Turkiet efter kuppförsöket: Massiva utrensningar och Erdoğans järnnäve

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Turkiet Tema: Militärisering, Repression

Massiva utrensingar, arresteringar och förtryck bjuds på av Erdoğan i spåren av det misslyckade kuppförsöket. (foto: )
Massiva utrensingar, arresteringar och förtryck bjuds på av Erdoğan i spåren av det misslyckade kuppförsöket. (foto: )

Det misslyckade kuppförsöket i Turkiet den 15-16 juli, som kostade mer än 300 människor livet och bland annat innebar att försök gjordes att gripa den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan, har följts av dagliga massdemonstrationer och omedelbart påbörjade massutrensningar i den turkiska militären, domstolarna, skolor och media. Det mesta tyder på att kuppförsöket utlöstes som ett desperat försök att förhindra de omfattande utrensningar av anhängare till den gentemot Erdoğans AKP-styre rivaliserande islamiska så kallade Gülenrörelsen som redan var på väg.

En ren och troligen mycket blodig militärdiktatur kunde framför allt avvärjas av bristen på folklig förankring och en massiv folklig mobilisering.
Vilka konsekvenserna blir är ännu svåra att förutse. Samtidigt som makten på kort sikt koncentreras i den alltmer auktoritäre presidenten Erdoğans händer, har den turkiska staten och framför allt dess militär, som var Nato:s näst största, kraftigt försvagats. I varje fall på kort sikt betyder detta troligen att Turkiets roll i det syriska kriget förändras.
”(Den militära) disciplinen har brutit samman, hierarkin har brutit samman... Vad vi nu ser är desperata försök av regeringen att behålla kontrollen av de väpnade styrkor som har imploderat”, citeras den svensk-turkiske Mellanöstern-experten Halil Karaveli av Financial Times.

Vad vi ser är en rasande maktkamp, ett ”inbördeskrig” om kontrollen över staten, mellan rivaliserande fraktioner i maktens centra. Att det inte var fråga om bara en mindre klick missnöjda officerare visas av att inte mindre än 149 av landets 358 generaler och amiraler, bland dem den chef för det tionde pansarbrigaden vid Incirliks flygbas som ledde kriget mot det kurdiska upproret i sydöstra Turkiet och den turkiska flygvapenchefen, har gripits eller avskedats. Bland de utpekade finns även Erdoğans närmaste militära rådgivare och chefen för den styrka som ska skydda presidentpalatset.
Att fler än 80 000 militärer, jurister, statstjänstemän, journalister och över 30 000 lärare och universitetsdekaner omedelbart har gripits eller suspenderats som misstänkta Gülenanhängare samt att över 150 nyhetsföretag, 1 200 välgörenhets­organisationer, 1 000 skolor, 35 sjukhus och 15 universitet har stängts betyder att tiotusentals fler än de som rimligen kan ha deltagit eller känt till kupplanerna har rensats ut. Det betyder också att förberedelserna till denna utrensning redan var klara innan kuppförsöket. Mycket talar för att det just är förberedelserna för denna utrensning som triggade det desperata kuppförsöket.
I ett hav av en miljon åhörare och turkiska flaggor i Turkiets största massmöte någonsin, dit även det ”socialdemokratiska” oppositionspartiet CHP och den turkiska extremhögerns MHP (men självklart inte vänsterpartiet HDP) var inbjudna, utlovade Erdoğan återigen även att stödja dödsstraffets återinförande om detta får stöd i parlamentet.
Enligt ett direktsänt tal från presidentpalatset samma dag som kan skaka viktiga kapitalintressen, slog han fast att de hittills gripna ”bara är toppen av isberget” i vad han kallar FETÖ, ”Fetullah Gülens terrororganisation”: ”Det råder ingen tvekan om att affärsvärlden är en pelare i denna organisation. Kanske är det där de är starkast”. Han lovade också i ett tal till Ankaras handelskammare att skära av alla band och inkomster från dessa.

Den så kallade Gülenrörelsen, eller ”hizmet” (tjäna på turkiska) och ”Alliansen för gemensamma värderingar” som den själv kallar sig, är en slags sufistisk islamisk rörelse med skolor, universitet, sjukhus och mediaföretag i 140 länder, men med starkaste bas i Turkiet, Centralasien och Mellanöstern.
Gülen har också länge varit en anhängare av ekumeniskt samarbete med kristna och judiska rörelser, liksom av en nyliberal ekonomisk politik. Rörelsens främsta rekryteringskälla uppges vara de examensförberedande skolor för fattiga barn, som har stärkt dessas möjligheter till högre utbildning, inklusive militära kadettskolor.
Rörelsens 75-årige ledare Fethullah Gülen, som sedan 1999 befinner sig i en självvald exil i Pennsylvania, USA, förnekar bestämt alla anklagelser om att ha beordrat kuppförsöket och all inblandning i detta, som han också var snar att fördöma. Enligt USA:s regering har heller inga bevis hittills presenterats, som skulle kunna motivera den utlämning av Gülen som den turkiska regeringen begär.
Att Gülenrörelsen sedan några år befunnit sig i stark opposition mot vad den ser som Erdoğans svek mot tidigare gemensamma ideal är ändå tydligt.
Gülen och Erdoğan var länge nära allierade i ansträngningarna att bekämpa alla gemensamma motståndare, inte minst för att bryta de kemalistiska officerarnas makt över militären och roll som självutnämnda garanter för statens sekulära karaktär.
Så sent som 2013 dömdes 275 officerare, journalister, jurister och akademiker, som åtalades för att 2003 och 2004 ha förberett en militärkupp. Även en annan militär konspiration uppdagades. I takt med att gamla officerare dömdes och sparkades fylldes deras positioner upp av yngre, varav många uppenbarligen var anhängare till Gülen.

Motsättningarna mellan Gülen och Erdoğan har varit öppna ända sedan Erdoğan 2013 tillkännagav att Gülens tusentals skolor skulle stängas, varpå påstådda Gülenanhängare bland åklagare och domare i sin tur inledde en omfattande korruptionsutredning mot Erdoğans son och andra personer i hans närhet. Gülen har också riktat skarp kritik mot Erdoğans stöd till syriska jihadister och brist på eftergifter till turkiska kurder, trots att inte heller han stödjer deras krav på regionalt självstyre och att flera av de kuppofficerare som har lett kriget mot kurderna nu påstås ha varit Gülenanhängare.
”Vi har i åratal varnat för Gülenrörelsens antidemokratiska karaktär”, säger även HDP-ledaren Demirtas.
De utrensningar av Gülenanhängare som har följt på kuppförsöket påbörjades som professor Elisabeth Özdalga skriver i SvD i mindre skala redan i slutet av 2014. Att Turkiets högsta appellationsdomstol i april 2016 underkände Ergenekon-domarna banade vägen för Erdoğans önskan att rehabilitera de tidigare dömda officerarna och genomföra nya utrensningar av Gülen-anhängare.

”Kuppen utlöstes av att processerna mot gülenisterna skulle inledas. Militärledningen (den allra högsta) hade länge stått emot den förestående utrensningen, men hade nu gett klartecken för den”, citeras Halil Karaveli i Proletären.
Inget av detta är ännu tydliga bevis, men innebär att det i varje fall fanns tydliga motiv till en kupp i dessa kretsar, även om Gülen själv inte behöver ha varit inblandad eller i vilket fall som helst inte heller flertalet av de utrensade.
För CWI:s anhängare i Turkiet, liksom för övrigt för alla vänsterorganisationer och samtliga oppositionspartier, var det självklart att motsätta sig kuppförsöket. Men, som det prokurdiska vänsterpartiet HDP:s ledare Selahattin Demirtas förklarade i en intervju redan den 18 juli: ”Vad vi har att göra med är ett kuppförsök iscensatt av en grupp kuppmakare mot en annan grupp kuppmakare” och att ”båda kupperna måste fördömas”.

Kuppförsöket och de följande utrensningarna kommer i en tid av tilltagande politisk kris och ekonomisk stagnation i Turkiet. Den politiska krisen har successivt förvärrats i takt med att framgångarna för det turkiska stödet till de jihadistiska rebellerna mot Assad i Syrien har vänts till sin motsats, den syriska flyktingkrisen exploderat och att Erdoğan efter de kurdiska framgångarna i det syriska inbördeskriget och HDP:s genombrott i det turkiska sommarvalet 2015 återupptagit den allt blodigare och kostsammare militära kampanjen mot kurderna i sydöstra Turkiet.
I vilken mån det bland kuppmakarnas militära ledare även fanns ett missnöje över den roll som de tilldelats i det blodiga kriget mot kurderna och Erdoğans stöd till syriska jihadistgrupper är ännu oklart. Uppenbart är även att dessa som har haft nära kontakter med USA:s militärer även kan ha påverkats av USA:s spända relationer till Erdoğan i Syrien-konflikten.

USA:s före detta biträdande försvarsminister Larry Korb konstaterar i middleeasteye.net att USA på grund av utrensingarna nu har förlorat ett ”stort antal” av sina närmaste samarbetspersoner inom den turkiska militären i kriget mot IS. I Turkiet spekuleras det av samma skäl på högsta nivå öppet om att USA i varje fall borde ha känt till vad som var på gång, samtidigt som USA hittills inte har velat utlämna den utpekade Gülen, vilket också innebär en dramatisk förtroendekris mellan Nato och den turkiska regeringen. Att EU har varit så sena att besöka Turkiet och att Erdoğan i sitt första utlandsbesök efter kuppförsöket åker till Moskva för att träffa Putin har framkallat stor ångest bland politiker som Carl Bildt.
Även om den turkiska regeringen knappast lär klippa sin anslutning till Nato, väntar i vilket fall såväl nedkylda relationer som en starkt vingklippt turkisk militärmakt och statsapparat, där Erdoğans ställning bara tillfälligt stärkts av urskiljningslösa utrensningar.
Därmed stärks också relativt sett de kurdiska positionerna i såväl Syrien som Turkiet, men också HDP:s och den turkiska vänsterns gemensamma ansvar i uppbygget av en ny maktpol för demokratiska rättigheter och social rättvisa.

Som Sosyalist Alternatif (CWI i Turkiet) säger representerar båda lägren i striden om makten olika flyglar av den förtryckande härskande klassen. Folkets motstånd kan inte lämnas i händerna på den ruttna AKP-regimen. Oberoende och förenade mass­insatser behöver organiseras av arbetarrörelsen, ungdomar, vänstern och HDP utanför det styrande partiets iscensatta mobiliseringar. Arbetarrörelsen och vänstern måste organisera självförsvarkommittéer mot det våld som används av båda sidor. En tredje politisk pol behöver byggas runt arbetarklassen, de fattiga och ungdomar för att stoppa alla attacker mot demokratiska rättigheter, den statliga offensiven mot det kurdiska folket och den nyliberala politiken.
”Långt borta är de dagar då Turkiet hyllades som en modell för välstånd och stabilitet. Den växande, mångsidiga kris som har drabbat Turkiet är en återspegling av kapitalismens kris i världsskala. Endast en kamp för en socialistisk förändring, kopplad till arbetarsolidaritet i Mellanöstern, Europa och internationellt, kan sätta stopp för kaoset och våldet som slår Turkiet för tillfället.”