Efter folkomröstningen: Ta kamp för nyval – Sparka ut Tories – För en 24 timmars politisk strejk

Publicerad av Hannah Sell

Plats: Storbritannien Tema: EU och EMU, Kamp mot rasism och nazism, Arbetarkamp, Klassklyftor

I huvudsak blev folkomröstningen till en arbetarrevolt. (foto: )
I huvudsak blev folkomröstningen till en arbetarrevolt.

”Resultatet i folkomröstningen kan mycket väl gå till historien som småfolkets revolt”, skrev Financial Times i en ledare som gav röst åt den ilska och förtvivlan som den brittiska eliten känner efter att en majoritet i Storbritannien röstat för att lämna EU.

För kapitalisterna i Storbritannien och hela EU är resultatet ett hårt slag. Financial Times talar om ”det största bakslaget i EU: s historia”. För den brittiska kapitalismen i synnerhet är det ett förödande nederlag, som kan leda till en splittring av det förenade kungadömet (United Kingdom) om Skottland på nytt får rösta om självständighet. Resultatet kan även leda till att det regerande Torypartiet, som en gång räknades som ett av världens mest framgångsrika kapitalistiska partier, kollapsar.
Det är också mycket möjligt att det socialdemokratiska Labourpartiet splittras i efterdyningarna av den 23 juni. Labourhögern intrigerar och har siktet inställt på att snabbt försöka avsätta partiledare Jeremy Corbyn. Hela det politiska systemet befinner sig i ett tillstånd av tumultartat kaos.
Många av de sjutton miljoner människor som röstat för utträde vaknade upp i en känsla av upprymdhet efter att äntligen få möjlighet att ge uttryck den ilska man hyser mot att det är arbetarna som fått betala – med låga löner, nedskärningar, skenande hyror och bostadsbrist samt sms- och timanställningar – för den kris som börsbolagen skapat.
Dessutom, och det är inte så lite, har man tvingat den hatade premiärministern David Cameron att tillkännage sin avgång.

Inte bara i Storbritannien utan runt om i Europa har arbetare inspirerats av denna starka röst mot kapitalets EU. I Grekland är det utan tvivel många arbetare, vars levnadsstandard EU drastiskt försämrats av EU:s, som firat folkomröstningens utfall.
Finansmarknadernas omedelbara reaktion på folkomröstningen blev i form av börsras och turbulens. Pundet föll ner till sin lägsta nivå på 30 år. Delvis var detta en följd av att den arroganta finansvärlden, som ser sig själv som universums mästare, räknat med att folkomröstningen skulle gå deras väg och därför inte förberett sig för ett ja till Brexit.
Paniken och oron på finansmarknaderna ska nödvändigtvis inte ses som inledningen till en ny omedelbar kris för den brittiska och globala kapitalismen.
Finansminister George Osborne använde folkomröstningen och den debatt som omgav den för att vända blickarna bort från de många tecken som finns på att en ny ekonomisk kris, oavsett Brexit eller ej, är under uppsegling. Till de tidigare problemen för kapitalismen läggs nu även den instabilitet som följer i spåren på de chockvågor som omröstningen skickar.

Under folkomröstningen antog ”Project Fear” – etablissemangets projekt för att skapa fruktan och rädsla – gigantiska proportioner. ”Ekonomisk kollaps”, ”ett tredje världskrig” och rädslan för ökad rasism och intolerans ingick i ”Project Fears” arsenal för att få väljarna att rösta för att Storbritannien skulle bli kvar i EU (Remain). Självklart fanns en berättigad oro kring alla dessa frågor, vilket återspeglas i att 48 procent till sist valde att rösta på Remain.
Att de flesta unga väljare röstade för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU var mycket en följd av fruktan för att Brexit följs av ökad rasism. Även det fruktansvärda mordet på parlamentsledamoten Jo Cox (Labour) användes på ett cynisk sätt för att försöka värva röster till Remain.
Ändå var det otroligt hur många som röstade för att lämna EU och som använde folkomröstningen för att protestera mot maktelitens odemokratiska EU samt ignorerade hoten från såväl de etablerade partiernas toppar som alla världens ledare – från Merkel till Obama.
Utan tvekan har högerpolitikernas utfall under folkomröstningen piskat upp farliga stämningar som ökar risken för högerextremism och rasistiska attacker. Men rasismen fanns inte bara på den officiella ”lämna-sidan”. Även Cameron med flera gick till ständiga angrepp mot migranter och ”välfärdsturismen” och under kampanjens sluttamp var Labourhögern till och med snäppet värre än Cameron & Co i sina attacker.
Oavsett resultatet av folkomröstningen, är det lika nödvändigt för arbetarrörelsen att samla till enad kamp mot rasism och diskriminering och för alla arbetares lika rättigheter.

Det är emellertid helt missvisande att beteckna folkomröstningens utfall som främst ett utslag av rasism och högervridning. Det fanns utan veckan en del som röstade för Brexit av rasistiska och nationalistiska skäl. Men i huvudsak blev folkomröstningen till en arbetarrevolt.
I varje folkomröstning, särskilt om alternativen reduceras till ett ja eller nej, finns det skilda motiv till hur människor röstar. Inom arbetarrörelsen och varje massorganisation finns också de som låtit sig påverkas av reaktionära idéer och underströmmar. Men för socialister gäller det att se vad som är primärt; att det var arbetarväljarna som revolterade mot etablissemanget.
Generellt vann Brexit i områden med låg socioekonomisk standard. I Skottland och Nordirland, var det annorlunda, men där sågs också folkomröstningen med andra ögon. I England och Wales var det inte bara vita arbetarområden som röstade för att lämna EU utan även arbetarområden som befolkas av människor med olika härkomst.
En majoritet av invånarna i Bradford, där nära en tredjedel av befolkning har asiatisk bakgrund, röstade på Brexit. Även i London, som har en yngre, relativt rikare befolkning, och där merparten röstade för Remain , var stödet till Brexit högst i de fattiga stadsdelarna.
I Londonkommunen Barking och Dagenham, där mindre än hälften av befolkningen nu identifierar sig som vit brittisk, röstade 62 procent för Brexit. I näraliggande Newham, som är ett Londons fattigaste område med en väldigt blandad befolkning, fick Brexit 47 procent.

Invandringens storlek och ”fria rörligheten” var en central fråga i folkomröstningskampanjen, men för de flesta människor handlade det inte om att uttrycka en motvilja mot de som kommit till Storbritannien. Utan skälen till att man såg det som en stor fråga var erfarenheterna från företag som tagit alla medel i anspråk, inklusive utnyttjande av utländsk arbetskraft, för att dumpa löner och villkor tillsammans med ilskan över ständiga nedskärningar och oron över att samhället kanske inte klarar av att ta emot fler.
Att även Ukip:s ledare Nigel Farage kände sig tvingad att göra utfästelsen att ingen migrant i landet skulle förlora sin rätt att stanna var ett uttryck för dessa stämningar. Men den rätten kan naturligtvis bara säkras genom kamp från arbetarnas organisationer. I den kampen behöver krav ställas på att minimilönen höjs till 10 pund i timmen (ca 120 kronor innan pundet rasade), trygga jobb skapas och ett absolut nej till nedskärningar i välfärden.
Socialist Party (CWI i England och Wales) togs inte på sängen av folkomröstningens resultat. I det politiska huvuddokument som antogs vid Socialist Partys (CWI i England och Wales) kongress skrev vi att: ”Precis som var fallet i den skotska folkomröstningen 2014 erbjuder EU-omröstningen en chans att ge uttryck för missnöjet med åtstramningspolitiken, det måste bli vår utgångspunkt i folkomröstningen – att Brexit skapar möjligheter att sparka ut Tories”.
Nu, och först efter folkomröstningen, har Momentum börjat närma sig vår hållning. I sin kommentar till resultatet skrev Momentum att: ”Miljoner tycks ha röstat för att lämna-EU i protest mot den otyglade globaliseringen som orsakat sjunkande eller stagnerade reallöner i takt med att levnadskostnaderna bara ökat.” Tyvärr kommer detta erkännande för sent och efter att Momentum kampanjat för att stanna i EU! (Momentum bildades ursprungligen för att organisera Jeremy Corbyns sympatisörer. Momentum har dock inte byggts och dess ledare har slösat bort tid och energi på fruktlösa förhandlingar med Labourhögern / Offensvis kommentar).
Sanningen är att arbetarväljarnas revolt skedde trots att de flesta fackledningarna och tyvärr även Jeremy Corbyn var helt oförmögen att inta en självständig klasståndpunkt i folkomröstningen. Istället för att leda en stor socialistisk och internationalistisk kampanj för Brexit vid sidan av Ukip med flera valde de att stödja etablissemangets ja till EU-kampanj.
Men trots facktopparnas alla allvarliga misstag är det långtifrån säkert att det blir Ukip och deras gelikar som kan dra vinning av folkomröstningens utgång.
En omedelbar kampanj för nyval och förberedelse för en 24- timmars politisk strejk och för att sparka ut den krisande, starkt försvagade regeringen kan leda till att Jeremy Corbyns Labour kommer till makten, särskilt om man går till val på ett nej till åtstramningar.

Det finns kampstämmningar, vilket medlemsomröstningen i lärarfacket NUT strax innan folkomröstningen gav ett nytt färskt besked om. Hela 91 procent av de NUT-medlemmar som deltog i omröstningen röstade för strejk. Tidigare i år har fackförbundens Unison och Unite beslutat att opponera sig mot alla kommunala nedskärningar, detsamma gjorde GMB:s kongress och TUC (LO/TCO) i Wales.
Vad som nu gäller är att orden blir till handling. På National Shops Stewards Network (en tvärfacklig sammanslutning) konferens i helgen samlas fackliga aktivister för att diskutera vilka aktioner som krävs för att få till stånd ett nyval och stoppa nedskärningarna.
För kapitalisterna är en Jeremy Corbyn-ledd Labourregering och de förväntningar den skulle möta en mardröm. Det är därför som storföretagen och deras representanter inom Labour lägger skulden för Brexit på Corbyn och med folkomröstningen som förevändning försöker man nu avsätta honom. Vi har hela tiden varnat för att Labourhögern bara väntade på ett tillfälle att genomföra en kupp mot Corbyn.
Det var motståndet mot åtstramningar som gjorde det möjligt för Corbyn att vinna partiledarvalet i fjol. När Corbyn valdes till Labours nye partiledare så var det med stöd från främst unga nya partimedlemmar tillsammans med tidigare medlemmar som lämnat partiet men som nu gick med på nytt i hopp om att Labour skulle kunna tas tillbaka till sina rötter.
Men från först stund var Corbyn under belägring av partiapparaten, som helt kontrolleras av högern.
De senaste månaderna har visat att det inte finns någon chans till samexistens med denna partiapparat. Och varje eftergift från Corbyn har bara ökat högerns aptit samtidigt som de spridit missmod bland de egna sympatisörerna.
Corbyn måste svara Labourhögern med en beslutsam kamp för de krav och löften som gjorde honom till ny partiledare. Han måste göra klart att han står fast vid sitt motstånd till nedskärningar vare sig de är beslutade i Bryssel, Westminster eller kommunerna. Detta tillsammans med krav på minimilön och offentliga satsningar mot bostadsbristen kan såväl mobilisera redan Corbynanhängare som vinna över många nya, oavsett hur de röstade i folkomröstningen.

Som en följd av den politiska krisen tvingas den brittiska kapitalistklassen famla i mörkret efter ett parti/partier som de kan luta sig mot och som de fullt ut lita på. Det kommer inte att bli lätt för regeringen att undvika nyval. Det kan till och med bli så att det ur både Labours och Tories splittringar uppstår ett nytt borgerligt parti av de inom Tories som är för EU och Labours prokapitalistiska höger.
Inte för inte skrev Financial Times att Tories och Labours ”moderata flyglar” verkar trivas i sina gemensamma ansträngningar för att Storbritannien ska stanna i EU. Detta ”mysiga mingel” kan förebåda en förändring av valsystemet för att möjliggöra regeringsbildning mellan de två.
Men vad som brådskar är att arbetarklassen också får en politisk röst. Folkomröstningen har visat den potential som finns för en masskampanj mot åtstramningspolitiken. Uppgiften nu är att forma det parti som beväpnad med ett socialistisk program kan gå i spetsen för den kamp som står på dagordningen.