Klimatkampen måste bli socialistisk

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Miljö, jordbruk och sjukdomar, Marxism, Arbetarkamp

En socialistisk samhällsomvandling är en absolut nödvändighet för att stoppa klimatförändringarna och fler och mer förödande naturkatastrofer. (foto: Lina Rigney Thörnblom)
En socialistisk samhällsomvandling är en absolut nödvändighet för att stoppa klimatförändringarna och fler och mer förödande naturkatastrofer.

Den ökade insikten om att det ödesdigra klimathotet faktiskt kommer att kräva en drastisk omställning av såväl hur och vad som produceras och konsumeras som hur produktionsresultatet fördelas, kommer mer än något annat att framtvinga en ny socialistisk medvetenhet. Det betyder också en grön comeback för Karl Marx och Friedrich Engels analys av kapitalismen och dess ”metaboliska revor” i kretsloppet mellan människor och natur.

Två nya och läsvärda böcker som, om än med artiklar av skiftande kvalitet, speglar det ökade intresset för en marxistisk ekologi är The Politics of Ecosocialism (Routledge 2015), med inlägg på engelska av nordiska akademiker i ett samarbete mellan CMS och finska Vänsterforum, och Ställ om! – För en ekologisk socialism, som getts ut i år av Bokförläggarna Röda Rummet. En stor portion av inspiration till båda dessa böcker hämtas också från den amerikanske sociologiprofessorn John Bellamy Foster, som tillsammans med ekonomiprofessorn Paul Burkett har spelat en central roll för att rehabilitera marxismen bland världens länge skeptiska ekosocialister.
”Våra samhällen rör sig snabbt i riktning mot en ekologisk kollaps.” Med den första meningen i förordet till The Politics of Ecosocialism tar boken avstamp i de varningar som har utfärdats av FN:s klimatpanel IPCC och ledande klimatforskare som Kevin Anderson vid Tyndall Centre i England och James Hansen i USA.
Även om boken inte citerar just denna mening har Anderson tydligare än de flesta andra ledande klimatforskare slagit fast att: ”Vårt pågående och kollektiva slöseri med kol har slösat bort vår möjlighet för en ’evolutionär förändring’ enligt våra tidigare (och större) 2°C-budgetar. Idag, efter två decennier av bluff och lögner, kräver våra resterande 2°C-budget en revolutionerande förändring av den politiska och ekonomiska hegemonin.” Det är en slutsats som tydligt pekar i socialistisk riktning.

Här finns bara plats att nämna några av  artilkarna i The Politics of Ecosocialism. I den allra första kommer Kajsa Borgnäs efter en genomgång av marxistiska kristeorier fram till slutsatsen att ekologiska kriser och brytpunkter är en konsekvens av kapitalisternas ständiga tvång att ”växa eller dö”. Hon noterar också att gröna investeringar normalt sett inte ersätter de fossila, utan mest bara kompletterar dem.
Ett mycket intressant bidrag är Anders Ytterstads beskrivning av den norska kampanjen för 100 000 klimatjobb nu – minska oljeutvinningen, som har utvecklat Nordens mest lovande allians mellan fackligt aktiva, miljökämpar och nu även norska kyrkan, något som han hoppas ska kunna bidra till en politisk tippunkt. Kampanjen, som idag stöds av tre fackförbund, Fagforbundet, Norsk Tjenestemannslag och El&IT-forbundet, har tagit sig sådana uttryck som att LO Oslo den 1 maj 2014 marscherade under huvudparollen ”Skapa gröna jobb NU! Sätt stopp för norska oljan!” och årliga konferenser på temat Bron till framtiden.
Ytterstad förklarar att illusionen om att norsk olja och gas på något sätt kan vara ”ren” har blivit alltmer ohållbar i takt med eroderingen av tilltron till såväl utsläppshandel som ”månlandningsprojektet” CCS (att fånga upp och lagra koldioxid i marken). Han argumenterar också för att den ekonomiska övergången inte bara kan beskrivas i termer som uppoffringar. För arbetare på Norges oljeplattformar är det till exempel viktigt att visa hur deras kompetens kan tillvaratas genom en stor satsning på vindkraftverk till havs.

Asbjörn Wahls kapitel om facket i klimatkampen i boken Ställ om,  är också en väldigt intressat läsning. Wahl kopplar den norska klimatkampen till den globala, betonar fackföreningsrörelsens oumbärliga och strategiska nyckelroll genom att organisera de som skapar värdena i samhället.
Wahl beskriver hur klimatkrisen håller på att växa över i en ny och dramatisk fas samtidigt som kapitalismen hamnat i en djup kris både socialt, politiskt och i livsmedelsförsörjningen, något som också förvärras en omfördelning utan motstycke nerifrån och upp. Samtidigt som dessa kriser flätas in i varandra skriker de efter samma åtgärder. Därmed kan klimatkampen lättare integreras med den sociala kampen - i en övergripande strid om vilket samhälle vi vill ha.
Liksom flera av författarna i Politics of Ecosocialism tvekar dock Wahl trots det marxistiska språkbruket i Ställ om att dra revolutionära slutsatser.

Den som med allra mest buller och bång slår fast nödvändigheten av att krossa kapitalismen är Andreas Malm, vars alarmistiska budskap i slutkapitlet av Politics of Ecosocialism formuleras redan i rubriken: ”Socialism eller barbecue, krigskommunism eller geoengineering (planetär ingenjörskonst)”.
Den nödvändiga stängningen av oljekällor, kolgruvor och kolkraftverk skulle enligt Malm kunna liknas med en asteroids nedslag på en hel planet av kapitalvärden: ”Olje- och gasfält, koltåg, pipelines, kolbärande fartyg, olje- och LNG-tankers, kolkraftverk, raffinaderier, LNG-terminaler – över tiotusentals, miljoner kilometer”, vilket är världens mest extensiva och dyrbara infrastruktur.
Här är det lätt att tillägga att om inte ens en ”rödgrön” svensk regering kan förmå sig att avbryta det statliga Vattenfalls brunkolsverksamhet i det Tyskland som sägs genomföra världens mest ambitiösa Energiewende, kan man förställa sig hur svårt det blir att förmå Royal Dutch Shell, Exxon Mobile, Sinopec, China National Petroleum och BP – som tillsammans med två andra energijättar är sju av världens tio största bolag – att avbryta sina extremt dyra investeringar som i vissa fall har krävt årtionden för att bli lönsamma.
Enligt Malm planeras trots de kända klimathoten 1 200 nya kolkraftverk i världen (siffran från 2012), varav hundratals i Europa, men majoriteten i Kina och Indien. Enbart under de fem åren 2005 till 2010, samtidigt som Al Gore agiterade, Stern-rapporten gavs ut, FN:s klimatpanel IPCC fick Nobels fredspris och COP 15 hölls i Köpenhamn, fördubblades enligt Andreas Malm bankernas investeringar i koleldade kraftverk och gruvverksamhet.

För en 50-procentig chans att stanna under 2°C måste nollutsläpp nås före 2045, vilket  enligt Malm kräver en så drastisk och planerad omställning att den bara kan genomföras under en ”krigskommunism” som under den ryska revolutionens annus terriblis 1920. Jämförelsen med det kapitalistiska USA:s omställning under andra världskriget från att tillverka bilar till krigsfordon duger inte menar han, då big business i USA fick betalt och inget hade att förlora på kriget.
Möjligen lätt skakad av Andreas Malms föreslagna ”krigskommunism” påpekar dock John Bellamy Foster i efterordet till The Politics of Ecology att Malm kanske mera borde ha övervägt de vinster som ligger i att bli kvitt de enorma berg av skräp och avfall som produceras av dagens globala monopolfinanskapitalism.  

Här kunde Foster ha tillagt något om den enorma potential som finns med en mindre grotesk snedfördelning av jordens resurser mellan rika och fattiga. Till exempel genom att nämna Kevin Andersons beräkning om att 30 procent av utsläppen skulle kunna elimineras på ett år om de tio procent som är ansvariga för hälften av jordens utsläpp skulle tvingas begränsa sina ekologiska fotavtryck till nivån för en genomsnittlig europé.
Den siffran är säkert i underkant i en värld där en procent äger mer än resten av världen tillsammans. Att de allra rikaste med alla medel skulle försöka stoppa en expropriering av vad som borde vara våra gemensamma tillgångar är en annan sak.
Foster välkomnar boken och instämmer med dem som har hävdat att de socialdemokratiska välfärdsstater som utvecklades i en privilegierad del av världen har inslag som visat på möjligheterna att planera och omfördela samt att kampen för jämlikhet och ekologisk hållbarhet kan stärka varandra.
Däremot kritiserar Foster särskilt bokens avsaknad av ett globalt perspektiv, där också imperialismens roll tas upp (utöver Shora Esmailians kapitel om klimatflyktingar), liksom de mer revolutionära svar på den globala uppvärmningens katastrofala konsekvenser som kan väntas i de fattigare länderna.
Han tycker heller inte att författarna lyckats gräva tillräckligt djupt i studierna av Marx ekologiska kritik, som demonstrerar den absoluta nödvändigheten av en revolutionär omställning av samhället.


Marx – ekologisk pionjär

Marx och Engels var tydliga med sambanden mellan den materialistiska historieuppfattningen av både naturens och de mänskliga samhällenas utveckling.

Marx och Engels var tydliga med sambanden mellan den materialistiska historieuppfattningen av både naturens och de mänskliga samhällenas utveckling.


Världens miljöaktivister och
socialister har tagit lång tid på sig för att återupptäcka och förstå Karl Marx och Friedrich Engels ekologiska kritik av kapitalismen, som under årtionden dolts i dimma av ensidiga, felaktiga tolkningar. Pionjärer i arbetet för att skingra dessa dimmor är Paul Burkett och John Bellamy Foster, som också är redaktör för tidskriften Monthly Review.  
Fortfarande gör såväl den dominerande samhällsvetenskapen som alla etablerade partier under den nyliberala eran av kapitalistisk globalisering sedan Berlinmurens fall 1989 halt inför varje möjlighet att kullkasta det kapitalistiska systemet. Vare sig den gröna ”ekologismen” eller de första generationens ”ekosocialister” kommer heller mycket längre än till en moraliserande kritik av ekonomisk tillväxt, ohämmad industrialism och konsumtionssamhälle och i bästa fall krav på en grön New Deal.

Det är här som framförallt Foster har gjort stora insatser för att återupptäcka och rehabilitera den ”marxistiska ekologi” som framträder ur de samband som Marx och Engels klargjorde mellan den materialistiska historieuppfattningen av både naturens och de mänskliga samhällenas utveckling.
Foster pekar på tre avgörande genombrott för strategiska insikter: 1) upptäkten av vad han kallar Marx ”ekologiska värde-forms­analys”, det vill säga i åtskillnaden mellan bruksvärden och kapitalistiska bytesvärden; 2) återupptäkten och rekonstruktionen av hans teori om kapitalismens metaboliska reva (brott i ämnesomsättningen människa-natur); och 3) identifieringen av två typer av ekologiska kristeorier i Marx analys.
Medan de klassiska borgerliga nationalekonomerna hävdade att allt värde kom ur arbetet, underströk Marx att detta exkluderade naturen och enbart gällde direkt värdeskapande i form av den kapitalistiska ekonomins bytesvärden. Under kapitalismen betraktas naturtillgångarnas bruksvärden som ”en fri gåva till kapitalet”, vilket innebär en ”rovdrift” på naturen.

Den marxistiska teorin om kapitalismens metabolisk reva, alltfrån Grundrisse i slutet av 1850-talet, inte minst från naturvetenskapliga inspirationskällor som Marx gode vän Roland Daniels studier av metabolismen (Stoffwechsel på tyska, det vill säga ämnesomsättningen) i kretsloppet mellan växter och djur och den tyske kemisten Justus von Liebigs kritik av hur det brittiska industriella jordbruket snabbt berövade jorden väsentliga näringsämnen som kväve, kalium och fosfor. Enligt Marx innebar denna globala metaboliska reva att kapitalismen störde livets ”eviga naturtillstånd”.
”En irreparabel spricka” producerades ”i den sociala metabolismens ömsesidiga beoende, en ämnesomsättning som föreskrivs av livets egna naturlagar.” Revan uttrycktes också genom det ojämna ekologiska utbytet mellan länder, där kapitalet i centrum systematiskt rånade periferin på dess jord och resurser.

Foster hämtar en triad av begrepp ur Marx Ekonomiska manuskript 1861-62 och Kapitalet: ”naturens universella metabolism”, ”den sociala metabolismen” och den metaboliska revan.
Människan existerar enligt Marx inom ”naturens universella metabolism”, där de kan utvinna naturens bruksvärden och omvandla dem i produktionen, det vill säga den ”sociala metabolismen”. Som ett historiskt specifikt produktionssätt alienerar (fjärmar) kapitalismen systematiskt arbetare från produktionsmedlen (jorden, naturen, verktyg). Arbetskraften proletariseras för att möjliggöra kapitalistisk exploatering och ackumulation.
Under denna process undermineras både jorden och arbetaren, de ”ursprungliga källorna till all rikedom,” och genererar en metabolisk klyfta. Därav uppstod enligt Marx nödvändigheten av att ”restaurera” denna metabolism, något som dock endast kan äga rum i ett högre samhälle, det vill säga socialism.
Ur detta drog Marx i Kapitalet vad Foster kallar den mest radikala slutsats som någonsin utvecklats om ekologisk hållbarhet:
”I en högre socioekonomisk formation kommer privat ägande av jorden att framstå lika absurt som privat ägande av andra människor. Inte ens ett helt samhälle, en nation, eller alla samtidigt existerande samhällen tillsammans, är ägare till jorden. De är helt enkelt dess förvaltare, dess förmånstagare, och måste efterlämna det i ett förbättrat tillstånd för kommande generationer.”

Ekologisk hållbarhet tillsammans med verklig jämställdhet var enligt Marx själva grunden för socialism/kommunism. ”Frihet, på detta område”, skrev han, ”kan endast bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, reglerar människans ämnesomsättning med naturen på ett rationellt sätt ... (och) åstadkommer (detta) med minsta möjliga kraftansträngning och under förhållanden mest värdiga och lämpliga för deras mänskliga natur.”
Det är framför allt i det enorma arbete för att i Marx och Engels fotspår följa och för världens miljöaktivister, som misstagit de stalinistiska systemen för marxism, även rehabilitera dem som Burkett och Foster förtjänar att hyllas.
Därmed har de också gett viktiga bidrag i att inskärpa klimatkampens betydelse för en socialistisk renässans.