Trump och Kina – en källa till nya globala konflikter

Publicerad av Vincent Kolo

Tema: Världsekonomin

Trump vill kraftigt rusta upp USA:s flotta. (foto: )
Trump vill kraftigt rusta upp USA:s flotta.

Donald Trumps makttillträde som president markerar en avgörande vändpunkt i de internationella relationerna. Trump vid makten visar att den härskande klassen i USA åtminstone delvis har förlorat kontrollen över sitt politiska system och styre.
Enorm osäkerhet råder, inte minst inom regeringarna i den asiatiska Stillahavsregionen över huruvida Washingtonetablissemanget kan kontrollera den 45:e presidenten – kommer hans nattliga twittrande att bestämma den politiska inriktningen eller inte?

Många saker Trump sa i valkampanjen har redan bryskt slopats såsom hans demagogiska attacker gentemot Wall Street – en nyckelfaktor bakom hans valseger. Han har utnämnt fler miljardärer till sitt regeringskabinett än någon tidigare president.
Men samtidigt som hans löften om skattesänkningar och infrastrukturkontrakt har tillfredsställt Wall Street så ser hans utrikespolitik och hot om en aggressiv ”America First”-agenda rörande handeln ut att skärpa de globala spänningarna.
Sedan presidentvalet i november har KKP-diktaturen (Kinas så kallade kommunistparti) blivit allt nervösare över de ”tre T:na” – Trump, Trade (handel) och Taiwan. Likaså sammansättningen av Trumps regering och flera av hans rådgivare.

Pekings oro skärptes ytterligare när Rex Tillerson, Trumps val av utrikesminister, liknade Kinas konstgjorda och obebodda öar i Sydkinesiska sjön vid ”Rysslands övertagande av Krim” och varnade att Kinas ”åtkomst över dessa öar inte kommer att tillåtas”.
Tillerson utvecklade inte hur en sådan linje skulle kunna implementeras (även amerikanska flottan skulle behöva enorma resurser för detta, flottan skulle i praktiken behöva ringa in hela Sydkinesiska havet), men hans kommentarer besvarades direkt av KKP:s husorgan The Global Times, som replikerade att detta skulle utlösa ”ett storskaligt krig”.
The Global Times är en notoriskt rabiat nationalistisk tabloid, som av regimen ges ett visst utrymme att lufta extremare åsikter. Samtidigt har regimen signalerat att den kommer att inta en mycket hård linje gentemot nationalistiska gatuprotester i Kina den kommande perioden.
Utan att peka ut något land så förbereder regimen sig på eventuella anti-USA-demonstrationer. Regimen försöker desperat bibehålla kontrollen även inför provokationer från Trumpadministrationen, då man fruktar att delar av KKP-staten skulle kunna ta tillfället i akt och använda dessa i den interna maktkampen, som under protesterna mot Japan 2012.
Läckta instruktioner till censuren avslöjar att Pekings propagandaavdelning den 13 januari utfärdade följande order: ”alla nyheter om Trump måste behandlas varsamt; icke-auktoriserad kritik av Trumps yttranden eller handlingar är inte tillåtna”.
Detta visar en extrem nervositet inom regimen. Inför en känslig ombildning av ledningen vid KKP:s 19:e kongress senare i år där Xi Jinping tänker befästa sin kontroll över makten, vill han inte skänka sina oppositionella fraktioner en möjlighet att överflygla honom i frågan om nationalism och försvaret av Kinas intressen.

Kapitalistiska regeringar och kommentatorer internationellt delar denna oro såväl för implikationerna av en allvarlig nedkylning av relationerna mellan USA och Kina, vilka redan var ansträngda under Obamaadministrationen, samt för faran för ett handelskrig som kan få en förödande effekt på en redan svag global ekonomi.
Av denna anledning tog Xi Jinping med sig den största kinesiska delegationen någonsin till det årliga miljardärssammanträdet World Economic Forum i Davos tidigare i januari och gavs största möjliga uppmärksamhet för sitt tal där han försvarade ”den ekonomiska globaliseringen”, vilket visar att vi lever i den högsta av ironins tidevarv. Europeiska regeringar uttrycker också öppet rädsla och ringaktning gentemot Trumps hotande Kinapolitik och handelsagenda, samtidigt som flera av dem har egna trätor med Peking.
I sin valkampanj hotade Trump med att han skulle lägga på hårda tariffer på kinesiska varor och att han på sin första dag som president skulle klassificera Kina som ”valutamanipulatör”. Detta är mest troligt ett hot och en förhandlingstaktik.

”Trumpadministrationen leker med skarp ammunition som skulle få djupgående globala återverkningar”, varnar ekonomen Stephen Roach. Det finns en oro att handelsmotsättningar – Trumps team hotar också att rikta sig mot andra ekonomier från Mexiko till Tyskland – skulle utlösa motåtgärder som skulle förvärra problemen i den globala ekonomin, vilken 2016 bara såg 3,1 procents tillväxt, den långsammaste sedan krisen 2008.
Kapitalistiska kommentatorer är generellt sett överens om att relationen USA-Kina är den ”viktigaste bilaterala relationen i världen” och ”den är för stor och viktig för att falla”. Samtidigt – i takt med att Kinas uppåtstigande alltmer utmanar USA:s globala dominans – så har denna relation blivit alltmer antagonistisk och motsägelsefull.
Denna process började inte med Trump utan är rotad i kapitalismens natur och imperialism, men om retoriken blir politik under Trump så kan Kina och USA bli två öppna motståndare.
En process av militarisering är redan på väg i den asiatiska stillahavsregionen, med världens skarpaste ökning av militärutgifterna och en eskalering av territoriella och maritima dispyter.

En fördjupad rivalitet mellan USA och Kina har redan före Trumps entré resulterat i kriminellt missriktade resurser i hela Stillahavsregionen. Sex av världens tio största vapenimportörer finns i denna region (inklusive Indien, Kina, Australien och Vietnam).
Kina kommer troligen att öka sin militära expansion, beroende på vilken politik som kommer att komma från Trumps administration, vilket skulle kunna inkludera ett beväpnade av sina artificiella öar i de ifrågasatta områdena av Sydkinesiska sjön (detta har redan börjat) och ett påskyndande av uppbyggnad av flotta och missilprogram.
Allt medan USA i dagsläget har en mycket större vapenmakt och Trump har lovat att ytterligare utöka USAs flotta från 272 till 350 skepp – den största rustningen av flottan sedan Reagans administration på 1980-talet – så är Pekings långsiktiga strategi att utnyttja geografin. Kina har en kust som medför utplaceringar långt bort och på så sätt kan man nöta ned USA och dess förmåga att spela rollen av ”polis” i Asien och västra Stillahavsområdet.
Initialt tonade KKP-regimen och dess media ned Trumps historiska telefonsamtal med Taiwans presidant Tsai Ing-wen i december. Det här var bara ett ”litet trick av Taiwan” hävdade Pekings utrikes­minister. Detta visar också att KKP:s linje kommer att vara att slå mot Taiwan – det svagare och närmare målet – snarare än att direkt rikta sig mot USA.
Trump, vars team har en stor andel pro-Taiwanideologer (inklu­sive stabschef Reince Priebus), verkar inriktad på att använda Tai­wanfrågan som en del i en bredare strategi av att konfrontera Kina.

Trump representerar den del av USA:s härskande klass som ser Ki­na som den största utmanaren av deras globala makt och anser att en mer konfrontatorisk ekonomisk och geopolitisk strategi behövs.
Trump kan kalkylera med att han med sitt tuffa prat om handel, valutamanipulation och Taiwan kan skrämma den kinesiska regimen till att acceptera en ny ”stor uppgörelse” där Kina går med på betydande ekonomiska eftergifter för att minska sitt handelsöverskott med USA och öppna stora statskontrollerade sektorer av den kinesiska marknaden för amerikanska företag.
Detta skulle kunna vara ett försök av USA att upprepa ”the Plaza Accord” från 1985 som tvingade den japanska regeringen att lyfta värdet på yenen och gå med på andra ekonomiska eftergifter under trycket från Reaganadministrationen.
Men den kinesiska regimen har studerat denna historia utförligt och är helt på det klara med att den japanska kapitalismen kort därefter genomgick en oemotsvarad finansbubbla och därefter den oundvikliga kraschen från vilken Japan ännu inte har återhämtat sig. Kina är inte Japan och av många olika skäl är chanserna att ett sådant scenario skulle återupprepas nära nog noll.
Utsikterna till en allt turbulentare relation mellan USA och Kina med allvarliga handels- och ekonomiska konflikter, är något som med rätta fyller merparten av kapitalistiska kommentatorer med fruktan.

För oss socialister bekräftar detta vår analys att kapitalismen drar mänskligheten allt djupare ned i kris och katastrof.
Vår optimism mot bakgrund av dessa mörka moln beror på att vi ser den andra sidan av dessa processer i det växande motståndet från arbetare och ungdomar runt om i världen mot kapitalismen och dess politiska representanter, nu senast mot Trump.
Det nödvändiga svaret på Trump, på kapitalismen och högernationalismen i alla länder är att bygga ett politiskt massalternativ för arbetarklassen med ett tydligt socialistiskt program. ■