Första Arbetskompaniet Storsien: Svenska oförrätter i modern tid

Publicerad av Josef Esberg

Plats: Storsien, Norra Bredåker, Vitvattnet, Luleå Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Andra världskriget

 (photo: Public Domain)

Redan år 1928 hade militären börjat försöka få sig en bild av de ”opålitliga element” som inte hade en plats i det svenska folkhemmet genom den så kallade Upplysnings- och underrättelsebyrån (UB). När andra världskriget bröt ut fanns det väl dokumenterat vilka personer som tillhörde den innersta såväl som yttersta kretsen av kommunister. Angiveriet var utbrett; ”den räddes och utsattes främsta försvar och kapitulering inför makten”.

År 1935 väcktes tanken att göra något åt kommunisterna i norr, men frågan ansågs då för politiskt och juridiskt känslig för att genomföras.

Kommunistskräcken var stor inom militären eftersom de trodde att kommunisterna tillhörde och sympatiserade med Sovjetregimen. Det fanns också nazistiska strömningar inom militären vars band till Nazityskland kan vara svåra att utröna i efterhand. Tydliga kopplingar fanns eftersom planen med arbetsläger var ett rent militärt initiativ som hade sanktionerats av staten där även detta grepp kan ha varit eftergifter gentemot Nazityskland.

Bakom det hela låg nämligen den högt uppsatta militären och nazistsympatisören Archiebald Douglas som redan hade gjort sig känd som en kommunistdräpare. Detta efter att han tidigare med den svenska regeringens välsignelse hade åkt över till det finska klasskriget och ställt upp i Mannerheims stab där han kom att utses till generallöjtnant för sina gärningar.

När Sovjetunionen anföll Finland fick militären det syre den behövde för att slutligen göra slag i saken, att en gång för alla krossa kommunisterna i Norrbotten som vid denna tidpunkt hade ett starkt fäste där. I december 1939 kunde därför militären gripa och placera de män som eventuellt kunde ”riskera det svenska folkhemmet”, eller snarare få bort det verkliga hotet mot nazism och totalitärt högerstyre.

Ordern var rent militär och utgick från 2:e armékåren, där försvarsstaben fick veta att även civila personer kunde komma att beröras. Militärledningen i norr informerade även försvarsminister Per Edwin Sköld om denna klart rättsligt diskutabla åtgärd. Svaret kom att lyda att han ”icke hava något däremot” och det största demokratifientliga brottet i Sverige under modern tid var ett faktum.

Den 19 december 1939 upprättade man 1:a arbetskompaniet. Det började med en tillfällig förläggning i Norra Bredåker, men efter en tid skickades de intagna till Storsien, en liten by 13 km söder om Vitvattnets järnvägsstation. Dit skickades främst kända kommunister och stalinister från förbanden, hemmen och arbetsplatserna, men också radikala socialdemokrater och syndikalister. Lägret bestod av som mest 350 man.

Förhållandena i lägret var mycket sämre än internerna var vana vid. Vintern 1939-40 var mycket sträng och järnkaminerna glödde heta för att hålla värmen. Det var inte frågan om välisolerade hus. Bagarstugan skall ha hållit värmen bäst.

Det förekom ingen direkt tortyr förutom den psykiska stress och press de kände av att vistas i lägret och ovissheten om hur det stod till med familj och vänner utanför lägret. De straffades med att gräva gravar som de inte fick veta vad de skulle nyttjas till förrän de var klara.

Värst var det för deras familjer, kvinnorna och barnen. Kvinnorna var tvungna att klara gården (ekonomin) helt själva och även de vittnade om en stark ovisshet om framtiden. Många blev också utfrysta eftersom att deras män sågs som brottslingar. Folket i byarna kunde inte förstå hur de annars hamnat i interneringslägret.

En av de frihetsberövade i 1:a kom- paniet var Norrskenflammans re- daktör Valdemar Granberg, som fick besked om sprängningen av Norrskensflamman och vad värst var även nyheten att hans fru och barn hade omkommit i attentatet. Totalt fem personer omkom i branden.

Även här hade Douglas ett finger med i spelet, som försökt få regeringen att gå med på att militären rekvirerade tidningens tryckeri. Detta ansåg regeringen inte vara lämpligt, varför Douglas och några högermän, varav en var polismästare i Luleå, tog saken i egna händer.

De lät planera och genomföra det dåd som lyckades sätta in den dolkstöt mot det viktigaste kommunisterna hade i norr, nämligen en populär tidning med en tydlig politisk prägel. Med både interneringar, ren terror och kommunisternas egna misstag som stödet till pakten mellan Hitler och Stalin i början av kriget sänktes också kampviljan hos befolkningen i Norrbotten. Högern (SAF, som numera heter Svenskt Näringsliv) kunde på så sätt driva på sin politik utan eftergifter.

Vad man i efterhand kan tycka vara mycket märkligt är att Archiebald Douglas inte straffades för att ha sprängt tidningen, utan fick istället en rad medaljer och placerades som högsta chef för militären. Kopplingarna mellan nazismen, kungahuset och regeringen i Sverige var bevisligen starka. Även om det inte fanns starka band dem emellan råder det inget tvivel om att man inte brydde sig om en konfrontation med de extrema högerkrafter som fanns i deras egna korridorer.

Lyckligtvis avvecklades lägret den 8-11 april 1940. Kriget mellan Sovjet och Finland var då slut, men vid denna tidpunkt blev Danmark och Norge invaderade av Tyskland, vilket ledde till omgrupperingar av de svenska trupperna söderut. Archiebald Douglas stannade kvar uppe i Norrbotten som chef för en nybildad stridsgrupp.

1:a arbetskompaniet återbildades under sommaren och bestod då av omkring 100 man, som senare avvecklades helt i augusti 1940. Sammanlagt fanns nio arbetskompanier av detta slag i landet, varav de sista lades ned 1943.

Skadan på demokratin och på så sätt försvagningen av vänstern var redan ett faktum. Många av de män som hade suttit i lägret hade svårt att få jobb eftersom de fått en stämpel på sig som opålitliga.

En reflektion efter att ha läst boken Första Arbetskompaniet Storsien, författad av Gunnar Kieri och Ivar Sundström, är den starka kampvilja som dessa 1930-talets kommunister kände. En strävan trots alla misstag efter att bygga något gemensamt och att de inte lät sig kuvas av förtrycket, för att inte tala om de starka kvinnorna som skötte allt i hemmen helt själva.

Detta var inte helt ovanligt uppe i Norrbotten då många män jobbade borta under en längre tid i skogsbruket, men här var det inte fråga om tre veckor, utan flera månader under en bister vinter.

Det är även viktigt att betona vikten av att ha en stark tidning som informerar folket om deras sanna situation och som kritiskt och sakligt granskar makten och dess band till kapitalet. ■