Undantagstillstånd i vården

Publicerad av Katja Raetz, Fatima Linna Trabelsi, Per Olsson

Tema: Vård och omsorg, Inrikespolitik, Arbetsmiljö

En aggressiv nedskärningspolitik förd under många år har dränerat vården på resurser. (foto: Marouf Aziznejad)
En aggressiv nedskärningspolitik förd under många år har dränerat vården på resurser. (foto: Marouf Aziznejad)

Krisen inom vården har nått nya dimensioner. Aftonbladet rapporterade den 11 juli om att en höggravid kvinna, trots tecken på havandeskapsförgiftning, skickades hem från kvinnokliniken i Lund på grund av platsbrist. När hon kom tillbaka dagen därpå hade fostret dött. Sjukhuset själv har anmält händelsen enligt Lex Maria. Sannolikt hade fostret kunnat räddas om kvinnan erbjöds inläggning direkt.

Denna tragiska händelse speglar situationen inom vården i Sverige idag. Redan i maj gjordes en sammanställning av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om att bemanningsläget kommer att bli ännu värre under året, särskilt på sommaren.
”Aldrig tidigare kommer så många vårdplatser att vara stängda när bristen på sjuksköterskor är rekordstor – och det gäller särskilt de specialiserade sjuksköterskorna”, skrev Svenska Dagbladet den 11 juli.
Många av de vårdplatser som nu är stängda kommer inte att öppnas upp igen till höst på grund av fortsatt personalbrist. Anledningen är att allt fler inte accepterar den allt mer pressade arbetsmiljön och den nästan obefintliga löneutvecklingen.
Oavsett om man är privat eller offentligt anställd står det klart att det mest effektiva sättet till att få en löneökning är att byta jobb, och då inte sällan till bemanningsföretag.
Många söker sig till Norge där inte bara lönen är bättre, utan även arbetsmiljön till följd av en högre grundbemanning.

Bristen på specialistsjuksköterskor är ett markant inslag i dagens vårdkris, och den kommer bara att förvärras. Enligt Statistiska Centralbyrån kommer det om tio år att saknas hela 11 000 specialistsjuksköterskor.
Trots dessa tydliga signaler har ingenting gjorts från regeringens sida för att möta krisen, utan landsting och kommuner har ensamt försökt lösa krisen med sommarbonusar och bemanningsföretag samt genom att stänga ner vårdplatserna med överbeläggningar på andra kliniker som följd.
Vad som nämns väldigt lite i debatten är att de här exemplen från en i grunden ohållbar situation också är en följd av en medveten politik.
Redan år 2007 redovisade Läkartidningen att Sverige hade lägst antal vårdplatser i Europa. Idag finns bara rekordlåga 23 885 vårdplatser kvar i Sverige.  De styrande politikerna har skapat en vård som inte har några marginaler och som på sina håll nu befinner sig i ett permanent krisläge.
Under 1990-talet började införandet av New Public Management och verksamheten skulle drivas med det privata näringslivet som förebild med budgetdisciplin, upphandlingar och privatiseringar.  
Verksamheter splittrades upp i enskilda budgetenheter, och med upphandlingar och privatiseringslagar som LOV har möjligheter skapats för privata bolag att plocka ut vinster ur vården. Samtidigt fortsätter stora vårdnedskärningar som i till exempel Västernorrland.

Vårdförbundet kräver att en haverikommission tillsätts, vilket är helt rätt. Tyvärr saknas det dock ett perspektiv på hur kampen för detta och för en bättre vård både för patienter och personal kan föras. Fackledningen verkar mest se sin roll som opinionsbildande.
På Akademiska sjukhuset i Uppsala har arbetsgivarna trappat upp tonläget mot sjuksköterskorna som säger upp sig och kallar det en otillåten stridsåtgärd, vilket har fått facket att rygga tillbaka.
Demonstrationsdagen den 4 september med manifestationer och demonstrationer runtom i Sverige kan bli startskottet på det vårduppror som behövs mot vårdkrisen från både personal, patienter och anhöriga.


Vårdvalet har dränerat Norrbotten på vårdresurser

I april kunde man i NSD läsa om vårdsommaren i Norrbotten; stängda hälsocentraler, indragna vårdplatser och obsplatser samt en indragen ambulans i Kiruna. Personalbrist är huvudanledningen, enligt de ansvariga.

För varje sommar fördjupas problemen. Ändå planeras och genomförs hela tiden nya nedskärningar och effektiviseringar.
När vårdvalet infördes 2008 var förhoppningen hos Läkarförbundet och andra drivande i frågan en stärkt primärvård, bättre tillgänglighen och en mer jämlik vård med ökad makt åt patienterna När det 2009 blev obligatoriskt fick landstingen fria händer och nu har vi 21 olika vårdval, var och ett med egna problem.

Vårdvalet har accelererat utarmningen av glesbygden, men även centraliseringen i städerna. Med vårdvalet följer fri etableringsrätt för privata aktörer och medan utvecklingen gick snabbt i södra Sverige beskrivs Norrbottens läns landsting som ”motvilliga”, och det med all rätt. Offensiv bevakade frågan redan år 2009:
”Tvärtemot propagandan är det inte några personalkooperativ som tar över vården, utan det är framför allt fem stora vårdbolag som delar på marknaden. Förutom Praktikertjänst, som fungerar som en kooperativ av tandläkare och läkare, är de andra fyra Aleris, Attendo, Capio och Carema, bolag drivna av riskkapitalister.”
Det blev ändå en del privata aktörer och Sensia öppnade vårdcentraler i Piteå, Boden och Luleå. Kent Ögren (S) skriver i Socialdemokraternas nyhetsbrev den 29 november 2011 att 22 000 har valt privat framför offentlig och att varje person kostar landstinget pengar.

”Förändringarna” har hittils inneburit avregleringar och nedskärningar. Kalix sjukhus förlorade operationsverksamheten, Kiruna likaså. Distriktsköterskemottagningar som försvinner från glesbygden och indragna ambulanser är andra exempel. Såhär fem år senare är vården i kris.
I Norrbotten blev vi snart varse om vad det kan innebära att ha vinstdrivande företag inom vården. Sensia gjorde inte tillräckligt med vinst (endast 3-4 procents vinstmarginal) och begärde konkurs år 2013. Vårdpengar som betalades ut fick man inte tillbaka och landstingets fodran på 1,1 miljoner kronor förblev obetald när konkursen var klar. Tillsammans med skulder för hjälpmedel kostade konkursen skattebetalarna nära 6 miljoner kronor.
De 10 000 patienter som stod utan vårdcentral landade även de på landstingets bord. Konkursen hade såpass stor inverkan på vården att den till och med angavs som en av anledningarna när sju av tio läkare slutade 2014 i protest mot en ohållbar arbetssituation på Bergnäsets vårdcentral. Strängare regler efterlystes av chockade politiker.

Men minnet är kort och 2016 beslutade landstinget istället om att ge mer pengar till de privata aktörerna. För att ”säkra konkurrensneutraliteten” klubbade landstingsstyrelsen den 3 mars om att privata vårdcentraler ska ersättas med samma belopp som landstingets egna vårdcentraler har gått i underskott med varje år.
Detta är ett tydligt exempel på inte bara vårdföretagarnas girighet, men också på var lojaliteten ligger hos landstingspolitikerna.


Rädda vården

Högern utarmar vården.

Högern utarmar vården.


Trots personalens många larmrop och trots ökade behov samt växande befolkning fortsätter vården att drabbas av nedskärningar och för snålt tilltagna budgetar.  I sommar är det värre än vanligt. Antalet stängda vårdplatser på landets sjukhus är rekordstort.

Högerpoliken har utarmat vården och stadigt förvärrat personalbristen.  
Samtidigt skenar kostnaderna för inhyrd personal. Totalt har landstingen tillsammans köpt inhyrd vårdpersonal för mer än 16 miljarder kronor de senaste sex åren. Det i sin tur betyder att hyrpersonalen sedan 2010 har gett landstingen merkostnad på mellan 4 till 8 miljarder kronor jämfört med egen personal, enligt SVT.

Vården är i akut behov av mer resurser och en rejäl uppvärdering av de anställdas löner och arbetsvillkor.
– Situationen just nu är extrem, det här läget har vi aldrig varit i tidigare. Varje sommar planerar Karolinska och landstinget för hur många vårdplatser de ska hålla öppna och varje sommar misslyckas de eftersom planeringen inte sker efter det behov som finns, säger Liv Andersson, huvudskyddsombud för Vårdförbundet på Karolinska universitetssjukhuset i Solna, till tidningen Vårdfokus.
Vårdfacken tillsammans med brukare, patientföreningar och andra organisationer behöver gå samman i en riksomfattande kampanj för att rädda vården.  

Rättvisepartiet Socialisterna säger:
• Omedelbar upprustning av vården – behoven ska styra.
• Mer personal – uppvärdering av de vårdanställdas löner och arbetsvillkor
• Stoppa nedskärningarna och privatiseringarna. Riv upp privatiseringslagen LOV.
• Nej till vinstjakt och marknadsstyre i vården – utbyggd och jämlik vård i offentlig regi.
• För ett riksomfattande vård­uppror – demonstrera för vården den 4 september.