En helt otillräcklig infrastrukturssatsning

Publicerad av Ammar Khorshed

Tema: Infrastruktur

Spårunderhållet kommer att vara fortsatt eftersatt med S-MP-regeringens politik. (foto: Göran Fält /Trafikverket)
Spårunderhållet kommer att vara fortsatt eftersatt med S-MP-regeringens politik.

Investeringarna räcker inte till att återställa järnvägen och till att ställa om transportsektorn. Regeringen föreslår i sin nya proposition en viss ökning av investeringarna i infrastrukturen från och med år 2018, men långt ifrån vad som skulle behövas för en klimatomställning och för att tågen ska gå i tid.

Vart fjärde år presenterar regeringen en plan över hur mycket som ska investeras i infrastrukturen den kommande tolvårsperioden. Regeringen presenterade infrastrukturpropositionen den 6 oktober som ska leda till ett ”kraftigt förstärkt järnvägsunderhåll”.

Men i den nya propositionen ingår endast något mer pengar till infrastrukturen än vad Reinfeldts Alliansregering hostade upp för fyra år sedan: 622,5 miljarder kronor för tolvårsperioden (2018-2029), jämfört med Alliansens 522 miljarder kronor (perioden 2014-2025). Det är en ökning med ungefär en tiondel, justerat för den ekonomiska tillväxten.

Drygt hälften av investeringsramen, 333,5 miljarder kronor, kommer att gå till ny infrastruktur, varav höghastighetsbanan utgör en stor del. En knapp fjärdedel, 125 miljarder kronor, går till det akuta underhållet av järnvägen vilket är en betydande ökning från Alliansens 86 miljarder kronor. Tillskottet till järnvägsunderhållet riskerar dock att urholkas av den långtgående uppstyckningen och privatiseringen av underhållet. 

Regeringen har brutit sitt vallöfte om att förstatliga underhållet, vilket infrastrukturminister Anna Johansson (S) förklarade som ”tillspetsat”.  Det blir tydligt att regeringen helt saknar ambitioner om en verklig klimatomställning av transportsystemet när vägunderhållet får mer pengar än järnvägen (164 miljarder).

För att klara klimatmålen behövs en omställning av persontransporter från väg till järnväg, vilket Trafikverkets till en början mörkade underlagsrapport till denna proposition pekade på. Detta borde också ha avspeglats i investeringsbudgeten om regeringen verkligen hade menat allvar med sina klimatambitioner. Infrastrukturpropositionen bidrar tyvärr inte på något sätt till en omställning.

Höghastighetsjärnvägen som planeras mellan Stockholm och Malmö respektive Göteborg kan potentiellt bidra till att konkurrera ut det utsläppsvidriga inrikesflyget. Ett tecken i motsatt riktning är att bygget av en ny ankomsthall för 1,7 miljarder kronor precis har påbörjats på Bromma flygplats. Flygplatsen är särskilt inriktad på inrikesresor.

Problemet med regeringens politik är att transportinfrastrukturen för det mycket större regionala vardagsresandet försummas. Höghastighetsbanan har en helt annan karaktär och är till för de interregionala sällanresorna mellan storstäderna.

Kapaciteten på järnvägen räcker inte till och på de mest trafikerade sträckorna finns det i princip inga fler tåglägen att tilldela. På grund av denna kapacitetsbrist kommer Trafikverket att successivt höja ban­avgifterna för att hålla tillbaka efterfrågan på tåglägen, en slags marknadsprissättning av järnvägen. Effekten kommer att bli allt dyrare tågresor, främst längs de populära sträckorna, och tåget kommer att tappa i konkurrenskraft gentemot bilen och inrikesflyget.

Trafikverket varslade nyligen om att hastigheten kan sänkas på uppåt 69 järnvägssträckor nästa år av säkerhetsskäl. Orsaken är att skicket på järnvägen är undermåligt.

Regeringens krona-för-krona-politik manifesteras tydligt i infrastrukturpropositionen. Inga satsningar är att vänta utöver vad som ryms inom de nyliberala budget- och överskottsmålen: ”Regeringens utgångspunkt inför planperioden 2018–2029 är att lån [...] kan utgöra finansiering av investeringsutgifter under förutsättning att de slutliga kostnaderna inte beräknas komma att belasta statsbudgeten eller den offentliga sektorns finansiella sparande. Detta innebär att lånefinansiering av infrastrukturinvesteringar kan övervägas till den del kapitalkostnaden ska täckas av inkomster från trängselskatt eller infrastrukturavgifter.”

Den offentliga sektorns finansiella sparande är den enskilt viktigaste politiska orsaken till att det råder massarbetslöshet och att infrastrukturen förfaller. Detta är en syn som allt fler framstående ekonomer ansluter sig till och som bland andra LO:s tidigare chefsekonom P-O Edin håller fram som hindret för den nödvändiga ”totalrenoveringen av Sverige”.

Regeringens infrastrukturproposition för det närmaste dryga decenniet är i förhållande till behoven helt otillräcklig. Det finns inga satsningar för att på allvar ställa om transporterna från bil och flyg till järnväg och annan miljövänlig kollektivtrafik. Det behövs en upprustning av järnvägen med större investeringar och ett förstatligande av underhållet. ■