2017: Omvälvningar och motstånd kommer att fortsätta

Publicerad av Peter Taaffe

Tema: Marxism, Arbetarkamp, Klassklyftor, Repression

Argentinska kvinnor demonstrerar mot det dödliga våldet mot kvinnor. (foto: Joana Diniz / Mídia NINJA)
Argentinska kvinnor demonstrerar mot det dödliga våldet mot kvinnor.

År 2016 var året då den uppdämda ilskan bland massorna globalt till slut vällde över i en serie av politiska jordbävningar – en försenad reaktion på den förödande ekonomiska krisen under åren 2007-08. Fortfarande känns skälvningarna, och nya allvarliga efterskalv – om inte nya jordbävningar – är att förvänta under år 2017.

Den förändrade situationen illustrerades dramatiskt av Brexit, med efterverkningar inte bara i Europa, utan globalt. Detta återspeglade en arbetarklassens revolt emot åtstramningsprogrammet från såväl den brittiska Tory-regeringen som det rovdjurslika kapitalistiska EU. Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i England/Wales) har redan från EU:s grundande konsekvent varit emot det kapitalistiska och imperialistiska EU och manade därför till en röst på att lämna EU i folkomröstningen, tillsammans med transportfacket RMT och många fler.
Utöver det var det slående att de som har lidit under EU:s järnhäl – de grekiska, spanska, portugisiska och italienska arbetarna – hyllade Brexit som enligt dem var att slå ett avgörande slag mot deras huvudfiender, EU:s rövarkapitalister. Vi kämpade också mot den frätande nationalismen från Ukip och andra reaktionära krafter som försökte greppa tag om Brexit i ett försök att splittra arbetare och ställa dem emot varandra. Vi står orubbligt fast vid vårt motstånd mot det nyliberala EU, samtidigt som vi föreslår ett socialistiskt klassalternativ: Nej till EU, Ja till en europeisk socialistisk konfederation.

Det är det tydliga misslyckandet från socialdemokratins högerflyglar i Spanien, Grekland, Portugal och Storbritannien – vilka är fångade inom ramen för den sjuka kapitalismen och konsekvent har styrt skutan mot förödande nedskärningar, fattigdom, massarbetslöshet med mera – som har gett tillfället för högern att komma fram och hota de segrar som arbetarklassen har vunnit. De tror att de har fått en trygghet i och med Donald Trumps seger i USA-valet. Det finns även de inom vänstern som tror att en ”festival av reaktion” är att vänta. Inget av detta är troligt eller möjligt.
Utan att på något sätt förminska hotet från högern – som måste bekämpas – är klasskrafternas förhållande fortfarande till arbetarklassens och dess organisationers fördel, om än försvagade. Fascisterna kan idag inte framgångsrikt använda Hitlers eller Mussolinis metoder – att mobilisera medelklassens styrkor för att terrorisera och mala sönder arbetarklassen.

Skulle de komma till makten – även delvis genom att dela på makten i en högerkonservativ regering – skulle det fungera som ett åskans dån i att väcka arbetarklassen och särskilt ungdomen till beslutsamt motstånd mot en sådan regering och de åtgärder som de skulle företa sig. Se bara på det fantastiska motståndet från de polska kvinnorna i regeringens försök att inskränka aborträtten. Andra kraftfulla massprotester från kvinnor har utvecklats i Irland emot de hårda abortlagarna, i Argentina mot de avskyvärda attackerna mot kvinnor och i Turkiet mot försöken att göra våldtäkter legitimt.
Se också på det massiva motstånd som har exploderat mot Trumps bedrägliga seger i flera amerikanska städer, vilket i flera fall har letts av våra samarbetspartners i Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA). Det kommer att äga rum massiva demonstrationer i USA och globalt den 20-21 januari då Trump svärs in. Detta är bara ett smakprov på det massiva motståndet från arbetarklassen som han troligen kommer att ställas inför de kommande åren.
Vad mer är skulle en sådan högerregering med högerextremt deltagande bereda vägen för en massiv svängning till vänster inom arbetarklassen, vilket skulle återspeglas inom arbetarrörelsen. Detta skulle ytterligare diskreditera högersossarna som genom sitt misslyckande har berett vägen för högerns återkomst.

180 miljoner i generalstrejk mot Modis högerregering i Indien i september.

180 miljoner i generalstrejk mot Modis högerregering i Indien i september.


Sanningen är att klassradikaliseringen överväldigande äger rum i global skala. Detta har setts bland de 180 miljoner indiska arbetare som visade sin styrka i en mäktig generalstrejk mot Modis högerregering under september 2016.
Aldrig tidigare sedda massrörelser har också brutit ut i Sydkorea som troligen kommer att tvinga bort den korruptionsanklagade presidenten från sin post.
Detta måste också vägas mot den fruktansvärda envisa krisen i Mellanöstern med dess oräkneliga offer – ett monument över de ändlösa fasor som mänskligheten kommer att lida under på grundval av den utdaterade kapitalismen.
Kriget i Syrien har varat längre än Första världskriget och liknar den slakt som även rådde under Första världskriget. Leo Trotskij påpekade vad gäller Balkankriget innan år 1914: ”Våra ättlingar […] kommer att fasa när de i historieböcker får läsa om de metoder med vilka kapitalisterna löste sina dispyter.”
Kriget i Syrien har visat bortom alla tvivel att inga av de kapitalistiska makterna – USA, Ryssland, EU – kan erbjuda en lösning på den myriad av nationalistiska konflikter som terroriserar regionen.

Faktum är att imperialismen i alla dess former – brittisk, fransk, amerikansk – står för det nuvarande splittrande lappverket av söndra-och-härska-taktik i massiv skala, odemokratiskt ihopsytt när dessa imperialistiska krafter tvingades till reträtt från direkt herravälde över området under efterkrigstiden (efter år 1945).
Bara ett beslutsamt ingripande av arbetarklassen och de fattiga i regionen genom ett program baserat på klassenighet och socialism på grundval av en demokratisk konfederation kan få ett slut på den här fasan en gång för alla. Det första steget mot detta skulle vara att få fram en självständig politisk röst för massorna.
Men under tiden kommer den katastrofala situation som råder i alla länder i Mellanöstern att fortsätta. Den påstådda kuppen i Turkiet har lett till en ännu större och mer effektiv höger-kontrakupp ledd av den turkiska presidenten Erdoğan. Över 100 000 offentliganställda har avskedats, det har varit hårdare tag mot media och de demokratiska rättigheterna har kvästs.
Bara genom beslutsam kamp och med en vision om ett nytt, humant, socialistiskt samhälle kommer högerns styrkor att motas tillbaka.

Den ärkereaktionäre Donald Trump.

Den ärkereaktionäre Donald Trump.


Ingenstans är detta mer nödvändigt än i USA efter segern för den högerpopulistiska demagogen Donald Trump, som ljög och fuskade sig fram till makten genom att låtsas representera arbetarklassen. Inget kunde vara längre från sanningen.
Han har ingen verklig ”legitimitet” för sitt högerprogram. Medan han vann valkollegiet blev han med råge slagen i antalet faktiska röster med hela 2,6 miljoner röster och fick färre röster än de senast besegrade republikanska presidentkandidaterna Romney och McCain samt George W Bush när han vann.
Inom loppet av några veckor, och utan att än ha blivit installerad som president, har han svikit de flesta av sina vallöften. Hans föreslagna regering är smockfylld av miljardärer, representanter för det Wall Street som han fördömde under valkampanjen.
Han har värvat många från Goldman Sachs som efter finanskraschen år 2007-08 beskrevs av magasinet Rolling Stone som ”en enorm vampyrisk bläckfisk runt mänsklighetens ansikte”. Dess tentakler är beredda på att ytterligare försöka strypa arbetare för att gynna Trumps storföretagsagenda.
Men kommer ens en republikansk kongress att ratificera stora ökningar i offentliga utgifter utan någon övergripande ekonomisk tillväxt och dra på sig ännu mer skulder? Amerikanska skatteexperten och kongressledamoten Ken Brady sade att ”Det största hotet mot vårt välstånd är vår växande statsskuld”.
På grundval av kapitalismen, särskilt den parasitära sorten som Trump representerar, är en återgång till en ”gyllene tidsålder” omöjlig. Att 60 procent av den amerikanska befolkningen anser sig ha det sämre nu än förut tydliggör detta. Därav den explosiva utvecklingen i USA med uppkomsten av rörelsen kring Bernie Sanders.

Sanders uppmaning till en politisk revolution drog till sig ett massivt stöd från missnöjda arbetare och unga, vilket i sin tur skrämde livet ur det prokapitalistiska etablissemanget inom Demokraterna. När han förnekades segern i primärvalen efter olika odemokratiska manövrar från Demokraternas etablissemang, vilka stödde Clinton, gjorde Bernie ett stort misstag i att inte ta de nödvändiga stegen mot att bilda ett nytt parti. Han hade framgångsrikt manat till samma fattiga och missnöjda skikt av arbetare och unga som Trump också riktade sig till.
Hade han ställt upp i presidentvalet hade han, om inte slagit Trump, så åtminstone attraherat ett tillräckligt starkt stöd för att ha ge Clinton möjligheten att komma till makten. Detta skulle ha varit det ideala scenariot för utsikten till ytterligare politiskt uppvaknande bland den amerikanska arbetarklassen och ungdomen.
Valet av Trump – kontrarevolutionens piskrapp – kommer inte att hindra, utan så småningom mana på processen. Det finns drag i den nuvarande situationen som påminner om de explosiva åren under 1960- och 70-talet. Socialism är en idé som redan har fångat fantasin hos en ny generation av unga och arbetare.

Vi har också framgången för studentfacket i Spanien som har kämpat sig till en stor landsomfattande seger mot PP-regeringen – den första på fem år – när den framgångsrikt mobiliserade två miljoner studenter till en landsomfattande strejk som tvingade regeringen att dra tillbaka sina attacker på utbildningen.
Den politiska kraften bakom denna seger, den spanska marxistiska organisationen Izquierda Revolucionaria, håller på att gå med i CWI, vilket är en oerhörd förstärkning av de genuina marxistiska krafterna internationellt. Detta kommer utan tvekan att dra till sig andra marxistiska krafter att gå samman med oss för att konfrontera kapitalismen och dess underhuggare inom arbetarrörelsen. Detta har aldrig varit mer nödvändigt.
Även representanterna för det kapitalistiska systemet, som Mark Carney (chef för Bank of England), har varnat sin egen klass för de faror som kommer fram ur den nuvarande krisen. Carney varnade om den värsta krisen på över 100 år där Storbritannien ”led av att ha förlorat sitt första årtionde sedan 1860-talet”, då Karl Marx levde.
Han refererade flera gånger till känslan av osäkerhet och frustration med den globala handeln och teknologin som har gynnat ”superstjärnorna och de tursamma... Men vad gäller för de frustrerade och rädda?”

Över en femtedel av Storbritanniens befolkning – nästan 14 miljoner – lever under den officiella fattigdomsgränsen, enligt Joseph Rowntree Foundation. Flera berättelser når nu pressen om hur de i medelklassen snabbt kan glida ned i en desperat situation. Risken att falla från att ha jobb till inget jobb och därmed ingen inkomst till att  kunna betala sin hyra och till slut hamna på gatan är verklighet för många. Utvecklingens hjul har gått i snabb back mot barbarism, när man nu kan se vissa hemlösa leva i grottor i Wales!
Det var dessa förhållanden, som kom ur det totala misslyckandet för den traditionella ”socialdemokrati” som försökt ge svar samtidigt som den är fångad inom den utdaterade kapitalismen, som tände gnistan till den folkrevolt som symboliserades i Storbritannien genom massrörelsen till stöd för Jeremy Corbyn. Och ändå har hans kampanj 18 månader senare, efter det slående nederlaget för två blairitiska kupper (högern inom Labour, brittiska S), stannat av. Corbyn själv verkar vara spårlöst försvunnen.
Varför? För att hans politik för en ”fredlig samexistens” under det inbördeskrig, som har rått inom Labour och arbetarrörelsen från den allra första dagen som Corbyn valdes, har anammats av hans närmsta sympatisörer i ledningen för Momentum. Det är potentiellt dödligt för hans ledarskapsutsikter och den massiva antiåtstramningsrörelse runt honom. Detta har framgångsrikt drivits på av hans närmsta rådgivare inom Momentum. (Momentum bildades ursprungligen för att organisera Jeremy Corbyns sympatisörer / Offensivs kommentar).

Högern inom Labour har försökt vinna tid, medan vänstern inom partiet vacklat och vägrat att föra en verklig kamp och har genom detta spelat högern i händerna.
Detta är den roll som framför allt har spelats av ledarna för Momentum. De vägrade konsekvent att stödja den åtgärd som skulle ha mobiliserat hundratusentals vänsterarbetare och –unga som gick med i Labour med stor entusiasm för att fullborda Corbynrevolutionen: att ställa högerledamöter inför nyval.
Socialist Party har erbjudit sig att mana på processen, att gå med i Labour på grundval av en politisk och organisatorisk omorganisering till en federal partistruktur. Men ledarna för Momentum vägrade att stödja detta medan de samtidigt sympatiserade åt höger.

Det finns ändock allt att spela för under år 2017. Kapitalismen är i en återvändsgränd, oförmögen att ta samhället märkbart framåt. Alla partier som stödjer det systemet kommer till slut att falla under historiens hjul. Rörelsen kring Corbyn representerar ett beslutsamt försök att kasta bort det utdaterade skalet som utgörs av de blairitiska promarknads- och prokapitalistiska krafterna och istället ta en mer radikal, socialistisk väg. Socialist Party, tillsammans med CWI, kommer att göra allt i vår kraft att stödja arbetare och unga i att nå målet: ett massivt socialistiskt parti som kämpar för ett socialistiskt samhälle i Storbritannien och hela världen.