistiskt program för ett uppbrott med kapitalismen! För en arbetarregering! ■