Avskalat och nära i krisens England

Publicerad av Natalia Medina

Plats: Newcastle, London Tema: Filmer

 (foto: )

Ken Loach film Jag, Daniel Blake gestaltar ett nyliberalt Thatcher-Tory-Blair-Storbritannien där en människa kan gå från att arbeta hela sitt liv till att plötsligt stå helt utanför samhället.

Efter en hjärtattack blir filmens protagonist, den 59-årige snickaren och änklingen Daniel Blake, sjukskriven. Hans läkare är tydlig med att han ännu inte kan gå tillbaka till arbetet. Försäkringskassans utredare, som slaviskt följer det standardiserade frågeformuläret, är däremot av en helt annan åsikt. Enligt utredaren är han för frisk för att vara sjukskriven, enligt sin läkare för sjuk för att arbeta.

Daniel förlorar sin sjukpenning och för att inte stå på bar backe medan han överklagar beslutet tvingas han söka obefintliga arbeten i ett krishärjat Newcastle som han ändå inte skulle kunna tacka ja till för att på så sätt ha rätt till jobbsökarbidrag. Det är något som för tankarna till den Arbetslinje som blev Alliansens valgimmick under valåret 2006.

Daniel tvingas in i en Kafkaprocess där byråkratins kvarnar undan för undan maler sönder honom i ett Storbritannien där maskorna i det sociala skyddsnätet under sex år av Toryregeringens styre har blivit groteskt stora. Arbetslöshet, osäkra anställningar, privatiseringar och enorma nedskärningar i socialförsäkringarna för att förhindra budgetunderskott är resultatet.

Daniel är stark och självständig. Han behärskar språket, vet sina rättigheter och är beredd att ta strid för dem. Men hela systemet är riggat för att han ska knäckas, inte orka, ge upp och till sist kuvas till underkastelse. Paragrafryttare och småpåvar hänvisar till regelböcker och internetformulär och vägrar att vägleda honom genom den labyrint av formalia som står mellan honom och försörjningsstödet. En medborgare ska vara tacksam, acceptera, aldrig begära mer och aldrig höja rösten.

Den unga, ensamstående tvåbarnsmamman Katie, mycket skickligt spelad av Hayley Squires, tvingas lämna det snabbt gentrifierade London. Arbetslös och nyinflyttad till ett nedgånget hus i Newcastle som hon har fått av socialen tvingas hon förlita sig på matbanker för att få mat till sina barn.

Daniel och Katie är två av alla dem som tvingas axla krisens effekter och i den utsattheten möts de och hjälper varandra att överleva. Mitt i alla de absurda situationerna hos arbetsförmedlingen, på telefon till försäkringskassan och i det desperata jobbsökandet finns ändå humor, värme och solidaritet. Där finns grannkillarna som har sett igenom systemet och försöker hitta sätt att tjäna snabba pengar utan att slita ut sig. Arbetsförmedlaren som hjälper till även när regelverket inte tillåter det. Volontärer på matbanken som visar förståelse när tillvaron rasar, när inte ens de mest basala behoven blir tillfredställda. Eller bara vänliga anonyma personer i deras närhet.

Historien om Daniel Blake är fiktion och verklighet. I Storbritannien dog 2 380 personer mellan åren 2011 och 2014 strax efter att de hade fått besked om att de är friska nog att arbeta. Ytterligare 7 200 dog efter att ha beviljats sjukpenning och därefter placerats i någon aktivitetsgrupp för personer som ännu inte kan arbeta, men som i framtiden troligen kommer att kunna arbeta.

Jag, Daniel Blake är avskalad, lågmäld, verklighetstrogen, nära och känslig utan att någonsin bli blödig eller cynisk. Loach visar en tillvaro full av låtsasval; mat eller mensskydd, elektricitet eller hela skor till barnen. Ett liv av hunger, ständig oro och stress där människor hela tiden tvingas balansera på gränsen med risken att när som helst sjunka ännu längre ner på samhällsstegen. ■

Jag, Daniel Blake

Regi: Ken Loach

Skådespealre: Dave Johns, Hayley Squires

Längd: 1h 40 min

Premiär: 9/12 2016