”Gruvkrisen sänkte Harry Rantakyrö”

Publicerad av Jonas Brännberg

Tema: Facklig kamp

I november meddelade den före detta stridbare fackledaren Harry Rantakyrö sin avgång som socialdemokratiskt kommunalråd i Pajala. Han gjorde det efter att partiet hade kastats ned i en avgrundsdjup kris i spåren på Sveriges genom tiderna största konkurs, när gruvbolaget Northland och dess gruva utanför Pajala slutligen gick omkull i december 2014.

Kvar stod Pajala kommun med kostnader för investeringar i bostäder och annat för en växande befolkning och fick nu istället fick se fortsatt utflyttning och fallande skatteinkomster. När sedan Rantakyrös kommunledning beslutade om nedläggningar av skolor och badhus i byarna svarade 300 personer, mestadels från byarna, med att gå med i Socialdemokraterna och fick därmed majoriteten i arbetarkommunens styrelse. Resultatet blev en djup spricka mellan centraliserings- och nedskärningspolitiker i kommunfullmäktigegruppen och skol- och serviceförsvarare i arbetarkommunen. Rantakyrö försökte förmodligen balansera mellan en genuin uppskattning för det politiska engagemanget och hans egen brist på politiskt alternativ, vilket har lett honom till att tro att nedskärningar är det enda möjliga.  

Som ordförande för Gruvtolvan var Rantakyrö i mitt tycke en av de bästa fackliga ledarna under den tiden. Klubben agerade mycket mer demokratiskt än andra fack; ledningen agerade relativt självständigt från bolagsledningen och tog ställning till olika frågor, avtalsförslag etcetera efter diskussion och demokratiska beslut bland medlemmarna. När en vild strejk bröt ut i gruvan år 2007 högg fackledningen inte strejken i ryggen, utan förhöll sig så positiv som var möjligt till strejken utan att riskera stora böter. De agerade också i viktiga samhällsfrågor, såsom till försvar av a-kassan och i solidaritet med arbetarkamp i andra delar av världen.

Men redan då, när jag för Rättvisepartiet Socialisternas räkning besökte de strejkande för att ge vårt stöd och vår solidaritet, upplevde jag att Harry och resten av gruvtolvans fackliga ledning lade för stor betydelse vid personer. De menade att om bara högerledningar i kommuner, landsting med mera byttes ut skulle saker utvecklas annorlunda.

Utvecklingen i Pajala visar att det krävs mer än så. De individuella socialdemokraternas högervridning är kopplat till deras oförmåga att utmana det allt mer krisande kapitalistiska systemet som bland annat innebär en välfärd på svältkur, fortsatt utarmning av mindre orter och bugande för ”marknaden”. Northland är ett typexempel på det sistnämnda, där spekulanterna på ”marknaden” skulle lösa allt och där S-regeringen har vägrat att ingripa genom till exempel ett förstatligande. 

Det är tydligt att en ny kurs inte bara kan handla om ”vettiga personer”. En annan politik måste basera sig på en rörelse underifrån och ett ifrågasättande av marknadens diktatur. Utan korrekta politiska analyser går även ärliga fackliga kämpar vilse och riskerar att stå i spetsen för att genomföra en politik som de en gång kämpade emot.

I måndags (den 9 januari) valde Socialdemokraterna Ulrica Hammarström från byn Tärendö till ny kommunalrådskandidat. Samma kväll meddelade Vänsterpartiet att de som motkandidat ställer upp socialnämndens ordförande Anna Kumpula Kostet. Som merit säger V att ”hon har vänt ett stort underskott till en budget i balans”. 

 Den politiska krisen i Pajala lär fortsätta så länge alla partier fortsätter att ”ta ansvar” genom att på marknadens altare montera ned välfärden. ■