Europa efter brexitchocken

En ny fas av politiska och ekonomiska kriser

Publicerad av Kevin Parslow

Tema: EU och EMU

– Ledare på båda sidor i folkomröstningen föll som käglor när Brexit vann, förklarade Peter Taaffe från CWI:s internationella sekretariat under diskussionen om Europa på årets CWI-skola.  (foto: Natalia Medina)
– Ledare på båda sidor i folkomröstningen föll som käglor när Brexit vann, förklarade Peter Taaffe från CWI:s internationella sekretariat under diskussionen om Europa på årets CWI-skola.

Årets CWI-skola samlades i efterdyningarna av Storbritanniens folkomröstning 23 juni om landets medlemsskap i EU och som resulterade i ”Brexit”. Resultatet har utan tvivel chockat kapitalistklassen i Storbritannien och i hela världen.
Peter Taaffe, ordförande för Socialist Party (CWI England och Wales) och medlem av CWI:s internationella sekretariat inledde plenardiskussionen om Europa. Detta är en redigerad version av hans tal och de diskussioner som följde.

Brexit utgjorde den dramatiska bakgrunden till diskussionen om Europa på Committee for a Workers’ Internationals (CWI) årliga sommarskola. Trehundratjugo personer från trettiotvå länder (från Europa, Asien, Afrika och Latinamerika) deltog under veckan i juli.

Hela världskapitalismen befinner sig i kris där det inte förekommit någon verklig återhämtning från härdsmältan 2007-08 och arbetarklassen har fått utstå svåra minskningar av inkomsten. Detta förklarar den pågående revolten bland massorna över hela världen vilket ger näring till populistiska rörelser.

Europa, speciellt Storbritannien, tillsammans med USA och rörelsen kring Sanders ligger för närvarande i utvecklingens framkant. På grund av den brittiska kapitalismens tyngd utgör ”Brexit” ett gigantiskt flyttblock som släppts i en sjö. Det kommer att bli en omedelbar dominoeffekt men återverkningarna kommer att kännas av under många månader och år.

För att ge ett mått på den möjliga krisens storlek har Storbritannien den andra största ekonomin inom EU och den femte i världen. Som jämförelse är dess ekonomi 15 gånger större än Greklands som stod inför uteslutning från euron och EU 2015.
Det ökande missnöjet återspeglar hur den kapitalistiska globaliseringen har skapat en uppdämd förbittring som nu leder till massprotester mot eliten.

Det finns nu en djup dysterhet bland de europeiska kapitalisterna och deras politiska representanter. Den holländske premiärministern Mark Rutte som står inför ett tryck från det populistiska höger- och antiimmigrationspartiet PVV vilka leder i opinionsundersökningar konstaterade burdust: ”England har kollapsat politiskt, monetärt, konstitutionellt och ekonomiskt”.

Brexit har fört upp en ny folkomröstning om skotsk självständighet på dagordningen. Den spanska premiärministern Rajoy varnade för konsekvenser i nationella frågan, speciellt i Katalonien och Baskien. Sinn Féin krävde omedelbart en ny omröstning om den irländska gränsen vilket riskerar att orsaka en ökning av sekterism. Kevin Henry från Nordirland sa att ledare för Sinn Féin påstår att Nordirland tvingades ut från EU av ”små engelsmän”.

Folkomröstningen i Storbritannien sågs som ett sätt att rädda den brittiske premiärministern David Camerons skinn och att läka såren inom torypartiet genom ge efter för partihögerns krav. Som CWI förutsåg fick det dock exakt motsatt effekt. Detta är förmodligen den största motgången för den brittiska imperialismen sedan 1945 och definitivt sedan Suezäventyret 1956.

Ledare på båda sidor av folkomröstningskampanjen föll som käglor. Cameron har förpassats till historien, Boris Johnson, som ledde ”Lämna”-kampanjen och som förväntades ärva kronan, höggs i ryggen av ministern och framstående Lämna-anhängare och blev sedermera utrikesminister medan Michael Gove fick sparken från regeringen! Nigel Farage avgick som ledare för United Kingdom Independence Party (UKIP).

Socialist Party sa att extremhögern skulle försöka utnyttja nationalism och invandring men att ”Lämna” i grunden skulle vara en klassomröstning mot eliten. Vi måste bekämpa rasism var och hur den än uppstår. Unga människor röstade med stor majoritet för att stanna i EU av i huvudsak internationalistiska orsaker: frihet att resa, studera och arbeta vart de önskar och ett förkastande av nationalism.

De som antytt att valresultatet var en dramatisk kvalitativ sväng åt höger missförstod de nuvarande styrkeförhållandena mellan klasserna.

Camerons avgång skulle kunna ha följts av ett parlamentsval och möjligheten av att Jeremy Corbyn och Labour skulle ha tagit makten. Då skulle det ha funnits ett kolossalt tryck på förändringar och en helt annan dynamik skulle ha inletts.

Denna möjlighet bekräftas av den vildsinta kampanjen mot Corbyn i den kapitalistiska pressen. En exempellös förnedring har hopats över honom och majoriteten av Labours parlamentsgrupp kräver att han ska avgå. Tony Blair anser att Corbyn är ”farlig”.

Men självförtroendet har ökat med en mindre strejkvåg genom underläkarnas strejk och kampåtgärder som rör lärare, järnvägsarbetare och andra. Fackkongresser har även de tagit radikala beslut som där Rail Maritime Transport union (RMT) fortsätter med sitt stöd till Trade Unionist and Socialist Coalition. Det allmänna fackförbundet GMB gav stöd till behovsbudgetar för lokala myndigheter i linje med den episka Liverpoolkampen. Detta är ett viktigt argument mot de kommunpolitiker till höger som skär ner och kräver att Corbyn ersätts.

Vem som än vinner ordförandevalet kommer resultatet troligen att bli två partier där ett rensat ut högern och som kommer att bekämpa åtstramningspolitiken. Det är bättre att ha ett massparti med en mindre grupp av parlamentsledamöter än dagens röriga kompromiss som i slutändan kommer att nöta ut stödet till Corbyn. Emellertid kommer han troligen att vinna ordförandevalet med lätthet.

Folkomröstningsresultatet har fått återverkningar över hela Europa. Lucy Redler från Tyskland påpekade att det inte gick en vecka utan en kris i EU. Det var en ”vår och sommar med missnöje i EU”.

EU-frågan har splittrat vänstern i Europa och blivit ett mikrokosmos av skillnaden mellan en reformistisk och en revolutionär metod vilket nu börjar splittra vänsterorganisationer.

I verkligheten, fortsatte Peter Taaffe, finns det en enorm euro­skeptisk stämning i de flesta länderna. Omkring 53 procent i Frankrike vill ha en folkomröstning om EU-medlemskapet; det finns liknande siffror för Nederländerna, även om det i inget av länderna finns en majoritet för att lämna EU.

Grekland är efter EU:s påtvingade nedskärningar mest euro­skeptiska; 92 procent tycker att EU hanterade krisen dåligt. Det har lett till ett fall i stödet till Syrizaregeringen till 17 procent. Det kan ge extremhögern/nazistiska Gyllene Gryning, nu det tredje största partiet, möjligheter.

Europas allmänna ekonomiska situation är svår. Bank for International Settlements anmärkte i sin senaste årliga rapport att världen står inför en ”riskabel treenighet” av villkor: produktionstillväxten som är ovanligt låg; globala skuldnivåer som är historiskt höga på grund av att skulder har fungerat som ett politiskt och socialt substitut för ökade inkomster; och utrymmet för politiska manövrer som är anmärkningsvärt smalt.

Kapitalistiska kommentatorer är rädda för en dominoeffekt över hela Europa. Italien skulle kunna bli nästa land att följa Storbritannien ut ur EU. Detta skulle troligen göra slut på EU; redan har diskussioner förts om ett ”tudelat” Europa. Det är en förtvivlad ekonomisk stagnation i Italien. Stora delar av befolkningen har inte haft någon ökning av levnadsstandarden under årtionden.

Nu är det en speciell kris inom banksystemet, inklusive världens äldsta bank. Ändå hindrar EU den italienska premiärministern Renzi att rekapitalisera genom att motsätta sig ”statligt ingripande”. Detta är klassisk nyliberalism och utgör ytterligare katastrofer för arbetare. Italien skulle kunna bli föregångare för utvecklingar på andra platser.

Ett symptom på krisen är den populistiska Femstjärniga rörelsens nyliga framgångar i Roms och Turins borgmästarval. Renzi genomför en konstitutionell folkomröstning i september och kan lida nederlag. Han säger att han kommer att avgå om detta sker. Social oro skulle kunna bryta ut i Italien.

Brexit kommer att få stora ekonomiska effekter på Tyskland som är beroende av export till Storbritannien, Spanien och Italien. Österrike har dragits in i en allvarlig politisk kris efter presidentvalet som vanns med liten marginal av det gröna partiet över högerpartiet FPÖ. Valet kommer att tas om.
Både Österrike och Tyskland visar de socialdemokratiska partiernas stora allmänna kris i Europa och över hela världen.

Kamp mot extremhögern är en nyckelfråga då de annars kan fylla det vakuum som de tidigare arbetarpartierna efterlämnat. Kampen för nya oberoende masspartier är därför viktig.

Frankrike har sett Nuit Debout-rörelsen, bränsleprotester och den stora strejkvågen som omfattade CGT och andra fackförbund, såväl som terroristattacker. Franska arbetare har fram tills nu motsatt sig nyliberalismens värsta aspekter men president Hollande och premiärminister Valls är nu fast beslutna att tvinga igenom arbetarklassfientliga ”reformer”. De har använt sig av bonapartistiska åtgärder som dekret för att undvika nederlag. Hollande och ekonomiminister Macron har historiskt låga siffror i opinionsundersökningar.

Med tanke på aktuella opinionsundersökningar kommer Hollande att besegras i den första rundan av presidentvalet nästa år, om han ställer upp. Vänsterkandidaten, Mélenchon, ligger före honom. Marine Le Pen från högerpopulistiska och rasistiska Front National kommer troligen att vara med i slutomgången. Vänstern kommer att stå inför ett dilemma om Le Pen ställs mot en högerkandidat i slut­omgången. Vår paroll kommer att vara viktig i en sådan situation.

Spanien har genomlevt två allmänna val under de sju senaste månaderna och vänsterpartierna, på den gemensamma valsedeln Unidos Podemos, förlorade en miljon röster mellan de två valen. En koalition mellan högerns Partido Popular och det före detta socialistiska PSOE kommer troligen att bildas men denna kommer att vara instabil och leda till nya perioder av kamp.

På morgonen för Storbritanniens folkomröstning gick belgiska arbetare ut i strejk. Strejkvakterna såg Brexit som en seger medan deras ombudsmän tyckte det var ett misstag. Det finns ingen brist på kampvilja bland de belgiska arbetarna och genom kamp skulle regeringen kunna falla.

Även i Östeuropa ses rörelser blomma upp. Massuppror i Makedonien och stora protester i Rumänien har ägt rum, nästan helt utan kommentarer från västs kapitalistiska media.

Rumänien har den största ojämlikheten vad gäller fattigdom och inkomst i EU och allt fler människor har börjat utmana etablissemanget. Utbildningsministern var tvungen att avgå efter protester över hans kommentarer om att ”fri utbildning” var en kvarleva från kommunismen!

Polen är symptomatisk för utvecklingen i Östeuropa. Där har regeringar anammat nyliberalism men den nuvarande nationalistiska högerregeringen i Polen, likt den i Ungern, har lutat sig mot marknaden i riktning mot ”stats­kapitalism”. 

Ett stormmoln över Östeuropa är de ökande spänningarna med Ryssland, inte enbart för Ukraina utan även i och med utbredningen av Nato:s tentakler till de Baltiska staterna.

Försvagningen av traditionella kapitalistiska partier över hela Europa är klar men i frånvaron av kämpande vänsterorganisationer ser vi uppgången av högerpopulism. Kampen mot extremhögern får inte vara separat från kampen mot nedskärningar.

Arbetarrörelsen i Frankrike har gett upphov till splittring och kris inom Front National precis som Syrizaregeringen fick stort stöd från Gyllene Grynings väljare före Syrizas förräderi i regeringsställning. Program och taktik är väldigt viktigt. I Frankrike finns det en känsla av att ”strejka och strejka tills vi segrar” vilket har sina positiva aspekter men arbetare kan inte vinna utan att även utmana makten politiskt. 

Corbyns program är mycket svagare än Tony Benns under 70- och 80-talet som krävde förstatliganden men vi bör inte undervärdera trycket underifrån vilket skulle kunna tvinga vänsterpartierna längre till vänster än de vill gå.

Det finns fortfarande förvirring i medvetande och förståelse bland ett skikt av Europas arbetare men under de nya kamperna kan vi se fram emot den bredare utvecklingen av ett socialistiskt medvetande. Detta kommer då att utgöra förändringen av samhället på socialistisk grund. ■