Världsekonomin: Extrem ”medicin” hjälper inte

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Världsekonomin

 (foto: )

USA:s tillväxt minskar, världshandeln krymper och eurozonen rör sig inte framåt. Det är faktorer som tillsammans med regeringarnas ökade nationalism och protektionism gör att prognoserna för världsekonomin på nytt har skrivits ner.

I början av oktober höll Världsbanken och Internationella Valutafonden, IMF, sina årsmöten i Washington. IMF konstaterade i sin rapport till mötet (World Economic Outlook, WEO) att världsekonomin växte med 2,8 procent under första halvåret. Prognosen för hela året sänktes därmed till 3,1 procent.

Störst är nedskrivningen i USA, där IMF har sänkt prognosen från 2,4 procent i april till 1,6 procent nu. Det är ofrånkomligt att inbromsningen i USA är kopplat till att landets centralbank, Federal Reserve, var den första att åter höja räntan i ett beslut i december i fjol. Beroendet av extrema stimulanser, som infördes efter den globala finanskrisens inledning 2007-08, har långt ifrån upphört.

Men det finns fler svaga kort. Den ryska ekonomin krympte med 3,7 procent 2015 och beräknas fortsätta backa med -0,8 procent i år. Ännu värre är det för Brasilien, med -3,8 procent 2015 och beräknade -3,3 procent i år. Detta i de två första initialerna i BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina), som för några år sedan pekades ut som världsekonomins stora hopp.

Även Nigerias ekonomi är i en djup kris. Prognosen för ekonomin är -1,7 procent för 2016 – en dramatisk nedskrivning från i april då IMF trodde att Nigerias ekonomi skulle växa med 2,3 procent. Sydafrika, den andra av de två dominerande ekonomierna i Afrika, väntas ha nära nolltillväxt i år.

I Asien fortsätter Japans ekonomi att gå knackigt. Prognosen är 0,5 procent i år och 0,6 nästa år. Detta trots att landets centralbank har ett av de mest aggressiva stimulansprogrammen, som nu också har fått uppbackning av satsningar i regeringens budget.

Den kinesiska ekonomin, världens näst största efter USA, växer officiellt med 6,6 procent i år. I själva verket är tillväxten mycket svagare, vilket har haft en stor effekt på råvarupriserna och i de länder som har stor export till Kina. Den tillväxt som sker i Kina sker dessutom till stor del på kredit, vilket skapar nya enorma skuldberg.

I Europa väntas eurozonens ekonomi växa svagare i år än ifjol, från 2,0 procent till 1,7 procent. Även detta kan behöva skrivas ner, då tillväxten under det tredje kvartalet bara var 0,3 procent. Investeringarna i euroområdet sjunker och bankerna är bräckliga, vilket oron över tyska Deutsche Bank och de italienska bankerna visar.

Den förra krisen visade att när bankerna vacklar får staten rycka in och ta över skulderna, vilket sedan ökar trycket för åtstramningar i de offentliga utgifterna. Även prognosen för Storbritannien har sänkts sedan i april till 1,8 procent.

Dessa kalla siffror gör att arbetslösheten inte minskar och att fattigdomen ökar liksom inkomstklyftorna. För kapitalisterna, och de politiker som företräder dem, är tillväxt och vinster högsta prioritet.

Medan de inser att ekonomierna skulle må bättre av stimulanser – till exempel högre löner, upprustad infrastruktur, satsning på sjukvård med mera – är de ytterst ovilliga att i praktiken besluta om sådana åtgärder. Samma sak med att de vet att ländernas ekonomier skulle tjäna på gemensamma åtgärder. Trenden idag är istället att varje nationell kapitalistklass och regering agerar på egen hand.

Den extrema ”medicinen” från främst centralbankerna – kvantitativa lättnader, minusräntor med mera – har bara gynnat finansaffärer och de rika. Aktiekurserna har nått nya rekordnivåer, i USA senast nu i augusti.

Stimulanserna har handlat om att hålla det ekonomiska systemet vid liv. På investeringar och ekonomisk tillväxt, däremot, finns ingen märkbar effekt. Arbetslösheten är fortsatt mycket högre än innan finanskrisen. Reallönerna för två tredjedelar av befolkningen har sjunkit eller inte ökat i de utvecklade kapitalistiska ekonomierna under 2005-2014.

Dessutom är världens skulder högre än någonsin. Enligt IMF är de 152 000 miljarder dollar – dubbelt så stora som världsekonomins storlek. Valutafonden varnar för extremt stor upplåning från privata storföretag – två tredjedelar av skulderna är privata – vilket tidigare har banat väg för finanskriser.

Den kapitalistiska globaliseringen sedan 1980-talets slut ökade den ekonomiska tillväxten. Men modellens baksida – finanskapitalets extrema tillväxt, ökad utsugning och klyftor, nedmonteringen av den offentliga sektorn – slår nu tillbaka. Världshandeln ökar med bara 2,3 procent i år, för första gången på 15 år lägre än den ekonomiska tillväxten.

Huvudorsaken är det allmänna tillståndet i världsekonomin, men det finns också tydliga tecken på ökad protektionism. Politiker som Trump, som vill ”skydda landets ekonomi” (läs kapitalisterna), finns i de flesta länder.

Etablerade politiker och ekonomer förespråkar idag fortsatt stimulanspolitik från centralbankerna, men också ”strukturreformer”. Det betyder sänkta skatter för företagen, fler osäkra jobb för löntagarna och fortsatta privatiseringar och avregleringar.

Inom EU finns en debatt om centralbanken ECB ska fortsätta med sina inköp av statsskuldpapper, kvantitativa lättnader. Tyska politiker och ekonomer vill stoppa eller begränsa inköpen. Detta av nationella skäl, för att undvika risken att betala för andra EU-länders skulder, trots att det inte sällan är tyska banker som har gjort vinster på lånen.

Men i exempelvis Sverige – som är ett av de länder som har negativa räntor – finns ingen sådan debatt. Riksbanken vill fortsätta sitt program till minst 2018, trots negativa effekter som ökade skulder och bostadsbubbla.

Orsaken är rädslan för en ny finanskris. IMF varnar för en ”sekulär stagnation”, med ”ökad nedgång i privat efterfrågan som leder till lägre tillväxt och låg inflation”. Det skulle minska efterfrågan och investeringar, samtidigt som de som har skulder drabbas hårdare. Som helhet skapar detta deflation, fallande priser och en negativ spiral för ekonomin som helhet.

Världens ledare oroas allt mer av det ökade missnöjet. Regeringar sitter inte säkert och sociala explosioner har brutit ut i många länder de senaste åren. IMF varnar i sin rapport för nya matkriser, med drastiskt ökade priser, framför allt i stora delar av Afrika söder om Sahara.

Samtidigt minskar regeringarnas manöverutrymme inför oundvikliga kommande kriser. Skulderna är redan rekordstora och varje regering försöker nu vältra över bördorna på dels andra stater, dels den egna befolkningen.

Sökandet efter alternativ har inletts, där särskilt arbetare och unga har gett massivt stöd till de politiker som hårdast kritiserat åtstramningspolitiken och bankerna. Kapitalismen har fått fria händer, vilket enbart har skapat nya värre kriser. Nu är det dags för ett verkligt, demokratiskt socialistiskt alternativ. ■