Frankrike på 1930-talet: Kris, revolution och fascismens hot

Publicerad av Jonas Brännberg

Plats: Paris Tema: Kamp mot rasism och nazism, Historia

SFIO-ledaren Leon Blum, med näven i skyn, bildade en folkfrontsregering – ett ödesdigert misstag. (foto: )
SFIO-ledaren Leon Blum, med näven i skyn, bildade en folkfrontsregering – ett ödesdigert misstag.

1930-talets Europa är inte bara historien om fascismens frammarsch. Det handlar också om revolutionära stämningar och masskamp som exempelvis i Frankrike som år 1936 skakades av generalstrejk och en våg av fabriksockupationer. Denna artikel är en förkortad och bearbetad version av en artikel som först publicerades i Offensiv #722 den 2 november 2006.

För socialister ger den franska händelseutvecklingen under 1930-talet ovärderlig kunskap om revolutionens styrka och mass­kampens möjligheter, men också om fascismens sociala, politiska och ekonomiska bakgrund. Rädslan för revolutionen fick kapitalisterna att söka skydd bakom diktatur och kapitulera inför Hitler 1940.

”I Frankrike bestäms nu världsproletariatets öde” skrev den ryska revolutionsledaren från 1917 och grundare av Fjärde internationalen, Leo Trotskij, i december 1938.

Trots att Europa stod på randen till världskrig skrev han i artikeln S.O.S. Till frågan om situationen i Frankrike att det än fanns tid för de franska massorna att formera sig kring ett program för att ta makten och utmana Frankrikes utveckling mot en fascistisk diktatur. Den franska folkfronten hade kollapsat och attackerna på arbetarklassen från den nya regeringen hade bemötts av strejker och fabriksockupationer från olika grupper av arbetare.

Trotskij, som förvisades från Stalins Sovjet år 1929, levde för en tid i exil i Frankrike (åren 1933-1935). Trotskijs anhängare i Frankrike och världen runt var till en början organiserade i den internationella Vänsteroppositionen med inriktning mot kommunistpartiet och Komintern (den kommunistiska tredje internationalen) ur vilken man hade uteslutits på grund av sin kamp mot stalinismen. 

År 1933 inleddes bygget av nya revolutionära partier och en ny fjärde International. Många av Trotskijs viktigaste texter om Frankrike på 1930-talet är översatta till svenska och finns på marxistarkiv.se.

1930-talets världsomspännande ekonomiska depression slog hårt mot landets kapitalism och den tredje franska republikens politiska stabilitet.

Mellan maj 1932 och september 1933 hade till exempel fem premiärministrar bytts ut. Alla fem tillhörde det dominerande borgerliga Radikalpartiet. De två stora arbetarpartierna var socialistpartiet SFIO och kommunistpartiet PCF, som hade blivit ett lydigt redskap för Stalin och den sovjetiska byråkrati som han ledde.

Kapitalismens djupa kris ledde till ökade klassmotsättningar och revolutionär jäsning. I denna situation ansåg sig storfinansen ”inte ha råd” med demokrati och ”parlamentarism”. Flera länder blev offer för fascism och militärdiktaturer (Tyskland, Österrike-Ungern, senare Spanien).

I Frankrike stödde ”de 200 familjerna” (som hade den ekonomiska makten) fascisternas maktuppvisning den 6 februari 1934. Tungt beväpnade marscherade de i tusental denna dag genom Paris gator mot ”parlamentets tjuvar”. 

Det som i praktiken var ett dåligt planerat kuppförsök slutade i 14 döda och 1 300 skadade. Den franska arbetarklassen förstod hotet från fascismen och fackförbundet CGT utlyste en generalstrejk till den 12 februari som stöddes av SFIO. Bara i Paris demonstrerade över en miljon, trots att kommunistpartiet hade gett sitt stöd först kvällen innan.

Efter denna fascistiska maktdemonstration och arbetarklassens motaktion kallade parlamentet in Gaston Doumergue som blev ny premiärminister med diktatoriska befogenheter.

Kommunistpartiets senkomna stöd till generalstrejken i februari 1934 var början på en politisk u-sväng av det mer spektakulära slaget. Sedan Kominterns kongress 1928 menade stalinisterna att kapitalismen var inne i sin ”tredje” och sista period. Under kapitalismens ”dödsångest” sågs socialdemokratin och fascismen inte som motsatser, utan som ”tvillingar”. 

Det var denna politik som ledde den tyska arbetarrörelsen till undergång. En inbjudan från kommunistpartiet till socialdemokratiska arbetare om en enhetsfront i kampen mot nazismen hade kunnat bryta arbetarrörelsen paralysering och slå tillbaka Hitler. Men inget gjordes. In i det sista förnekade Komintern det förödande nederlaget i Tyskland. Kommunisternas tidning i Frankrike Humanité skrev efter Hitlers maktövertagande: ”Ingen förlust i Tyskland”.

Trotskisterna förde både innan Hitlers maktövertagande i Tyskland och i Frankrike fram det akuta behovet av en enhetsfront mellan alla arbetarklassens organisationer mot fascismen. Tvärtemot kommunistpartiet såg trotskisterna att fascismen byggdes upp på arbetarrörelsens aska, oavsett om de var socialdemokrater eller kommunister.

När Komintern passivt lät nazisterna ta makten i Tyskland 1933 och krossa arbetarrörelsen drog trotskisterna slutsatsen att Komintern var förlorad och att en ny fjärde international måste byggas.

Syftet med en enhetsfront var att samla arbetarrörelsens organisationer kring en gemensam kamp mot fascismen som i sin tur med hjälp av ett övergångsprogram kunde utvecklas till en socialistisk kamp för att avskaffa kapitalismen och dess kriser. De franska trotskisterna förde fram behovet av en arbetarmilis som kunde försvara arbetarrörelsens organisationer, deras möten, lokaler och tidningsredaktioner mot fascisternas beväpnade förband.

Chansen till att bygga en kämpande enhetsfront gavs också. Det ökande hotet från fascismen hade en radikaliserande effekt på SFIO och under denna tid hade också trotskisterna gått med i SFIO och stärkt dess vänsterflygel.

I januari 1935 lade SFIO:s styrelse ett förslag till kommunistpartiet om gemensam kamp för makten under parollen att ”socialisera” banker och tung industri. Men istället för att ta tillfället i akt tackade kommunistpartiet nej med motiveringen att situationen inte var ”revolutionär”.

När SFIO gick åt vänster gjorde kommunistpartiet istället en kraftig högersväng. När Doumergues försök till hårdare tag mot arbetarklassen misslyckats ersattes han av Radikalpartiets Etienne Flandin. Han stöddes av SFIO och kommunistpartiet. Från att ha ropat ”sovjeter (arbetarråd) överallt” i början av1930-talet nöjde sig kommunistpartiet nu, när klasskampen ställts på sin spets och den ekonomiska krisen var avgrundsdjup, med ekonomiska krav som bättre socialförsäkringar och fler offentliga jobb.

Komintern och franska kommunistpartiet svängde från att ha sagt att socialdemokraterna var socialfascister till att inte bara samarbeta med SFIO, utan även med ”demokratiska borgerliga partier”, som Radikalpartiet, mot fascismen. 

Detta sågs som ett sätt att hålla småborgerligheten (småföretagare och bönder) borta från fascismen. Att vinna kampen om småborgerlighetens förtroende var visserligen avgörande i kampen mot fascismen, men var det möjligt genom att samarbeta med det borgerliga parti som de hade vänt ryggen? 

Radikalpartiet var storkapitalets verktyg och med kapitalismens kris hade man inte ens smulor att ge till den småborgerlighet som hade förlorat förtreonde för partiet.

”Vem kommer att ge det mest trovärdiga alternativet till småborgare? Revolutionär socialism eller fascistisk diktatur? På denna fråga vilar Frankrikes, Europas och hela världens öde”, skrev Trotskij.

Trotskisterna förde fram ett program för att vinna över småborgare för en socialistisk kamp som innefattade offentligt övertagande av banker och förmånliga krediter till bönder och förstatligande av storgods. De betonade främst att det som behövdes för att övertyga medelklass och småborgare var en beslutsam kamp från arbetarklassen och dess organisationer för att avskaffa kapitalismen och dess kris och ersätta den med en planerad ekonomi som kunde tillfredställa arbetares, småbönders med fleras behov.

Efter att i juli 1934 ha bildat en enhetsfront med SFIO föreslog kommunistpartiet i oktober en folkfront med Radikalpartiet, vilket hade fortsatt sin kräftgång i lokalvalen på våren 1935 samtidigt som SFIO och kommunistpartiet hade gått starkt framåt. Den 14 juli 1935 bildades folkfronten. Vid denna tid uteslöts också trotskisterna ur SFIO och bildade partiet POI. 

I parlamentsvalet i maj 1936 gick SFIO och kommunistpartiet starkt framåt medan Radikalpartiet backade. Den 4 juni utropades en folkfrontsregering ledd av SFIO-ledaren Leon Blum. Folkfronten skapade enorma förväntningar hos arbetare, men samtidigt hade folkfronten inte på något sätt förmågan att lösa kapitalismens problem och inte heller vaccinera medelklassen mot fascismen.

Istället för att organisera arbetare i den nödvändiga kampen för en socialistisk revolution smutsade arbetarorganisationerna ned sig genom att samarbeta med det korrumperade Radikalpartiet och drev på så sätt medelklassen närmare fascisterna.

Efter mindre än ett år vid makten var tålamodet hos Frankrikes arbetare slut. När inga förbättringar syntes till ville de hjälpa folkfrontsregeringen ”på traven”. Det som började som en metallarbetarstrejk spred sig under juni och juli 1936 till strejker och fabriksockupationer på mängder av arbetsplatser. Två miljoner arbetare deltog i den största franska massrörelsen mellan Pariskommunen 1871 och generalstrejken i Frankrike 1968. ”Strejkrörelsen sommaren 1936 utgjorde den franska revolutionens början”, skrev Trotskij.

Likt en medlare bjöd ”socialisten” Blum in arbetsgivare och arbetare till förhandlingar där arbetsgivarna gick med på stora eftergifter: löneökningar på mellan sju och femton procent, 40 timmars arbetsvecka utan lönesänkning (från 48), två veckors betald semester etcetera. Arbetsgivarna hade dock inte en tanke på att infria sina löften, utan bidade sin tid. Kommunistpartiets ledare Maurice Thorez uppmanade arbetarna att gå tillbaka till arbetet, skydda alliansen med medelklassen (läs med Radikalpartiet / kapitalet) genom att inte gå för fort fram (”Allt är inte möjligt”, L’Humanité den 12 juni 1936).

Trotskisterna var de enda som kritiserade den så kallade Matignonuppgörelsen och menade att storkapitalets eftergifter aldrig skulle uppfyllas så länge kapitalismen och dess kriser fick fortsätta.

Trots att både SFIO och kommunistpartiet genom folkfronten försökte lägga band på arbetarkampen och leda in den på ofarliga banor fortsatte partierna att växa till följd av de starka vänsterstämningarna.  

Även fackföreningen CGT växte från en till fem miljoner medlemmar på ett år. Arbetarrörelsens potentiella styrka var alltså större än någonsin. 

Flera av förutsättningarna för en socialistisk revolution fanns under 1936; massornas vilja att kämpa för att vinna, ett akut missnöje hos medelklassens lägre skikt och förvirring hos storkapitalet om de skulle stödja folkfronten eller fascismen.

Men det räcker inte. Det behövs också en ledning och en plan för att socialistisk revolution ska äga rum. Den ledningen berövades massorna av SFIO, CGT och kommunistpartiet. Trotskisterna i POI försökte få till denna organisering genom att först argumentera för arbetarmiliser, sedan aktionskommittéer inom folkfronten (för att ge massorna initiativet) och slutligen för bildandet av arbetarråd i samband med massaktionerna sommaren 1936.

När SFIO och kommunistpartiet fortsatte att politiskt begränsa sig till parlamentarism och folkfront började arbetarna förlora hoppet. Hösten 1936 devalverade Blum den franska francen och stoppade allt socialt reformarbete, istället följde repression. I juni 1937 avgick Blum och ersattes av Camille Chautemps, Radikalpartiet, som senare bröt med SFIO och kommunistpartiet.

Med folkfronten hade småborgerligheten förlorat tilltron till att arbetarna var förmögen att kämpa för ett nytt socialistiskt samhälle. För storkapitalet var folkfronten ett försök att avvärja hotet om en socialistisk revolution och slippa den risk som stöd till en fascistisk diktatur innebar i form av social oro etcetera. Folkfrontens försvar av kapitalismen gjorde dock att krisen bestod och därmed att valet mellan socialistisk revolution och fascism kvarstod.

Ännu år 1938 genomfördes flera stora strejker i Frankrike i protest mot de attacker som Chautemps regering genomförde på arbetares rättigheter och på uppgörelsen från år 1936. Den 30 november genomförde CGT en generalstrejk, men återigen användes den som en säkerhetsventil för arbetarkampen.

Istället för att gå ut och organisera sig skulle arbetarna sitta hemma under strejkdagen. Dessutom hade folkfronten förvirrat arbetarna: varför ska vi nu gå ut och strejka mot de som nyss var våra vänner (Radikalpartiet), och vad ska vi strejka för?

Missnöjet inom SFIO ledde till att vänstern inom partiet uteslöts och bildade PSOP, i vilket en del av trotskisterna från POI blev medlemmar.

Misslyckandet för folkfronten i Frankrike och Spanien, där revolutionen krossades och Francos fascistiska styrkor segrade i inbördeskriget, tillsammans med Stalins terror och blodiga utrensningar i Sovjet, skapade dock en allt större uppgivenhet.

Trotskisterna var de enda som visade att fascismen var ett resultat av kapitalismens kris och att kampen mot fascismen behövde kopplas till ett socialistiskt program. Aldrig lämnade de sin övertygelse om arbetarklassens kollektiva styrka att, med stöd av andra samhällsgrupper, leda samhällets omvandling från kapitalismens barbari och krig till demokratisk socialism.

Trots att den revolutionära rörelsen från 1936 gång efter annan har visat sin vilja till att kämpa mot fascism och kapitalism vägrade SFIO och kommunistpartiet att leda kampen för en socialistisk samhällsomvandling. Därmed blev det ofrånkomligen en nedgång i arbetarkampen, och innan en ny chans gavs bröt andra världskriget ut. 

Under krigsåren 1940-45 var Frankrike ockuperat av Hitlertyskland som styrde landet med hjälp av en marionettregering ledd av marskalk Philippe Pétain, ”som fann utsikten till ett nederlag (i kriget mot Hitler) mindre skrämmande än risken för revolution” (Antony Beevor: Andra världskriget). ■

Den fackliga centralorganisationen CGT utlyste generalstrejk mot fascismen – något facken idag runtom i Europa också borde göra.

Den fackliga centralorganisationen CGT utlyste generalstrejk mot fascismen – något facken idag runtom i Europa också borde göra.