”Goda tider”, men för vem?

Publicerad av

Tema: Sveriges ekonomi, Bostäder

 (foto: Kristofer Lundberg)

Efter en mycket starkt BNP-­tillväxt ifjol går svensk ekonomi in i en högkonjunktur i år, skriver Konjunkturinstitutet i sin senaste prognos Konjunkturläget, augusti 2016. Men den ökade ekonomiska tillväxten (de ”goda tiderna”) går många hushåll helt förbi. Medan banker, storföretag och superrika badar i pengar fortsätter klyftorna att öka och allt fler människor i Sverige lever i eller riskera att hamna i fattigdom. Inte heller ger den ökade tillväxten några avtryck i välfärden. Nedskärningarna fortsätter på många håll och områden.

Även arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå, trots stigande sysselsättningsgrad. Andra kvartalet i år hade arbetslösheten sjunkit till 6,8 procent, men bland utrikesfödda låg arbetslösheten kvar på 16 procent – samma höga nivå som 2010. 

Till skillnad från tidigare är det inte i första hand exporten som håller ekonomin uppe, utan ökade investeringar, främst i form av ökat byggande från en tidigare extremt låg nivå samt växande privat och offentlig konsumtion. 

Till det ska läggas att Riksbanken har eldat på ekonomin med minusränta, försäljning av inhemsk valuta för att hålla valutakursen nere och stödköp av statsobligationer. 

Ingen av dessa tillväxmotorer har en bestående livskraft. Den ökade offentliga konsumtionen är en tillfällig följd av att fler flyktingar kom till Sverige ifjol och inte orsakad av en politisk kursändring. Tvärtom håller regeringen fast vid sin strama budgetpolitik. ”Vi för den stramaste politiken sedan Göran Persson”, sammanfattade finansminister Magdalena Andersson (S) tidigare i år.

Den åtstramande politiken betyder att den svenska kapitalismen framöver blir än mer beroende av att den privata konsumtionen och bostadsinvesteringarna, som tillsammans har stått för två tredjedelar av den totala tillväxtökningen 2014 och 2015, fortsätter att växa. Sannolikt blir det så, men inte i tillräcklig grad för att undvika en markant avmattning nästa år och 2018. 

Samtidigt som obalanserna i ekonomin tilltar ökar också den sociala och politiska polariseringen. Den ekonomiska tillväxten ger varken en paus i den politiska krisen eller mildrar regeringens förtroendekris. 

Det skulle behöva byggas minst 88 000 nya bostäder per år fram till 2020 för att börja råda bot på bostadsbristen. Den nuvarande takten vad gäller antalet nya bostäder pekar, optimistiskt räknat, mot 55 000 per år fram till 2018. Troligen färre. Det betyder förvärrad bostadsbrist,  förvärrad trångboddhet och fortsatt stigande bostadspriser samt växande skuldsättning.  

Om inte högkonjunkturen nästan helt ska gå arbetarhushållen förbi krävs kamp för omedelbara offentliga satsningar på jobb, bostäder, välfärd, infrastruktur och klimatomställning samt att facken laddar för strid i nästa års stora avtalsrörelse. Om inte nu, när? Det är genom att ta kamp för tillväxtens frukter idag som beredskapen höjs inför den nya kapitalistiska kris som följer i spåren på dagens ensidiga, socialt och ekonomiskt ytterst obalanserade högkonjunktur. ■