År 2016: I skuggan av fjolårets chockdoktrin

Publicerad av Offensiv

Tema: Politiska frågor

Den fasansfulla chockdoktrinen från etablissemanget mot flyktingar har fortsatt under året. (foto: Natalia Medina)
Den fasansfulla chockdoktrinen från etablissemanget mot flyktingar har fortsatt under året.

Snart ringer klockorna in det nya året och det är hög tid att försöka sammanfatta det år som har gått. I skuggan av fjolårets chockdoktrin flyttade sig det politiska etablissemanget, men även LO- och TCO-ledningen, ännu mer högerut, samtidigt som landet slets isär allt mer – politiskt, socialt och geografiskt. Dagens relativa lugn är bedrägligt, för också i Sverige laddas motsättningarna upp.

I en uppmärksammad intervju av Financial Times i april sa statsminister Stefan Löfven att han kände sig frustrerad över att högkonjunkturen inte hade förändrat allmänhetens bild ”av att landet är på väg åt fel håll”. Ett halvår senare, i november, menade han att detta berodde på att ”vi [regeringen] har misslyckats att fånga folks oro”. Men det är inte vanliga människors oro inför framtiden som det handlar om, utan vad som främst oroar statsministern, och för övrigt hela makteliten, är att förtroendet för det politiska etablissemanget rasar.

De båda regeringspartierna nådde under året nya bottennivåer. I Sifo:s senaste väljarbarometer i november 2016 ligger Socialdemokraterna på 27,5 procent, vilket är dryga 3 procentenheter under valresultatet år 2010, som var det sämsta någonsin.
Miljöpartiet, som i regeringsställning har slagit rekord i 180-graders svängningar, hamnar under 4-procentspärren och utanför riksdagen i Aftonbladet/Inizios senaste undersökning (december). Men inte bara regeringspartierna får bottenbetyg.
I Sifo:s årliga Förtroendebarometer, som mäter förtroendet för samhällsinstitutioner, hamnade de politiska partierna på sista plats. Den politiska förvirring som råder och att tilltron till kampens möjligheter har fått sig en knäck efter decennier av baklängesrevolution spelar dock makteliten i händerna. Det finns en förlamande, om än tillfällig, känsla av att de där uppe till sist ändå kan göra vad de vill.
Mer än kanske något annat kan den politiska vindkantring till höger som har ägt rum uttryckas i en ”danmarkisering” av den officiella politiken. Det finns numera inslag av högerpopulism i nästan samtliga riksdagspartier, inte minst Moderaterna. Övriga riksdagspartier tar efter Sverigedemokraterna i likhet med vad som har hänt i Danmark där nästan samtliga partier låter det rasistiska och högerpopulistiska Dansk Folkeparti sätta dagordningen.

Sverigedemokraterna har omfamnats så till den grad av etablissemanget att SVT vände sig till Jimmie Åkesson när man ville ha en politiker i studion för att förklara varför Trump vann valet. I många frågor går Svenskt Näringsliv i armkrok med SD och den 16 maj avslöjade Expressen att ”lobbyister från näringslivsorganisationer, storbolag, klimatförnekare och tobaksindustrin har släppts in på SD:s riksdagskansli, servat partiet med då sekretessbelagt underlag – och fått spökskriva delar av en riksdagsmotion”.
Oavsett vad man säger utåt förbereder sig Moderaterna för att regera med stöd av SD. Enligt det moderata husorganet Svenska Dagbladet pekar dagens politiska trender mot att ”ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna blir allt troligare”.
Till skillnad från andra länder har Sverige upplevt åtminstone en minihögkonjunktur, i den meningen att den ekonomiska tillväxten är högre än på många år och att fler får jobb. Men sällan har tillväxtens frukter tillfallit så få, då högkonjunkturen har tenderat att gå både välfärden och de lågavlönade hushållen förbi.

Vårdkrisen förvärrades under året och skolan blev i än högre grad en avbild av klassamhället. Samtidigt blev bristen på bostäder allt större. ”Av landets 290 kommuner bedömer 240 att det råder underskott på bostäder. Det är 57 kommuner fler än i 2015 års bostadsmarknadsenkät. Ungdomars svårigheter på bostadsmarknaden har förvärrats ytterligare” (Boverket i maj 2016).
Det är inte alltid som Göran Greider träffar rätt – exempelvis hamnade han till en början helt fel när det gällde hur man skulle förhålla sig till regeringens skärpta flyktingpolitik – men i en ledare i Dala-Demokraten den 17 november träffade han mitt i prick:
”’Vi måste ta människors oro på allvar’ – det där uttrycket har verkligen blivit en fras, en formel, som politiker ofta tar till. Och inte sällan känns det som om innebörden i det tyvärr är att ’vi måste ta SD:s väljare på större allvar’. Varför kunde han exempelvis inte byta ut ordet ’oro’ mot ordet ’ilska’ – för det är ju vad det i grunden oftast handlar om. En visserligen stilla, men ändå förnimbar ilska över att inkomstskillnaderna ökar eller att välfärden rustas ned eller dräneras på vinstmiljarder till privata ägare, pumpar genom det svenska samhället. Upplopp i utsatta förorter är symptom på något – och jag ser det som att det där finns en massa blind klassvrede som måste transformeras till klassmedvetenhet.”

Under året har flera större demonstrationer för en bättre vård hållits.

Under året har flera större demonstrationer för en bättre vård hållits.

Även om året inte präglades av kamp gav de protester som genomfördes en glimt av framtida, större ilskna protester som får en allt tydligare udd mot etablissemangets samling bakom högerpolitiken.
Vårdprotesterna i Ådalen mot vårdslakten var det största någonsin. Bakom huvudparollen ”En rättvis och jämlik vård för alla” tågade runt 20 000 personer (nästan hälften av Ådalens vuxna befolkning) genom Härnösand för att rädda akutkirurgin på Sollefteå sjukhus, medicinska rehabiliteringen i Härnösand och Österåsens hälsohem.
Den 4 september blev en historisk dag med manifestationer runt om landet för vården. Detta gräsrotsinitiativ – Slut på rean! En annan vård är möjlig – gav en bild av vad som är möjligt i framtiden. I samma veva, efter tre år av ockupation av sjukstugan i Dorotea, kom beskedet att sjukstugan öppnas igen. Kamp lönar sig.
Under året genomfördes även flera stora manifestationer mot rasism och nazism, för asylrätt och mot utvisningar.
Den 12 november samlades uppemot 5 000 personer på Sergels torg i Stockholm i den största antirasistiska manifestationen sedan Kärrtorp 2013. Manifestationen på Sergels torg, med stort fackligt inslag, hade anordnats i protest mot den nazistiska våldssekten NMR:s marsch genom centrala stan. Under oktober och november var det 10 000 personer på mer än 20 orter som manifesterade mot utvisningar till krigets Afghanistan. Till det ska läggas en rad framgångsrika lokala kampanjer för att rädda skolor och exempelvis mot slumvärdar och för upprustning av förorternas bostäder på de boendes villkor.

Den högerreaktion som har följt i spåren på chockdoktrinen, etablissemangets högervridning och normalisering av rasismen samt Trumps valseger – ”kontrarevolutionens piskrapp” – kommer att föda sin egen motreaktion i form av folkliga mobiliseringar och att opinionsvindar börjar dra åt vänster igen. Men än är det en bit kvar till dess.
Klyftan till andra länder vad gäller aktivitet, tilltro till kampens möjligheter och politisk medvetenhet snarare ökade än minskade under året. Det tar både tid och kräver erfarenheter av kamp och stora händelser innan det gapet börjar stängas och den politiska förvirringen släpper sitt grepp.
Piloter, kabinpersonal, sjöbefäl, målare och byggnadsarbetare fick alla gå i strejk för att få ett avtal under 2016. Kabinpersonalen som var anställda av GEC, Global Employer Company, ett dotterbolag till brittiska FlyBe, som SAS anlitar, strejkade för att överhuvudtaget få rätten att teckna ett kollektivavtal.
Alla dessa strejker tvingade arbetsgivarna att åtminstone göra visa reträtter. Men facken kunde ha vunnit mycket mer om man hade varit beredda att trappa upp strejkerna, ta ut fler, begära sympatistrejker och ta fasta på det stöd man hade från allmänheten.

Det stora avtalsåret 2016 omgavs inte av några större förväntningar, och därför blev det inte heller någon omfattande kritik mot de avtal som slöts.
En offensiv avtalskamp, som det fanns alla förutsättningar för, hade kunnat förändra samhällsklimatet, men så skedde inte. Istället blev avtalsåret 2016 ännu en bekräftelse på hur långt LO:s ledning är beredd att gå i sin roll som ”lönepolis”.
Mitt under avtalsrörelsen valde LO:s ledning den 4 april att göra gemensam sak med Svenskt Näringsliv och fördöma alla fackförbund som sagt sig vara beredda att spräcka lönetaket (industriavtalets ”märke”).

År 2016 inleddes med fortsatt chockdoktrin.
Den 7 januari beslutade regeringen att förlänga gränskontrollerna och innan månaden var slut kom beskedet att uppemot 80 000 flyktingar skulle utvisas. Därefter följde en upptrappad kampanj för att den skärpta flyktingpolitiken (till EU:s miniminivå med hänvisning till ”rikets säkerhet”) som aviserades i november 2015 skulle lagfästas.
I juni beslutade riksdagen – regeringen med stöd av högeralliansen och SD, bara fyra miljöpartister röstade emot – att stifta en lag mot asylrätt och familjeåterförening.
Från den 20 juni och tre år framåt gäller att den som får asyl endast ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd – tre år för den som bedöms vara flykting (riskerar förföljelse) och tretton månader för den som bedöms vara alternativt skyddsbehövande (flytt från krig och konflikt). Den som har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd kan sedan ansöka om förlängning. Men för att få en chans till permanent uppehållstillstånd krävs ett arbete och inkomst ”som det går att försörja sig på”. Detta är något som de tillfälliga uppehållstillstånden till sin natur förhindrar – de utgör en mur mot såväl utbildning som arbete.
Den nya lagen innebär att bara de som har flyktingstatus kan få rätt till familjeåterförening. De flesta som får asyl i Sverige hör till gruppen alternativt skyddsbehövande.Dessutom skärptes försörjningskravet vid anhöriginvandring och gränskontrollerna skulle bli kvar.

”Aldrig tillbaka till hösten 2015”, mässade såväl regeringen med starkt bifall från inte minst Moderaterna, som omedelbart efter att lagen infördes sa om ”de vinner valet 2018 ska lagen om tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta försörjningskrav på anhöriginvandring bli permanent – en linje som också Sverigedemokraterna företräder” (Expressen den 21 juni).
Regering och myndigheter jagar flyktingar för att verkställa utvisningsbeslut, men ger rika skatteflyktingar amnesti och blundar för storföretagens skattefusk. Panamadokumentens avslöjande har inte lett till några åtgärder.

Stefan Löfven leder ett parti med lågt stöd som för fortsatt högerpolitik.

Stefan Löfven leder ett parti med lågt stöd som för fortsatt högerpolitik.

”Kom inte till Europa”, sa Europeiska rådets ordförande Donald Tusk till världens rekordmånga flyktingar i mars. Han leder ett EU som har spenderat 1 000 gånger mer på att rädda banker än flyktingar. I Sverige besvarade migrationsminister Morgan Johansson (S) i en lång DN-intervju den 19 december den massiva kritiken mot utvisningar till krigets Afghanistan med att ”vi kan inte ta emot alla”.
”Alla”? Av Afghanistans 2,6 miljoner flyktingar som lever utanför landet finns 1,5 miljoner i Pakistan och över 900 000 i Iran. Det finns också 1,2 miljoner på flykt inne i Afghanistan – en fördubbling på tre år. Bara en bråkdel av Afghanistans flyktingar har kunnat nå Sverige – drygt 41 000 ifjol, en majoritet ensamkommande barn och betydligt färre i år. Uppemot 25 000 afghanska flyktingar hotas med utvisning från Sverige.
Både Pakistan och Iran sätter nu liksom EU press på flyktingarna att återvända till Afghanistan. Varje dag tvingas 5 000 afghanska flyktingar återvända, vilket tillsammans med EU-ländernas utvisningar skapar en ny humanitär katastrof.

Protesterna mot inte minst utvisningar av ensamkommande flyktingbarn till Afghanistan resulterade dock i att regeringen och Migrationsverket tvingades backa en aning.
Efter att ha stängt gränserna och sänt signalen till världens flyktingar att de inte är välkomna till Sverige hotar nya attacker på flyktingars rättigheter, vilket statsministern flaggade för i sitt jultal.
I södra Sverige jagar gränspolisen flyktingar med hjälp av bland annat socialtjänsten och nu står ”kommuner i Blekinge och Småland på tur när gränspolisen ska försöka utvisa de 2 500 personerna som just nu är efterlysta i region Syd. Efter nyår räknar de med att Migrationsverket skickar över ytterligare 7 000 utvisningsärenden. Hittills i år har 580 utvisningar genomförts. Men gränspolisen kommer att intensifiera sitt operativa arbete fram till jul. Det betyder fler inre utlänningskontroller, främst på arbetsplatser. Fler tillslag på adresser som de har fått från socialtjänsten”, rapporterade Sydsvenskan den 3 december.

Kampen mot den avhumaniserade flyktingpolitiken och den brutala jakten på flyktingar kommer att engagera allt fler under år 2017 och nå en omfattning som åtminstone till en del påminner om rörelsen för flyktingamnesti under år 2005.
I spåren på skuldbeläggningen av flyktingarna och Sveriges ”danmarkisering” har rasister och våldsamma nazister trappat upp sin utåtriktade aktivitet och översvämmat nätet med organiserade rasistiska samt sexistiska hatkampanjer.
Kapitalism och högerpolitik bär det yttersta ansvaret för att Sverigedemokraterna har etablerat sig som landets tredje största parti och att nazister kan marschera på gatorna igen.
Uppgiften att återuppbygga den antirasistiska rörelsen kan inte särskiljas från uppgiften att samla ett bredare motstånd mot högerpolitik och kapitalism.

I mitten av december efterlyste LO:s ledning med ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen en återgång till en reglerad och solidarisk invandringspolitik (DN Debatt). Man undrar på vilken planet de har varit de senaste åren? Med samma ord har både Socialdemokraterna och Moderaterna försvarat den skärpta flyktingpolitiken och alla nya regleringar (läs bildliga och bokstavliga stängsel och murar) som har kommit till sedan 2015.
Moderaterna går till och med så långt att de motsätter sig den föreslagna lagändring som ger ensamkommande flyktingbarn en chans att få stanna om de studerar på gymnasiet eftersom man anser att det ”går stick i stäv med en reglerad invandring”, enligt Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forsell i SVT den 24 november.
I sin debattartikel erkänner LO-­topparna självkritiskt att både LO och S är medskyldiga till de ökade klyftorna för att sedan hävda att ”vi måste nu lyssna, erkänna problemen och erbjuda konkreta lösningar”. Det låter som ett eko av varje etablerad politiker idag som också efter att ha ”påstått sig lyssnat” tar nya kliv högerut och skyller de problem man själv har skapat på flyktingarna.

”Detta kan tolkas som att LO-ledningen vill stänga gränserna tills de nyanlända som redan befinner sig här har kommit i arbete? I så fall är det ett enormt avsteg från en human och solidarisk flyktingpolitik”, skriver Dagens Arbete i en kommentar den 16 december. Men det inte bara tolkas så, utan det är precis vad LO-topparna föreslår och det hela blir bara än mer osmakligt när man kryddar denna högerrätt med några tomma fraser om att man måste ta kamp mot de ökade klyftorna. Som om kampen mot klassamhället inte skulle inkludera kampen mot rasism och försvaret av flyktingars rättigheter.
Varför inte lyssna till opinionen mot vinster i välfärden, för mer skattepengar till välfärden, mot storbankernas jättevinster, glesbygdens utarmning, vd- och politikerlöner och så vidare?
LO-kongressen i maj 2012 beslöt att verka för en non-profitprincip inom vård, skola och omsorg. Det finns ett kompakt motstånd mot vinstuttagen, inte minst bland LO:s medlemmar. Men bara månader efter LO-kongressens beslut satt LO-toppen i hemliga förhandlingar med Wallenbergimperiet om hur vinster i välfärden skulle kunna kombineras med ”kvalitetskrav”. Efter det har LO-toppen, ovanför medlemmarnas huvud, i allt högre grad avlägsnat sig från kongressens beslut. Så mycket för talet om att ”lyssna till medlemmarna”.

Den 8 november, samma dag som USA skulle välja ny president, lämnade utredaren Ilmar Reepalu fram Välfärdsutredningens förslag för att begränsa vinstuttagen genom ett vinsttak på sju procent. Sedan dess har det varit nästan knäpptyst i frågan, vilket kan tolkas som att det görs försök till att nå en uppgörelse över blockgränserna. Men mer troligt är att frågan dras i långbänk i väntan på valet 2018 och dess utgång. Oavsett vad som händer kommer kravet på vinststopp att förfölja partierna.
Hela samhällsbyggnaden har börjat revoltera mot årtionden av marknadsfundamentalism och nyliberala avregleringar. Det finns ett omedelbart behov av upprustning av välfärd, infrastruktur och klimat­anpassning, vilket kräver offentliga satsningar och en helt ny politik.

Under året togs nya kliv in i Nato. I maj sa riksdagen ja till värdlandsavtalet och kort därefter anslöt sig Sverige till Nato:s propagandacentral Stratcom.
Efter att regeringen med stöd av tre allianspartier beslutat att genomföra den kraftigaste militära upprustningen på flera år reses nya krav på ytterligare höjningar av försvarsanslagen med hänvisning till ”säkerhetsläget”. Man får gå tillbaka till 1980-talets hätska kampanjer då militärer och högern sade att ”Sverige är i krig mot Ryssland” för att hitta en motsvarighet till dagens primitiva rysskräck och hemmagjorda hotbilder.
Den nya aggressiva svenska hållningen, som är en direkt följd av närmandet till USA-imperialismen och Nato samt högerpolitiken på hemma­plan, bidrar till att göra det redan farliga läget i Östersjöområdet än mer laddat.

Sverige har aldrig varit så rikt på resurser och möjligheter – ändå ökar klassklyftorna och de centrala samhällsfunktionerna håller på att brista under högerpolitikens tyngd.
Runt om i landet larmar anställda om att gränsen är nådd – vi orkar inte mer. ”Det går en farsot genom Sverige. Den stavas stress och skördar tusentals offer. I de kommuner som har drabbats värst är mer än en procent av befolkningen i arbetsför ålder sjukskriven för utmattning eller andra stressdiagnoser”, larmade Kommunalarbetaren den 16 november.
På sex år har antalet sjukskrivna på grund av stress mer än fördubblats. Sedan 2014 är psykisk ohälsa den vanligaste diagnosen för sjukskrivning.
Bakom dessa alarmerande siffror finns nedskärningar, det otrygga arbetet, det stadigt upptrissade tempot och nya slimmade arbetsorganisationer samt brist på inflytande och möjlighet att påverka hur arbetet ska utföras.
Mer resurser, ny arbetsorganisation av och för de anställda samt omedelbar arbetstidsförkortning är en brännande angelägenhet om inte allt fler ska slitas ut i förtid.
Det saknas inte pengar. Tvärtom, pengar finns i överflöd. Miljardärerna har aldrig varit rikare. De svenska storbankerna är bland de vinstrikaste i världen och tjänar närmare 270 miljoner kronor om dagen. En dags bankvinster skulle täcka underskottet i Västernorrlands läns landsting.
Istället för att investera och bygga ut, delar banker och storföretag miljarder till sina aktieägare – i år minst 135 miljarder kronor.
En genomsnittlig vd har en lön motsvarande 54 industriarbetarlöner, vilket är en rekordstor skillnad.

Vad som hindrar att samhällets samlade tillgångar används för att tillgodose gemensamma behov är den kapitalistiska klass- och könsmaktsordningen.
Kapitalismen måste avskaffas och ge plats för en socialism och verklig demokrati, vilket i sin tur kräver en kamp för den socialistiska arbetarrörelsens pånyttfödelse – ett nytt kämpande socialistiskt arbetarparti och demokratiska fackföreningar.
Bli med i den kampen du också – gå med i Rättvisepartiet Socialisterna.