Kan Löfven bryta segregationen?

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Bostäder, Inrikespolitik, Klassklyftor

S med Löfven i spetsen lovar runt men håller tunt. (foto: Kristofer Lundberg)
S med Löfven i spetsen lovar runt men håller tunt.

Om att gängkriminalitet, droghandel och socialt utanförskap i många förorter är ett verkligt och växande problem vittnar återigen förra veckans nya och upprörande dödsskjutning i Tensta. I tisdagens tal på Socialdemokraternas dag i Almedalen lovade statsministern Stefan Löfven ett regeringsprogram för att bryta segregationen. Men för att lyckas med detta krävs en fundamental förändring av den allt mer extrema snedfördelningen av samhällets resurser, makt och ägande – något som inte finns på kartan hos några av de etablerade partierna.

För Alliansens partier har lösningen varit ännu fler poliser och skärpta straff, mässande som på nationaldagen den 6 juni om ”svenska värderingar” och ett nytt steg i det nyliberala systemskiftet med ”enkla jobb” för nyanlända och långtidsarbetslösa, om än med skiftande betoning på sänkta löner eller arbetsgivaravgifter.
Under Almedalen kom de så också dragande med ett gemensamt utspel för obligatoriska skolval.
För fler poliser och översyn av straff talar även Socialdemokraterna. Under partiets dag i Almedalen var dock Stefan Löfven angelägen om att betona en mer social profil.
– Sverige har en mycket stark position, men vi måste se till att bekämpa ojämlikheten och klyftorna.
Han talade till och med om att den borgerliga eran med 140 miljarder kronor i sänkta skatter och nedskärningar i välfärden nu är över och att segregationen nu ska brytas med ett paket för investeringar och samhällsbyggande.
– Vi ska speciellt satsa i utsatta områden, bekämpa brottsligheten, knäcka långtidsarbetslösheten, vi ska se till att vända skolresultaten, vi ska satsa på föreningslivet, motverka trångboddhet, bygga mer och rusta upp, lovade han.

Förutom de tio miljarder kronorna extra till kommunsektorn från och med nästa år som regeringen och Vänsterpartiet kom överens om redan i vårbudgeten, backades dock detta så kallat ”långsiktiga och gedigna reformprogram” upp med ytterst små tillskott av resurser.
Som Offensiv redan tidigare har visat försvinner de extra 10 miljarderna i väldigt många kommuner och landsting i ett svart hål av underskott och nedskärningar. Långt ifrån det tillskott av uppåt 30 000 jobb som det yrats om lär nettotillskottet bli inga eller ytterst få.
Nu utlovas de kommuner som nappar på att samarbeta med den statliga delegation som ska tillsättas mot segregationen ett ytterst litet resurstillskott på 110 miljoner kronor nästa år, som fullt utbyggt ökas till 250 miljoner från år 2020.
De enda konkreta löften om stöd till utsatta områden var:
1. För prio ett att ”bekämpa brottsligheten” fler poliser och översyn av straffen samt att utveckla fler inslussningsgrupper för att motverka återfall i brottslighet.
2. För att ”knäcka långtidsarbetslösheten”  föreslogs endast ett uppdrag till arbetsförmedlingen att öka sysselsättningen bland utrikes födda kvinnor. Inte ett ord sas om att till exempel använda upphandlingar för att öppna byggarbetsmarknaden för unga och arbetslösa i förorten.
3. För att ”lyfta skolorna och elevernas resultat” nämndes ett stöd till förskolor med tuffa förutsättningar och om vi ska tro papperet även till skolor med låga kunskapsresultat, något som dock vare sig Löfven eller samordningsministern Ibrahim Baylan berörde med ett enda ord.
4. För att ”stärka samhällsservicen och minska bostadssegregation och trångboddhet” föreslås bara att samordna myndigheternas service i utsatta områden och att planera för mer blandade bostadsområden.
5. För att ”stödja civilsamhället och arbetet för demokratiska värderingar” föreslås endast ökat stöd till verksamhet mot våldsbejakande extremism samt stöd och utbildningar till idrotts- och ungdomsledare.

Mot möjligheten att utveckla detta till mer än ytterst små insatser talar en av de allra senaste överenskommelserna över den så kallade blockgränsen mellan S-MP-regeringen och Alliansen om ett bibehållet överskottsmål i statsbudgeten, om än sänkt till 0,33 procent av BNP. Det är ett recept för att lova runt men hålla tunt.
Inget av detta kommer heller upp ens till fotknölarna av det förslag om lånefinansierade investeringar för 120 miljarder kronor per år i 20 år framöver som det enligt LO:s före detta chefsekonom P-O Edins förslag till LO-kongressen skulle krävas för att halvera långtidsarbetslösheten, återupprätta välfärden, klara integrationen, bygga bort bostadsbristen och att genomföra en nödvändig totalrenovering av Sveriges infrastruktur. Något som enligt Edin vore fullt möjligt i ett land som lever långt under sina tillgångar i form av oanvända resurser.

Till det kommer det tvingande behoven av både en dramatisk klimatanpassning och socialistiska systemskiften i skola, vård, omsorg, trafiksystem och så vidare. Som socialister är det också lätt att kräva en helt annan fördelningspolitik i ett land där storföretagen och deras ägare varken investerar sina vinster eller betalar skatt utan istället göder en spekulationsekonomi genom att varje år dela ut enorma förmögenheter till sina aktieägare och direktörer.
Segregationen i ett land som snabbt slits isär kan inte brytas med nålpengar till utsatta förorter, utan kräver en grundläggande omfördelning av makt och ägande i hela samhället.