Rinkeby: Tunga protestdagar mot skjutningarna

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Rinkeby Tema: Bostäder, Inrikespolitik, Infrastruktur, Klassklyftor, Repression

Förortens folk har fått nog av utanförskap, klassklyftor och segregering. (foto: Natalia Medina)
Förortens folk har fått nog av utanförskap, klassklyftor och segregering.

Tre dödsskjutningar på bara två veckor, och sammanlagt 22 på mindre än två år bara runt Järvaområdet i norra Stockholm, har fått de boende att reagera. Under två eftermiddagar i rad genomfördes i fredags och lördags 16-17 december tunga manifestationer på torget i Rinkeby, organiserade av den nya aktivistgruppen ”Förorten mot våld” med förankring i moskéer, kyrkan, somaliska organisationer, föräldraföreningar och icke religiösa nätverk.

–Folk mördas, våra mammor gråter och unga tappar hoppet. Nu är det dags att politikerna lyssnar, förklarade Ilyas Hassan, som tillsammans med Macrena De La Cerda hade utsetts till talespersoner.
Att skjutningarna inte är ett lokalt problem, utan tvärtom är ett symptom på ett sjukt samhälle var deras huvudbudskap.

– Vi kräver ett erkännande från regeringen att det är en nationell kris. Skjutningarna är en effekt av de socioekonomiska skillnaderna och den strukturella diskrimineringen.
Krav ställs på en haverikommission, där de boende i förorten är representerade, liksom åtgärder mot inflödet av vapen. Även stöd till de drabbade familjerna med psykologer och kuratorer.
– Ingen ska behöva se sin bror eller granne dödas. När så är fallet behövs det stöd för att hantera de trauman och den skräck som sprider sig bland de boende.
Långsiktiga nationella krav ställs på jobb, likvärdig skola, bostäder till rimlig hyra och en deltagande demokrati.
Lokala krav är en avhopparverksamhet utan kötid, uppsökande jobbverksamhet, praktikplatser och utbildningar och en bostad till unga med praktikplatser i de servicelägenheter som avvecklas i Tensta.

På scenen talade lokala aktivister, poeter och artister, medan politiker och tjänstemän hänvisades till publiken. Flertalet gav uttryck för en stark vilja att kämpa gemensamt för en förändring, parallellt med en lika svidande kritik som berättigad mot de politiker som dyker upp som på safariresor och inte har så mycket mer att säga än krav på mer poliser och hårdare straff.
Att två unga kvinnliga poeter i stark affekt över upplevt förtryck och islamofobi stämplade namngivna politiker som Aida Hadzialic och Amineh Kakabaveh som ”husblattar” var en incident som störde det sakliga intrycket.
I andra tal gavs ett starkt budskap till ortens kriminella.
– Lägg ner vapnen, det här är inte Mogadishu, Kabul eller Bagdad. Det är haram att döda, förklarade imamen från islamiska kulturcentret, som också uppmanade alla att samarbeta med polisen för att lösa morden.
”Ortens pappa”, medborgarvär­den Mohamed Hagi Farah, betonade i en paneldiskussion med hänvisning till de 300 poliser som ska tillföras området att vad som verkligen behövs är 300 praktik- och utbildningsplatser för unga utan arbete mellan 19-29 år.
S-politikerna i stadshuset har varit snabba med att utlova 19 miljoner kronor, varav tio ska stärka insatsgruppen Framtid Stockholm med öppenvårdsinsatser för barn, ungdomar och familjer. Därutöver utlovas ökat stöd till unga som riskerar att rekryteras till kriminella nätverk eller behöver stöd för att ändra en kriminell livsstil.
Stadsdelsnämndens ordförande Mia Päärni (S) förklarar att hon nu också upplever ett sällsynt gehör från regeringen på större politiska insatser, mycket oklart vad.

Vad den gryende förortsrörelsen framförallt behöver skärpa är en tydligare systemkritik mot den nyliberala agenda som har svalts av hela det politiska etablissemanget med social nedrustning och kapitalistisk marknadsanpassning av allt från skola, vård och omsorg till skatte- och bostadspolitiken.
Bakom den baklängesrevolution som har fått Stockholm och hela Sverige att slitas isär av ökade skillnader mellan fattiga och rika ligger en politisk kapitulation inför kapitalägarnas och högerns motoffensiv mot den generella välfärdspolitiken från socialdemokratin och dess samarbetspartier.
Gentemot detta behövs en samling till konkret kamp för en likvärdig skola helt utan vinstintressen, där ingen lämnas vid sidan av. Till dess att de vinstsyftande skolorna och skolvalssystemet har avskaffats måste allt stöd krävas för att förse förorternas utrotningshotade kommunala skolor med landets bästa lärare och maximalt socialt stöd till eleverna.
Vidare måste krav resas på en andra chans med lärlings- och praktikplatser kopplade till utbildningar för de unga som skolan har misslyckats med att ge en väg till alla brist­yrken, som byggverksamhet, vård och omsorg. I en region som växer med ett nytt Malmö på 10-15 år ska ingen av ortens unga behöva gå utan jobb och inkomst.
För att bygga bort bostadsbristen och samtidigt upprus­ta och i tid klimatanpassa miljonprogrammets hyresrätter utan ockerhyror krävs ett massivt statligt investeringsprogram, baserat på ett gemensamt ägande av hyreshus, byggbolag och banker utan privata vinstintressen.
För att på allvar utmana dagens återvändsgränd i Sveriges alla hårt utsatta förorter krävs en demokratisk och socialistisk rörelse som också inser nödvändigheten av att smida starka allianser med kämpande fackföreningar, en radikaliserad hyresgäströrelse, en ny klimatrörelse och andra sociala rörelser.


”Efter 1990-talet blev det värre”

– Jag är mycket besviken. Det finns ingen tro på kollektiva lösningar, vilket styrs av de som styr och ställer. Folk deltar inte, utan ägnar sig åt personliga lösningar istället, säger Iliadis Konstantinos.

– Som mamma behöver en mer stöd från politiken att få sina unga till utbildning och jobb för att kunna sluta med kriminalitet. Jag känner bröderna som dödades, de gick i mina söners skola, berättar Dimitra och fortsätter:
– Jag har bott här i fyrtio år. Efter 1990-talet blev det värre. Nuförtiden är jag mycket rädd. Politikerna kommer bara hit när de vill ha röster. De lyssnar inte.

– Det behöver rustas upp här. Det har blivit sämre service, segregeringen ökar. Det känns att folk blivit utan hopp. Våldet har blivit normaliserat, säger Mohamed Hassan och fortsätter:
– Jag gick i Rinkebyskolan när den var en av Europas bästa. Nu kan de inte ens fylla en vanlig klass.

– Alla måste samarbeta för att få förorten att bli ett bättre ställe. Jag tror man måste ta bort segregationen, fler svenskar måste flytta hit och fler med invandrarbakgrund måste kunna flytta in till stan, säger Sonja och Fatou.