Ny fas i Syriens krig efter Aleppo

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Syrien

Minst 300 000 har dödats i det snart sex år långa Syrienkriget. (foto: )
Minst 300 000 har dödats i det snart sex år långa Syrienkriget.

Den syriska regimen tycks när detta skrivs vara på väg att inta de allra sista motståndsfickorna i östra Aleppo, samtidigt som tusentals rebeller har gett upp och 130 000 av den svårt traumatiserade civilbefolkningen har strömmat från ruinerna av sina hem till områden som kontrolleras av regimen, kurdiska YPG-styrkor eller rebellkontrollerade landsbygdsområden i Idlibprovinsen.

Att det sista större fästet för rebellerna nu faller i Syriens västliga och mest folkrika del av landet innebär att oppositionens utsikter att besegra Assad militärt nu är slut. För Assad kan segern i Aleppo ändå visa sig bli en pyrrhusseger i ett lika ödelagt som svårstyrt land med ett fortsatt om än mer lågskaligt inbördeskrig utan ände i sikte. 

Vad som har bäddat för Assads seger i Aleppo är ett skoningslöst bombkrig ända sedan Rysslands intervention i september förra året börjat förvandla stora delar av östra Aleppo till rykande ruiner. De senaste månaderna har också östra Aleppo varit helt kringränt av en belägring som effektivt stoppat all tillförsel av vapen och förstärkningar till rebellerna, samtidigt som mycket små och till slut inga leveranser av mat och medicinsk utrustning släppts in till civilbefolkningen. 

Det syriska inbördeskriget, som mest liknar ett världskrig i ett land, som nu har pågått i nästan sex år och kostat minst 300 000 människor livet, tog fart på allvar sedan beväpnade rebellgrupper från landsbygdsområden tog sig in i det Aleppo som då 2012 var landets största stad och industriella centrum. De lyckades dock aldrig inta hela staden, där de hoppades kunna befästa en konkurrerande huvudstad till Damaskus. Det är ett hopp bland dessa som nu definitivt har släckts.

Krigslyckan för regimen vände efter mycket svåra militära förluster under sommaren 2015 mot tungt beväpnade rebeller och tillströmmande jihadister som utrustats av Turkiet, Saudiarabien och de andra Gulfstaterna, samtidigt som IS gjorde sig breda i norr och öster. Assadregimen som då satts under extrem press fick i detta läge ett avgörande stöd av den libanesiska shiamilisen Hizbollah, paramilitära miliser från Iran och Irak och inte minst ryskt flygunderstöd. 

En före detta USA-ambassadör uppskattar att det varit lika många utländska milismän som har kämpat mot rebellerna i Aleppo som syriska soldater.

Segern i Aleppo är den hittills största för den Assad som för sin egen och regimens överlevnad inte har dragit sig för att vada i blod. Kriget går därmed in i en ny fas, där det akuta militära hotet mot regimen nu har minskat rejält. Det sker samtidigt som Turkiet är i kris, USA har valt en ny president som under valkampanjen sade sig vilja strypa stödet till rebellerna och samarbeta närmare med Ryssland mot IS, Frankrike har fått en ny favorit i nästa års presidentval som tycks vara inne på samma linje och hela EU krackulerar under trycket av flera kriser.  

Om att det syriska kriget inte är slut påminner dock inte minst IS oväntade nya attack mot ökenstaden Palmyra mitt under slutstriden om Aleppo. 

På Assads agenda står nu både att avväpna motståndet i hela Idlibprovinsen intill Aleppo och kvarvarande motståndsfickor nära Damaskus, samt att förutom mot IS stå upp mot både Turkiet och kurderna i norr. Hans regim ska också försörja hundratusentals flyktingar och försöka påbörja ett uppbyggnadsarbete av ett land i ruiner för hundratals miljarder kronor. 

Allt detta kommer att kräva enorma resurser, där det kan bli svårare för Assad att förlita sig på ekonomiskt stöd från Ryssland och Iran än på deras militära stöd. Återstår att se vad EU kan bidra med i hopp om att kunna få flyktingströmmen att vända.

Den till en början demokratiska revolutionsrörelsen mot Assads diktatur degenererade tidigt under trycket av regimens förföljelser till ett sekteristiskt inbördeskrig, där både flertalet av Syriens minoriteter och även många sunnimuslimer  ryggade tillbaka i regimens armar av rädsla för minst lika reaktionära alternativ med nära relationer till Saudiarabien, Gulfstaterna och Erdogans Turkiet. 

Ännu mer i fokus kommer nu åter de nyss al-Qaida-anslutna Fatah al Sham (den omdöpta före detta Nusrafronten) och salafistiska Ahrar al-Sham som fortfarande behärskar stora delar av Idlibprovinsen. Men, som även New York Times ärligt påpekar, har stödet till rebellerna från det civila samhället också minskat, ”alltid en kritisk faktor för en gerillarörelse”.

Samtidigt biter sig IS kvar i delar av Syriens norra och östliga provinser, medan kurdisk YPG-milis och deras allierade i SDF (syriska demokratiska styrkorna) kontrol­lerar stora gränsområden mot Turkiet, inklusive städer som Qamishli och Hasaka, och stadsdelar i Aleppos utkant. 

Under tiden befäster och upprustar Turkiet sina egna allra mest närstående rebeller mellan de kurdiska  enklaverna Afrin och Kobane, och med udden mot dessa, på den syriska sidan av gränsen.

För de syriska kurderna ökar nu utmaningen att försvara sin idé om självstyrande områden inom den syriska staten, som Assadregimen har ett gemensamt intresse att förhindra med såväl Turkiet som Iran. Den utmaningen kanske inte blir akut så länge som USA och Ryssland behöver stödja sig på alliansen med YPG och SDF mot IS. 

Men som en artikel på den irakisk-kurdiska nyhetssidan Rudaw skriver har flertalet kommentatorer bedömt att kurderna skulle vara de som tjänade mest på kriget mot IS, medan situationen på marken ger en annan bild. För samtidigt som Assad på kort sikt knappast är stark nog att själv inleda ett nytt krig mot kurderna växer oron bland dessa för att de åter kan bli offer för stormakternas intressen av att återupprätta en maktbalans i regionen på deras bekostnad sedan IS väl är besegrat. 

Till oron bland de syriska kurderna bidrar både de nära banden mellan Erdogans regim och de irakiska kurdernas ledning runt Barzani och närmandet mellan Erdogan och Putin, som mycket väl skulle kunna tänkas sälja ut kurdernas krav till förmån för en ”prorysk” fred mellan Erdogan och Assad. 

Det är å andra sidan också möjligt att nya försök nu kommer att göras för att frysa konflikten enligt mönster från östra Ukraina. 

Efter rebellernas nederlag i Aleppo borde ironiskt nog deras bästa hopp om att inte helt utraderas ligga i en omsvängning under galgen till stöd för de kurdiska kraven på någon form av regionala självstyren, som de hittills har avvisat lika bestämt som Assad. Det är en möjlig lösning som även liknar ett förslag från EU:s utrikeskommissionär Federica Mogherini om en ny Plan B för Syrien – med ekonomiskt EU-stöd i utbyte mot en regional maktdelning där ”moderata” rebeller tillåts uppgå i lokala säkerhetsstyrkor.

Allt detta är ännu bara spekulationer om nya katastrofer eller i bästa fall halvmesyrer utan långsik­tiga lösningar i ett totalt utpumpat Syrien. 

För socialister är kurdernas kamp för sin demokratiska rätt till självbestämmande den enda väpnade kamp i Syrien, förutom kanske lokala fickor av självförsvar gente­mot alla sidor, som det har varit möjligt att ge ett kritiskt stöd till i ett annars reaktionärt krig från alla dominerande sidor. 

När vapnen väl tystnar kan dock nya demokrati- och vänsterrörelser börja växa fram. HDP i Turkiet, som just nu står under Er­dogans järnhäl, har gett en glimt av hopp om hur nya allianser kan uppstå i hela Mellanöstern när väl band kan smidas mellan regionens arbetar- och vänsterrörelser, freds- och miljörörelser och förtryckta folkgrupper. 

Först med en framtida socialistisk federation i hela regionen kan dagens öppna sår läkas. ■