LO-kongress i nyliberalismens skugga

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Facklig kamp, Politiska frågor

Karl-Petter Thorwaldsson omvaldes till LO-­ordförande under LO-kongressen, vilken inte gav tecken på mobilisering till kamp. (foto: Anders Löwdin / Socialdemokraterna)
Karl-Petter Thorwaldsson omvaldes till LO-­ordförande under LO-kongressen, vilken inte gav tecken på mobilisering till kamp. (foto: Anders Löwdin / Socialdemokraterna)

Avstånden mellan ord och handling är sällan större än på en LO-kongress, som senast på den 28:e kongressen som just har avslutats.

– Sverige har varit utsatt för ett nyliberalt experiment, konstaterade LO:s omvalde ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i sitt linjetal och förklarade att det nu är tid att lämna detta bakom oss, bara för att därefter ställa sig bakom det alltigenom nyliberala, transatlantiska frihandelsavtalet TTIP som skarpt fördöms av såväl tyska och europeiska fackföreningar som av USA:s AFL-CIO.
Trots att LO-kongressen genomfördes med mottot ”Investera i jämlikhet” berördes inte med ett ord den dramatiska omställningen till Europas hårdaste flyktingpolitik och den internationella solidaritet som därmed har gått upp i rök.

Inte ens den underminering av arbetsmarknaden som är en oundviklig konsekvens av att tillfälliga uppehållstillstånd bara kan bli permanenta för den som till varje pris lyckats sälja sin arbetskraft togs upp. Istället togs Stefan Löfven emot med stående ovationer.
I en ny LO-rapport, Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige, redovisas att inkomstklyftorna har ökat snabbare i Sverige än i något annat OECD-land. Medan vd:arna i de 50 största företagen 1980 ”bara” tjänade lika mycket som nio industriarbetare, hade dessa 2014 ökat sitt försprång till 53,7 industriarbetarlöner. Sedan 2007 finns det inte ens någon statistik över hur astronomiskt förmögenhetsklyftorna har ökat.

Karl-Petter Thorwaldsson sade sig vara orolig över att den rikaste tiondelen på 20 år har ökat sin disponibla inkomst med 80 procent, samtidigt som den fattigaste tiondelen inte har fått någon ökning alls.
Men trots skenande klyftor hördes inte någon självkritik alls mot LO-fackens egna ansvar för den obefintliga kampen för högre löner på vinsternas bekostnad. Kapital­ägarna kan nöjt konstatera att LO för sin del står fast vid att ha ersatt lönekamp med en helst LO-samordnad men ”stabil lönebildning”, allt under de låga ”normer” som etableras av industriavtalen och det statliga medlingsinstitutet. Inte ens från de byggfack och andra inom 6F-samarbetet, som sägs vara obekväma med denna ordning och som i en motion argumenterat för större lönelyft genom samarbete med fack i andra länder, hördes någon opposition.
Den enda ”värdediskriminering” som LO har enats om att motverka gäller den mellan kvinnligt och manligt dominerade sektorer, förutom en läpparnas bekännelse till att ”fortsatt verka för att prioritera de lägst avlönade arbetarnas löner”.

I den 427-sidiga huvudrapporten Vägen till sysselsättning och rättvisare löner som LO-kongressen enhälligt ställde sig bakom redovisas visserligen tydligt ”Det stora skiftet” i ett Sverige som sedan 1990-talet har gått ”från ett samhälle med full sysselsättning, minskade löne- och inkomstskillnader och stabil eller ökande löneandel till ett samhälle med sänkt löneandel, växande inkomstklyftor och massarbetslöshet”. Men inte heller här görs någon koppling alls till vare sig frånvaron av lönekamp eller LO:s passivitet inför alla nyliberala baklängesreformer.
”Trots en väl fungerande och återhållsam lönebildning har det inte skett en återgång till den fulla sysselsättningen. Fackföreningsrörelsen måste givetvis fortsätta att bidra, framförallt genom att garantera en stabil och samhällsekonomiskt väl utformad lönebildning”, lyder den uppgivna slutsats som LO har ställt sig bakom.
Några ljusglimtar på LO-kongressen som LO:s medlemmar ändå kan stödja sig på var i varje fall en läpparnas bekännelse till kollektivavtal och, trots opposition från IF Metall, krav på lagstiftning mot Allmän visstidsanställning.