Borgaroffensiv för lönedumpning

Publicerad av Mattias Bernhardsson

Tema: Inrikespolitik, Arbetarkamp, Arbetsmiljö

Annie Lööfs och resten av borgarnas förslag innebär dumpade löner och sämre villkor. (foto: News Øresund / Johan Wessman)
Annie Lööfs och resten av borgarnas förslag innebär dumpade löner och sämre villkor.

Under Almedalen – etablissemangets utspelsverkstad – tävlade de borgerliga partierna i grenar som ”fler enkla jobb” och ”stoppa bidragsberoendet”. Ingenstans i programmet fanns vårdkrisen, nedskärningarna i skolan, riskkapitalisternas plundring av välfärden eller hur arbetsvillkoren kraftigt har försämrats. Men det hör ihop. Ju mer de talar om det ena, desto mindre utrymme för någon annan att sätta de sistnämnda frågorna på agendan.

Centern dundrade åter på hårt om att sänka lönen för nyanlända flyktingar genom särskilda avtal. Och om facken inte går med på detta ska det minsann lagstiftas om det.
Annie Lööf förnekade på Twitter att undersköterskor tillhör de yrken vars löner de vill sänka. Visserligen nämns inte undersköterska i Centerns lista på enkla jobb, men hon ljuger likväl. Redan för fyra år sen krävde Annie Lööf att undersköterskornas ingångslön skulle sänkas med 25 procent. Strax därefter gav hon sig på alla under 25 år med samma medicin: Sänk lönen med 25 procent! Och nu är det flyktingarnas tur.
Kristdemokraterna ville inte vara sämre, särskilt inte under Almedalen då journalisterna springer mellan presstälten i jakt på utspel.
 ”Den som mottar försörjningsstöd ska förväntas arbeta”, mässade KD:s partiledare Ebba Busch Thor. Ingen journalist har hittills ställt den mest logiska följdfrågan: Ska inte den som arbetar förväntas ha en lön snarare än försörjningsstöd? Själv tjänar Ebba Busch Thor 89 000 kronor i månaden på sitt jobb som mest går ut på att kräva lönesänkningar för arbetare och flyktingar.
KD kampanjade också för sina ”introduktionsanställningar” för flyktingar, en ny anställningsform med en ingångslön på 75 procent av dagens lägsta lön eller ingångslön. Vad Kristdemokraterna föreslår är en återgång till tidigt 1900-tal: ingen möjlighet att teckna kollektivavtal, ingen semester, ingen avsättning till pension, inget anställningsskydd, inget medbestämmande och ingen möjlighet att strejka.
Och naturligtvis ska inte företagen betala fullt för ens dessa dumpade villkor, det ska skattebetalarna göra på bekostnad av välfärden. KD-ledaren toppade det hela med förslaget att flyktingar på förläggning ska arbeta gratis 20 timmar i veckan.

Den största gemensamma nämnaren med Kristdemokraternas ”introduktionsjobb”, Centerpartiets ”instegsjobb”, Moderaternas ”förstajobbet-anställningar” och Liberalernas ”startjobb” är inte hur lika de är i utformningen – med mellan 60 och 75 procent av lönen – eller ens att det skulle handla om flyktingar, för det handlar faktiskt inte heller om flyktingar. Det gemensamma motivet handlar om att sänka lönen för större delen av LO-kollektivet. Flyktingarna används som murbräckan, vilket är ett exempel på klassisk rasistisk splittring, där borgerligheten och kapitalisterna först försöker vinna stöd bland infödda arbetare för en apartheid på arbetsmarknaden och sen pressar samtligas villkor nedåt.

Borgarna säger att syftet med att sänka lönernas är att det skapar nya jobb. Men är det nåt vi ska komma ihåg från alla tidigare arbetsmarknadsåtgärder och hur marknaden fungerar är det att företag bara anställer fler när de måste. Pengar leder bara till jobb om företagen inser att de måste investera för att möta en ökad efterfrågan, annars går allt till privat vinst.
Borgarnas sänkning av krogmomsen – som skulle ge tiotusentals nya jobb och sänkta priser – var en dyr miljardrullning som till större delen hamnade i ägarnas fickor. Borgarnas sänkning av arbetsgivaravgiften för alla anställda upp till 26 år landade också i ägarnas fickor. Nu vill de hitta ytterligare sätta att skicka offentliga pengar i privata fickor. Det är heller inte så att lägre löner leder till fler jobb.
 Alla tidigare allmänna reallönesänkningar i Sverige – som i början på 1980-talet och i början på 1990-talet – ledde främst till ökade vinster och en kraftig ökning av arbets­lösheten, eftersom efterfrågan minskade.
Det behövs en massiv offentlig investeringsplan för nya, viktiga, bestående och trygga jobb. Ett sådant program skulle kunna bli verkligt om det sattes muskler bakom kraven med stora mobiliseringar av hela arbetarrörelsen.