Arbetarfredskongressen 1916: ”Fred till varje pris”

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Historia, Marxism

De tre socialister som hölls ansvariga och åtalades efter Arbetarfredskongressen. (foto: )
De tre socialister som hölls ansvariga och åtalades efter Arbetarfredskongressen.

Det är i år 100 år sedan den stora så kallade Arbetarfredskongressen genomfördes i Stockholm den 18-19 mars 1916 på initiativ av det Socialdemokratiska ungdomsförbundet och solidaritetsrörelsen därefter för de dömda i högförräderimålet mot de tre som pekats ut som mest ansvariga.

Kongressen, som manade till kamp mot riskerna för att kungen Gustav V och den utomparlamentariska högerregering som han utsett efter ”borggårdskuppen” i februari 1914 skulle dra med Sverige i den ”modiga uppslutning på Tysklands sida” som de så kallade aktivisterna ville ha i det pågående världskriget, hade utmynnat i ett flammande manifest med rubriken ”Fred till varje pris”.
Att 265 delegater för ungdomsklubbar, arbetarkommuner, fackföreningar och Verdandiloger med 40 000 medlemmar hade deltagit och ställt sig bakom manifestet var en stark varning till makthavarna för masskamp och kommande revolution, som framkallade en lika rasande som skakad reaktion från såväl den aktivistiska högerpressen som kungens regering och domstolar.
”Då erfarenheten lärt, att de härskande klasserna och deras politiska organ i yttersta hand icke ryggar tillbaka för annat än den makt, folket kan sätta bakom sin fredsvilja, och att den parlamentariska kampen är otillräcklig för detta syfte, uttalar kongressen sig för nödvändigheten av, att förberedelser vidtas för organiserandet av en utomparlamentarisk massaktion till mötande av alla krigsplaner”, löd manifestets första stycke.

Som ett medel för detta talade manifestet om en omfattande, klokt förarbetad och organiserad storstrejk som även, om de härskande sätter sig till motvärn, ”kan komma att drivas över i en kamp av långt mer tillspetsad karaktär”. Skulle en svensk regering i strid med neutralitetspolitiken kasta landet i ett folkmördande krig, ”då kommer självklart alla förpliktelser mot en sådan styrelse att upphöra”.
Med Arbetarfredskongressen och denna appell utmanades också den parlamentariska borgfredspolitik i förhållande till Sveriges utomparlamentariska högerregering, som bedrevs av Hjalmar Branting och den socialdemokratiska partiledningen ända sedan krigsutbrottet 1914.
Med Arbetarfredskongressen, som genomfördes i samma anda som den internationella Zimmerwaldkonferensen för revolutionärt motstånd mot kriget den 5-8 september året innan, inleddes också den slutstrid inom det socialdemokratiska partiet som skulle leda till en fullbordad partisplittring i februari 1917. Från Branting till Lenin lyder också titeln på den intressanta memoarbok om perioden 1912-1917 som Zeth Höglund publicerade så sent som 1953.

Hur stor var risken för att Sverige skulle dras med i Första världskriget, och hur viktig var Socialdemokratiska ungdomsförbundets och den socialdemokratiska vänsterns roll för att förhindra detta?
Att arbetarrörelsen hade goda skäl att frukta för att även Sverige skulle dras in i ett kommande världskrig bekräftas av att Tyskland och Sverige redan under Arvid Lindmans högerregering 1910 hade inlett hemliga förhandlingar mellan ländernas generalstabschefer Helmuth von Moltke och Knut Bildt (Carl Bildts farfars far) om ett militärt samarbetsavtal riktat mot Ryssland.
Borgerlig splittring, den unga socialdemokratins snabba politiska comeback efter nederlaget i storstrejken 1909-10 och högerns valförlust i andrakammarsvalet 1911 bidrog till att dessa förhandlingar tills vidare ersattes av en till Tyskland välvillig och ”aktiv neutralitet”.
Högerns valnederlag, det växande stödet för de unga socialdemokraternas radikala antimilitarism och den nye liberale statsministern Karl Staaffs löfte att sänka försvarsutgifterna och skjuta upp ett beslutat bygge av en pansarbåt uppfattades dock som ett oacceptabelt dråpslag mot landets militärmakt.

Försvarsstabens svar blev att satsa på en massiv opinionsbildning, som blev upptakten till en ny reaktionär rörelse för militär upprustning och en ”aktiv” utrikespolitik, som stöddes av kung Gustav V och  med den kände upptäcktsresanden Sven Hedin som portalfigur.
Med stöd av rika och industrimagnater samt med benägen hjälp av militärer, högertidningar, präster och skollärare spreds också Hedins pamflett Ett varningsord 1912 gratis i en miljon exemplar till flertalet svenska hushåll. Det skedde parallellt med en insamling till den så kallade F-båten, som snart blev betald.
Trots eftergifter från Karl Staaffs regering och den socialdemokratiska partiledningen om både pensioner, tullfrågor och militärbudgeten trappades den aktivistiska kampanjen upp ytterligare med krav på utsträckt värnpliktstid och konspirationer för att med kungens stöd avsätta statsministern. Kulmen kom med Staaffs påtvingade avgång efter det så kallade Bondetåget den 6 februari 1914 där 30 000 personer från stad och land hade samlats på borggården för att lyssna till ett tal av kungen, som hade skrivits av Sven Hedin.

Mot den aktivistiska kampanjen stod framförallt det Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som vuxit till världens mest inflytelserika, och den socialdemokratiska vänster som samlades med detta som kärna. Vid deras sida stod också den gamle August Strindberg, som under den så kallade Strindbergsfejden hade gått till storms mot Karl XII-vurmen.
Rustningsaktivisternas bondetåg besvarades av den dåvarande vänstermajoriteten i Stockholms arbetarekommun med ett ännu större ”arbetartåg” på 50 000 deltagare den 8 februari 1914 i den dittills största arbetarmanifestationen i Sverige. Branting, som först hade varit emot ett arbetartåg, anpassade sig och ledde sedan tågets deputation till den av kungen desavouerade statsministern Staaff.

Striden fortsatte efter ”borggårdskuppen” mot aktivisterna och den icke parlamentariska högerregering (1914-1917), som hade utsetts av kungen och Sveriges storfinans, ledd av den nye statsministern Hjalmar Hammarskjöld och med bankiren K A Wallenberg som utrikesminister, redaren Dan Broström som sjöminister och godsägaren friherre Johan Beck-Friis som jordbruksminister. Bara under påsken 1914 arrangerade ungdomsförbundet i sprängfulla lokaler 400 antimilitaristiska möten och debatter.
Samtidigt spreds hundratusentals flygblad och broschyrer, med de unga socialdemokraterna Zeth Höglunds, Hannes Skölds och Fredrik Ströms antimilitaristiska handbok Det befästa fattighuset som bästsäljare.
Den unga vänstern kunde också stödja sig på att den socialistiska Andra internationalen (1889-1914) på snart sagt varje internationell kongress hade manat till oförsonlig kamp mot militarism och världskrig. I den allra sista av dessa, den stora extrakongress som inkallats till Basel 1912, uttalade Internationalen att det var en plikt för arbetarklassen att göra allt för att förhindra kriget och i parlamenten rösta emot alla rustningar och krigskrediter. Om kriget ändå kom ställdes uppgiften ”att uppvigla folkets breda lager och påskynda det kapitalistiska väldets fall”. ”Krig mot kriget” och ”på världskriget följer världsrevolutionen”, sammanfattade även den svenske partiledaren Hjalmar Branting parollerna från Baselkongressen 1912.
Det extraval som efter denna försvarsstrid och kungakupp hölls under våren slutade i princip oavgjort sedan både socialdemokraterna och högern hade gått fram, men utan att denna lyckades komma i närheten av en majoritet i andra kammaren.

Första världskriget kostade 11 miljoner människor livet och stoppades genom revolutioner som fällde tre kejsardömen.

Första världskriget kostade 11 miljoner människor livet och stoppades genom revolutioner som fällde tre kejsardömen.


Läget ändrades sedan på nytt när Första världskriget bröt ut i augusti 1914, Andra Internationalen hade brutit samman och Hjalmar Branting telegraferat sitt löfte om borgfred med regeringen Hammarskjöld, trots att Socialdemokraterna för första gången hade blivit största parti i det nya ordinarie val som hölls strax efter krigsutbrottet. Därmed avblåstes försvarsstriden och 1914 års härordning röstades igenom. Upprustarna hade för tillfället vunnit.
Under den extra S-kongress som därefter hölls i december 1914 var motsättningarna mellan jämnstarka vänster- och högerflyglar knivskarpa om en framtida regeringssamverkan med liberalerna, partitoppens krav på tvångsdisciplin över ungdomsförbundet och försvarsfrågan. Stämningen var så ödesmättad att Branting och dennes närmaste anhängare, enligt S-baronen Erik Palmstiernas dagboksanteckningar från ett lunchmöte där detta diskuterades, var beredda att avgå och bilda ett nytt parti om de skulle förlora voteringen om ett framtida regeringssamarbete med liberalerna. Med stöd av avgångshotet vann Branting tydlig majoritet för en framtida regeringssamverkan med liberalerna, men förlorade ändå i den försvarsfråga som lade ”stora stenar” i vägen för ett sådant samarbete. Inom riksdagsgruppen var dock Brantings majoritet ännu större.
”En stark tyskorientering rådde under världskrigets två första år bland de tongivande inom de härskande klasserna”, skriver Zeth Höglund om denna tid i sina memoarer. Att krigshotet trots högerns försvagade stöd i andra kammaren inte kunde ignoreras speglades också i en kommentar av liberalen Karl Staaff om den fara som ligger i upprätthållandet av en stor kår yrkesmilitärer, vilkas ideal är riktat på kriget.

Kungen hade redan ett par dagar före krigsutbrottet hälsat kejsaren genom Tysklands ambassadör att Sverige i ett rysk-tyskt krig under inga omständigheter skulle stå på Tysklands fienders sida, men att ett aktivt svenskt ingripande mot Ryssland skulle bero på omständigheterna.
En förnyad aktivistkampanj hade åter dragits igång, vilket bemöttes i riksdagen av Branting, men utanför denna framförallt av ungdomsförbundet genom en ny massiv verksamhet med ett tusental möten, debatter, artiklar och broschyrer under sommaren 1915.
Att till och med ett par socialdemokrater, som de med Erik Palmstierna och professor Gustaf Steffen nära lierade dr Otto Järte och dr Yngve Larsson, avslöjades för att ha medverkat i aktivistboken Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning 1915 kom som en chock. Det var också Järte som i aktivistbokens förord myntat aktivismens bevingade målsättning om ”Sveriges modiga uppslutning vid Tysklands sida”. Därmed skulle Åland efter ett krig mot Ryssland åter kunna göras svenskt och Finland ”självständigt” i ett Norden, som givetvis skulle stå under svensk och tyskstödd överhöghet.
På förslag av S-vänsterns Fredrik Ström och Stockholms arbetarkommun beslutade också partistyrelsen trots bittra invändningar från Palmstierna snabbt att utesluta Järte, Larsson och Steffen.

Aktivisthetsen ledde också till en ny utrikespolitisk kris i början av 1916 samtidigt som rykten kom i svang om en allmän svensk mobilisering. Sverige hade också hamnat i en allvarlig kris i relationerna till England, som krävde ett stopp för svenska handelsfartygs transporter av krigsviktiga varor utifrån till Tyskland. Det var mot en bakgrund som denna som ungdomsförbundet självt, sedan man misslyckats med att få med sig partistyrelsen och LO:s landssekretariat, började förbereda 1916 års Arbetarfredskongress.
Till detta inspirerades man också av att oppositionen börjat växa även i de krigförande länderna. I Tyskland hade Karl Liebknecht redan i december 1914 som första socialdemokrat i riksdagen brutit mot partidisciplinen och röstat emot krigspolitiken, samtidigt som en grupp socialdemokrater runt Rosa Luxemburg, de så kallade spartakisterna, redan hade börjat organisera motstånd.
I nära samarbete med Lenin och dennes anhängare Aleksandra Kollontaj, som under några år hade vistats i Sverige, spelade de skandinaviska ungdomsförbunden en inte oviktig roll även i uppbygget av den internationella vänsteroppositionen. Bland det 40-tal delegater från ett tiotal länder som samlats i den schweiziska byn Zimmerwald i september 1915 representerade svenskarna Zeth Höglund och Ture Nerman både de svenska och norska ungdomsförbunden.

Tillsammans med de ryska bolsjevikerna (majoriteten av de ryska socialdemokraterna) Lenin, Radek och Zinovjev bildade Nerman och Höglund en revolutionär vänsterminoritet, som dock efter hårda debatter med mötets pacifister kunde enas om ett gemensamt manifest som Leo Trotskij hade skrivit utkastet till – mot borgfred och krigskrediter, för en fred utan annekteringar.
Utan tvekan uppfattades även den svenska Arbetarfredskongressen som ett led i väckelsen efter Zimmerwald. ”Den nya Internationalen reser sig med en naturlags nödvändighet, med ledarna om dessa följer, utan ledarna om de tvekar, mot ledarna om dessa gör motstånd”, hade ungdomsförbundets tidning Stormklockan slagit fast.
På en våg av möten landet runt svarade lokala arbetarkommuner (socialdemokratiska lokalorganisationer), fackföreningar och Verdandiloger (arbetarrörelsens nykterhetsorganisation) – mot ledningens vilja – ja på ungdomsförbundets inbjudan till en arbetarfredskongress i Stockholm den 18-19 mars 1916, som samlade 265 representanter för organisationer med 40 000 medlemmar.
Medan både den socialdemokratiska partiledningen och LO-toppen vägrade ställa upp, kastade sig ”den aktivistiska pressen och kungens regering och domstolar” över kongressen. Men det var genom dessa attacker som kongressen verkligen kom att påverka den allmänna opinionen.

Fred till varje pris var budskapet.

Fred till varje pris var budskapet.


Kravet på storstrejk om domarna skulle fastställas hade fått brett stöd, samtidigt som ungdomsförbundets medlemsantal ökade från 10 000 till 15 000 och veckotidningen Stormklockans upplaga sköt i höjden till 25 000.
I september samlades 20 000 demonstranter och ombud från organisationer med 98 000 medlemmar  – mer än dubbelt fler än till Arbetarfredskongressen – till en jätteprotest mot domarna. Till och med Branting själv såg sig pressad att ställa upp som talare mot domarna, även om han ansåg att en regeringsdeklaration den 17 maj om neutralitet med stöd från alla partigruppers talesmän var en större bedrift. Något som dock knappast skulle ha skett utan uppståndelsen kring Arbetarfredskongressen.
Höglund blev trots förkortade straff i Högsta domstolen tillsammans med Liebknecht (som i Tyskland dömdes till fyra års straffarbete för att den 1 maj samma år 1916 iförd uniform ha ropat ”Ned med kriget! Ned med regeringen!” inför 10 000 antikrigsdemonstranter) Zimmerwaldrörelsens mest kända antikrigsmartyrer. Att massdemonstrationer mot det tyska kejsarväldet ägde rum under rättegången mot Liebknecht visade att det skett en islossning i kampen mot kriget även i Tyskland.
Det Socialdemokratiska ungdomsförbundets kamp mot krig och militarism som kulminerade med Arbetarfredskongressen bidrog till att Sverige kunde hållas utanför Första världskriget, samtidigt som den också bildar en upptakt till partisplittringen 1917 och de revolutionära händelser som skakade även Sverige under 1917 och 1918.